Kategoriarkiv: bandvävning

Från skattkammaren

Abstract in English below.

Eftersom jag både stickar, väver och broderar men inte har avslutat något, blir det ett inlägg från min textila skattkammare. Eftersom det blir skrivet så sällan blir det ett extra långt och tungt inlägg. Glöm inte att det går att klicka upp bilderna.

Jag börjar med en gammal bild på två gullpluttar.


Anders fyllde två år detta år och Anna kommer att fylla fyra på hösten. Nu är dom vuxna och har egna gullpluttar. Det är nog enda gången de burit dessa dräkter som jag sytt, barndräkter från Ore socken i Dalarna. Här kommer lite info om dessa dräkter.

Vi börjar helt pedagogiskt med att placera ut Ore socken på kartan över Dalarna. En liten socken, mest skogsmark, nu ansluten till Rättviks kommun.


Så kommer en helt underbar bild från Ore hembygdsförenings arkiv. Dessvärre vet jag inte namnen på personerna på bilden. Men den föreställer ett ungt dräktklätt par från Ore med sina två barn, gossen i knät på pappan och flickan framför mamman.


Den här bilden plus muntliga uppgifter från min ”dräktmentor” Ida Söderberg är vad jag haft som förlagor till min dräktsömnad. Dessutom tillkommer en trasig kolt, hittad som tätning i en vägg.

Den lille gossen, som verkar lite förskräckt för fotografen, har en randig kolt på sig. Han har också ett förkläde, en rutig halsduk och vad som ser ut som en haklapp. Det kan också vara en bröstlapp, något som var vanligt till små pojkars kläder vid denna tid i övre Dalarna. Fina små kängor har han också. Det är lite svårare att bestämma vad flickan har, men det är troligen en tröja av något slag, stickad eller sydd, med knäppning fram. Hon har en ljus mönstrad halsduk. Om man tittar på hennes vänstra sida verkar det som att kjolens randning bryts en bit upp upp. Det är kanske tröjan som är så stor att den räcker ända dit? Uppviket på ärmarna tyder också på att tröjan är för stor. Det som syns under förklädet är randigt, kanske av samma typ som kvinnornas ”randkjol”. Mössorna har tagits av inför fotograferingen. Förklädena är båda av samma typ som mammans, det som nu kallas ”randförklä”.

Något år innan jag sydde koltarna var det ett hus som revs i Dalbyn, min födelseby. Då hittades en rest av ett barnplagg, tillräckligt mycket för att man skulle kunna bestämma att det var en pojkkolt. Jag hade förmånen att få se och rita av den. Här kommer en bild av mitt anteckningsblad från tillfället.


Jag ritade en skiss på hur kolten skulle ha kunnat sett ut i helt skick. Min text lyder: ”Pojkkolt från ”gamla Palms” i Dalbyn. Halvylletyg med liv och ärmar fodrade med bomullslärft, halsen kantad med bomullstyg, smårutigt i rött/vitt. Knäppt bak med hakar och hyskor. Smal invikt fåll nertill, ärmarna med tyg och foder vikta mot varann. Tyget vävt i tuskaft på linvarp.”  Det som var kvar av kolten var övre delen med ärmarna och ungefär halva nederdelen, tillräckligt mycket för att man skulle kunna se skärningen på rygg- och sidsömmarna, och fållen. Tillräckligt mycket för att kunna fastslå att det var en kolt för en gosse. Flickornas koltar i Dalarna var alltid avskurna i midjan. Den äldre kvinnodräkten i Ore hade enfärgade veckade kjolar, mörkblå eller svarta, till fest gröna. De har nästan alltid en ”bredda”, en isättning av annat enklare hemvävt tyg under förklädet. Som regel är de randiga på mörk botten, och man kan se att man slagit in garnrester av olika slag, för det är inte alltid som randningen är likadan från sida till sida. Tur var det väl att jag hade sett så många breddor innan och kände igen den typ av tyg som använts till kolten! Den var väldigt blekt och illa faren, men en enklare vävanalys gick att göra. Och jag tycker åtminstone själv att fotografiet bekräftar min teori om tyget.

Jag hade inte tillgång till koltresten när jag gjorde mönstret till Anders kolt, så det fick bli efter min skiss. Tyget hade jag vävt innan, men jag använde mig av en varp som var uppsatt till randkjolar, i den vävstuga som då fanns i Dalbyn. Så det blev bomullsvarp, och garnet jag slog in var rester av mörkblått yllegarn, sådant som användes i randkjolen, och lite blandat smått och gott till ränderna. Alldeles som man vävde breddorna förr, inbillar jag mig. Så här blev den då.

Ingen haklapp som synes. Var jag fick halsduken från minns jag inte, men jag tycker fortfarande att den passar in bra. Förkläsbandet har jag också vävt. Mössan är sydd av olika rödbottnade kattunstyger, och den har förstås kilar i nacken som en pojkmössa ska ha.



Flickans kolt är då sydd med avskuret liv. Här har jag gått efter muntlig beskrivning från Ida Söderberg. Det finns vad jag vet ingen sådan här kolt bevarad heller. Det sys dräkter till flickor fortfarande, men de sys mer som en livkjol: ett ärmlöst liv av rött kläde med en fastsydd randkjol. Till den måste flickan då ha en ”överdel” (blus) av vitt bomullstyg med långa ärmar under livkjolen. Det blir som en kopia av den vuxna kvinnans dräkt med rött livstycke och randkjol. Det är samma tyg i de båda förklädena, jag har bara vänt olika sidor utåt. Och jag har faktiskt – vet inte om jag törs säga det – klippt sönder ett gammalt förkläde… Flickförklädets band är gammalt, men kjoltyget har jag vävt. Mössan har mittstycke och sidostycken som det ska vara till en flicka. Halsklädet är en gammal urblekt ”gulkrokstrasa” – ordet trasa är inte nödvändigtvis negativt i oremålet. Men jag har visst glömt bandet som ska sitta nertill på kjolen, varprandigt med röd botten. Och lövbroschen är nog överkurs till en så liten flicka.

This is a blog post with the story on how I made the national costumes of my home community for two of my children a long time ago. I used the old black-and-white photo and the knowledge of my mentor in textile tecniques and costume wearing, a dear old woman no longer alive, as help when constructing the models. My son Anders on the left is two years when the picture is taken and my daughter Anna is about to be four. In those days long ago (that is 19th century and further away) boys didn’t wear pants, not until say six years, maybe older. Beside the picture and my mentor’s tellings, I also had the lucky opportunity to see an old boy’s dress, found when an old house was tored down. The remains of the dress had, as was common, been used as seal in the wall. The blue striped dress was made for my son, following the model of the dress found, and the dress with a green bodice and striped skirt was made according to what my mentor told me. I wove the fabric to the boy’s dress and the skirt for the girls dress, also the tying band for the boy’s apron.

Ur min textila skattkammare – del 2

Abstract in English below.

Det här är ett foto av min mormor, taget någon gång i början på 1950-talet.


Hon föddes på 1880-talet i Ore socken i Dalarna, kallades Rustas Greta men gifte sig Margareta Diamant. På fotot står hon på trappen till huset där hon bodde som gift. Hon dog 1957 så jag har dessvärre inte så många minnen av henne. Hon är slims-klädd, som det kallades, dvs hon har en blandning av sockendräkt och modekläder. Kjolen och förklädet är traditionella hemvävda plagg, men blusen och tröjan är ”vanliga” kläder. Att hon har huvudkläde är också en rest av gammalt klädskick. Man kan tro att ordet ”slims”, som användes i flera dalasocknar om det här sättet att blanda traditionell och modern klädsel, är nedsättande, men jag är inte så säker på det. Det var vanligt i en övergångstid. Jag har sett det göras ända in på 1970-talet. Min storasyster ärvde mormors dräkt, men min mor lyckdes köpa några delar på auktion åt mig. Sen har jag tillverkat resten själv.

Kjolen är vävd i oliksidig korskypert med ullinslag och bomullsvarp. Glöm nu inte att det går att klicka upp bilden!


Den kortare kjolen är den äldre, som mor köpte. Den passar nu åt en ung flicka. Den längre har jag vävt själv, banden också förstås. Här kommer några närbilder.



Den här typen av randig kjol började användas mot slutet av 1800-talet. Innan dess var kjolarna enfärgade och plisserade, men någon sådan kjol äger jag inte. Det finns hur många varianter som helst på randningen, men det är alltid det röda som dominerar.

Ett förkläde måste man också ha. De vävs oftast i rosengång men också i tuskaft, ullinslag på bomullsvarp.


Här har vi förkläden till både stora och små. I mitten ligger ett vävt i tuskaft med hoppor i mönstret. De andra har mönster trampade i rosengång, med namn som ”kors och ögon”, ”hoppor”, ”getklövskrus”, ”stolpar”. Och det finns många fler varianter på mönster till förklädesbanden. De är långa för de ska knytas på ett särskilt sätt, med ”tuppurna” (tofsarna) hängande till vänster framtill ovanpå förklädet.



Upptill har man ett livstycke (inte en ”väst”!). De är också vävda i oliksidig korskypert med ullinslag, men har linvarp. Det beror nog på att de är av en äldre modell, med drag av 1700-talets modedräkt, men också på att linvarpen gav en stadigare kvalitet som passade bra som BH eller korsett. De knäpps med hakar och hyskor framtill och har vippiga skört baktill.



De kunde också randas med grön botten. De här livstyckena har olika ”rang” som det kallas och användes vid olika tillfällen. Det enfärgade röda av köpt kläde var finast och användes till glada högtider, medan det mörkrandade användes till mer allvarliga tillfällen, som vissa kyrkohelger eller begravningar.

Så här kunde det se ut ”förr-i-tiden”, ett foto av några syskon från en annan by i socknen, hämtat ur en bok jag har. Fotot är möjligen från 1880-talet.


Själv är jag ingen linslus alls, så det är dåligt med bilder på mig i dräkt. Här kommer en bild på ett dräktklätt dockpar, från en bok producerad av Dalarnas museum.


Fortsättning följer.

This blog post begins with a photo of my grandmother on maternal side, taken in the beginning of the 1950’s. She is partly dressed in the national costume from my part of Sweden, the parish where I was born. The blog post continues with an account of the parts of this costume that I own, mostly made by me. To be continued.

Nya handväskan

Ja, det har varit en del annat de sista veckorna, men nu är jag på´t igen!

Det duger ju inte att vara kursledare i hur man syr vackra väskor utan att ha någon egensydd väska att visa upp! Så inför den tredje kursen tog jag mig själv i kragen och gjorde färdigt den påbörjade väskan. Blev nöjd.

Jag har utgått från den väska som är längst bak i Helena Bengtssons bok Sy väskor vackra som smycken, en grön med påsydda rödvita band. Min väska är i samma storlek men lite annorlunda material. Det tjocka ylletyget är rester från en halvsydd vinterkappa som fortfarande hänger i garderoben (det är nog minst 20 kg sedan…). Bandet är brickbandsvävt och inhandlat på en medeltidsmarknad på Gotland för några år sedan. Och fodret är ett resultat av min lek med en ny teknik. Den enda skillnaden är väl att jag ville ha ett blixtlås i öppningen i stället för en knapp.

Bandet kunde jag sy fast med efsingarna som följde med, så det blev nästan osynligt. Det är lite tjockt, bandet, så det var rätt ostyrigt och blev inte alldeles rakt, men så får det vara. Det ger stadga också.

Grejen med att sy väskor inspirerade av kjolsäckar, som ju är idén bakom Helenas bok, är att man använder det man råkar ha hemma. (Kjolsäck är det mer formella namnet på väskorna som hör till en del folkdräkter. De var tillverkade av tygbitar och garnrester som blivit över efter dräktsömnaden.) Nu är det kanske inte alla som har lika stora mängder hopsparade tygbitar som jag, men det var ändå ren tur att jag hade ett foder som gick så bra i färg med bandet. Det här är en bit gammalt lakan, och mönstret är en helt oplanerad rengöring av de redskap jag använde vid en testtryckning för något år sedan. Jag har bara strukit ut fingrar och trycksvampar, använt baksidan av en kakelplatta som tryckstock osv. Det blev också mönster av diskbänkens pressade yta. På bilden ser vi placeringen av fickorna innan fodret sytts ihop och monterats in.

En liten titt in i väskan avslöjar att den inte är alldeles proppfull, som den gamla väskan var. Jag är ju som Muminmamma, alltid ska jag ha med mig en massa ”bra-att-ha-saker”. Och jag insåg från början att det egentligen skulle vara bra med en mellanvägg i väskan, men dels var det inte tillräckligt mycket tyg, dels hade jag inte lust med den intellektuella ansträngningen – att konstruera om fodret.

Nu blir det i stället så att en del extra parafernalia kommer att få egna små påsar att bo i, för det räcker tyget till. Där kan dom ligga i botten på väskan, lätta att hitta. Tänker jag mig i alla fall.

Boken som gett upphov till det hela heter alltså Sy väskor vackra som smycken av Helena Bengtsson, och bör fortfarande finnas att inhandla i hemslöjdsbutiker och bokaffärer. Den kan varmt rekommenderas.

Mer om band

Sommaren 2014 hade jag ett litet upprop om gamla band i samband med ett program på hembygdsgården i min hemsocken Ore i Dalarna. Det kom också några personer som visade sina gamla band för mig, och jag fick tillfälle att fotografera dem. Detta är ett av fotografierna. 

  
Nu har jag ägnat några dagar åt att ta fram mönster och provväva bandet med det plockade röda mönstret. Det har en mönsterfigur, den lilla ”krabban”, som inte är så vanlig i traditionen i Ore, kombinerat med motivet med vinklar och fyrkanter, som förekommer i flera varianter. Bandet har en tuskaftsbotten och inslag av ofärgat lingarn, samt plockade mönstertrådar och kanttrådar av olika kvalitéer ullgarn i rött, gult och grönt. Allt är handspunnet och hemfärgat. Det finns ingen uppgift om när bandet tillverkades, men mitten av 1800-talet är mest trolig. Till att börja med har jag koncentrerat mig på att analysera fram själva mönstret. Kvalitén i sig är nog nästan omöjlig att återskapa, i alla fall av en sådan spinningsamatör som jag. 

  

Själva mönsterrapporten var inte särskilt svår att ta fram, först med blyerts och sedan med färgpennor. Sedan gammalt vet jag hur banden är konstruerade vävtekniskt, och det fanns inget som tydde på någon annan lösning här. Mittenpartiets trådar är individuellt plockade både upp och ner, och de är varpade med två tuskaftstrådar emellan. Vid vävningen blir det alltså en slags ”falsk tuskaftsbotten”, där de nerplockade mönstertrådarna ger en svag markering i botten. 

  
En första provväv gav det här resultatet, som onekligen är väldigt olikt förebilden, även om mönsterfiguren är korrekt. Här visar sig problemet med skiljaktiga garnkvalitéer tydligt. De band som vävs idag har vanligtvis tunnare knyppeltråd i tuskaftsbotten, vilket naturligtvis skulle ge en tätare botten och också ge vinklarna en annan lutning. Samtidigt är det tunna knyppelgarnet så helt annorlunda i sin karaktär. Det är också möjligt att redskapet, i detta fall en bandstol, påverkar slutresultatet. Kanske det gamla bandet är vävt i bandgrind. Det ges ingen annan råd än att jag fortsätter med proverna.