Kategoriarkiv: bandvävning

Nya handväskan

Ja, det har varit en del annat de sista veckorna, men nu är jag på´t igen!

Det duger ju inte att vara kursledare i hur man syr vackra väskor utan att ha någon egensydd väska att visa upp! Så inför den tredje kursen tog jag mig själv i kragen och gjorde färdigt den påbörjade väskan. Blev nöjd.

Jag har utgått från den väska som är längst bak i Helena Bengtssons bok Sy väskor vackra som smycken, en grön med påsydda rödvita band. Min väska är i samma storlek men lite annorlunda material. Det tjocka ylletyget är rester från en halvsydd vinterkappa som fortfarande hänger i garderoben (det är nog minst 20 kg sedan…). Bandet är brickbandsvävt och inhandlat på en medeltidsmarknad på Gotland för några år sedan. Och fodret är ett resultat av min lek med en ny teknik. Den enda skillnaden är väl att jag ville ha ett blixtlås i öppningen i stället för en knapp.

Bandet kunde jag sy fast med efsingarna som följde med, så det blev nästan osynligt. Det är lite tjockt, bandet, så det var rätt ostyrigt och blev inte alldeles rakt, men så får det vara. Det ger stadga också.

Grejen med att sy väskor inspirerade av kjolsäckar, som ju är idén bakom Helenas bok, är att man använder det man råkar ha hemma. (Kjolsäck är det mer formella namnet på väskorna som hör till en del folkdräkter. De var tillverkade av tygbitar och garnrester som blivit över efter dräktsömnaden.) Nu är det kanske inte alla som har lika stora mängder hopsparade tygbitar som jag, men det var ändå ren tur att jag hade ett foder som gick så bra i färg med bandet. Det här är en bit gammalt lakan, och mönstret är en helt oplanerad rengöring av de redskap jag använde vid en testtryckning för något år sedan. Jag har bara strukit ut fingrar och trycksvampar, använt baksidan av en kakelplatta som tryckstock osv. Det blev också mönster av diskbänkens pressade yta. På bilden ser vi placeringen av fickorna innan fodret sytts ihop och monterats in.

En liten titt in i väskan avslöjar att den inte är alldeles proppfull, som den gamla väskan var. Jag är ju som Muminmamma, alltid ska jag ha med mig en massa ”bra-att-ha-saker”. Och jag insåg från början att det egentligen skulle vara bra med en mellanvägg i väskan, men dels var det inte tillräckligt mycket tyg, dels hade jag inte lust med den intellektuella ansträngningen – att konstruera om fodret.

Nu blir det i stället så att en del extra parafernalia kommer att få egna små påsar att bo i, för det räcker tyget till. Där kan dom ligga i botten på väskan, lätta att hitta. Tänker jag mig i alla fall.

Boken som gett upphov till det hela heter alltså Sy väskor vackra som smycken av Helena Bengtsson, och bör fortfarande finnas att inhandla i hemslöjdsbutiker och bokaffärer. Den kan varmt rekommenderas.

Mer om band

Sommaren 2014 hade jag ett litet upprop om gamla band i samband med ett program på hembygdsgården i min hemsocken Ore i Dalarna. Det kom också några personer som visade sina gamla band för mig, och jag fick tillfälle att fotografera dem. Detta är ett av fotografierna. 

  
Nu har jag ägnat några dagar åt att ta fram mönster och provväva bandet med det plockade röda mönstret. Det har en mönsterfigur, den lilla ”krabban”, som inte är så vanlig i traditionen i Ore, kombinerat med motivet med vinklar och fyrkanter, som förekommer i flera varianter. Bandet har en tuskaftsbotten och inslag av ofärgat lingarn, samt plockade mönstertrådar och kanttrådar av olika kvalitéer ullgarn i rött, gult och grönt. Allt är handspunnet och hemfärgat. Det finns ingen uppgift om när bandet tillverkades, men mitten av 1800-talet är mest trolig. Till att börja med har jag koncentrerat mig på att analysera fram själva mönstret. Kvalitén i sig är nog nästan omöjlig att återskapa, i alla fall av en sådan spinningsamatör som jag. 

  

Själva mönsterrapporten var inte särskilt svår att ta fram, först med blyerts och sedan med färgpennor. Sedan gammalt vet jag hur banden är konstruerade vävtekniskt, och det fanns inget som tydde på någon annan lösning här. Mittenpartiets trådar är individuellt plockade både upp och ner, och de är varpade med två tuskaftstrådar emellan. Vid vävningen blir det alltså en slags ”falsk tuskaftsbotten”, där de nerplockade mönstertrådarna ger en svag markering i botten. 

  
En första provväv gav det här resultatet, som onekligen är väldigt olikt förebilden, även om mönsterfiguren är korrekt. Här visar sig problemet med skiljaktiga garnkvalitéer tydligt. De band som vävs idag har vanligtvis tunnare knyppeltråd i tuskaftsbotten, vilket naturligtvis skulle ge en tätare botten och också ge vinklarna en annan lutning. Samtidigt är det tunna knyppelgarnet så helt annorlunda i sin karaktär. Det är också möjligt att redskapet, i detta fall en bandstol, påverkar slutresultatet. Kanske det gamla bandet är vävt i bandgrind. Det ges ingen annan råd än att jag fortsätter med proverna. 

Band från Ore

Igår kväll satte jag upp och började väva ett band med mönstret taget från linningsbandet på en kjol till folkdräkten från Ore socken i Dalarna. Det är den socken jag kommer från. Kjolen finns på Dalarnas museum i Falun. 

  
Jag har ett projekt för mig själv att inventera och väva upp de bandmönster jag hittar. 

  
Lingarn 20/2 i varp och ett färöiskt ullgarn till det röda. Det här blir en ganska grov kvalite, så det blir nog ett prov med knyppelgarn 35/2 och ett tunnare ullgarn också. De bevarade banden är väldigt olika i kvalitéerna, så det är knepigt att välja garner. Och färgerna ska vi inte tala om!

Som ni ser blev det lite ludd i mönstret i avslutningen på den lilla ”krabban”. Är man inte uppmärksam vid mönstervändningarna, så man måste repa upp, blir det lätt så. Men det ingår i konceptet, så att säga. Man får räkna med att den första decimetern används till övning. 

Vackert vävredskap

Den här bandgrinden köpte jag på Skansens byalags höstmarknad i söndags.

IMG_0828.JPG

Den är tillverkad av mästersnickaren och mysfarbrorn Sören Rapp. Men om du får lust att äga en likadan, får du allt lov att vänta till nästa höst…

Ett annat nytt ”slöjdredskap” är den här boken:

IMG_0832.JPG

Gerillaslöjd av Frida Arnqvist Engström, utgiven på Hemslöjdens förlag. Hon driver också bloggen Kurbits, där hon bevakar vad som händer inom den svenska och utländska formgivningen och konsthantverket, med särskilt fokus på det nya, småskaliga, resurssnåla, nytänkande. I boken behandlar hon den hantverksrörelse som kan ges det övergripande beteckningen ”den handgjorda revolutionen” och presenterar flera av de olika tolkningar och utövare som finns där. Hon ger också förslag till egna övningar i ämnet. Gerillaslöjd är det namn som hon föreslår som svensk motsvarighet. Jag gillar den här boken och de värderingar den ger uttryck för. Det är fullt möjligt att tanten (undertecknad alltså) ger sig ut med en fröbomb eller lite garngraffiti.