Kategoriarkiv: oreband

Ur min textila skattkammare – del 2

Abstract in English below.

Det här är ett foto av min mormor, taget någon gång i början på 1950-talet.


Hon föddes på 1880-talet i Ore socken i Dalarna, kallades Rustas Greta men gifte sig Margareta Diamant. På fotot står hon på trappen till huset där hon bodde som gift. Hon dog 1957 så jag har dessvärre inte så många minnen av henne. Hon är slims-klädd, som det kallades, dvs hon har en blandning av sockendräkt och modekläder. Kjolen och förklädet är traditionella hemvävda plagg, men blusen och tröjan är ”vanliga” kläder. Att hon har huvudkläde är också en rest av gammalt klädskick. Man kan tro att ordet ”slims”, som användes i flera dalasocknar om det här sättet att blanda traditionell och modern klädsel, är nedsättande, men jag är inte så säker på det. Det var vanligt i en övergångstid. Jag har sett det göras ända in på 1970-talet. Min storasyster ärvde mormors dräkt, men min mor lyckdes köpa några delar på auktion åt mig. Sen har jag tillverkat resten själv.

Kjolen är vävd i oliksidig korskypert med ullinslag och bomullsvarp. Glöm nu inte att det går att klicka upp bilden!


Den kortare kjolen är den äldre, som mor köpte. Den passar nu åt en ung flicka. Den längre har jag vävt själv, banden också förstås. Här kommer några närbilder.



Den här typen av randig kjol började användas mot slutet av 1800-talet. Innan dess var kjolarna enfärgade och plisserade, men någon sådan kjol äger jag inte. Det finns hur många varianter som helst på randningen, men det är alltid det röda som dominerar.

Ett förkläde måste man också ha. De vävs oftast i rosengång men också i tuskaft, ullinslag på bomullsvarp.


Här har vi förkläden till både stora och små. I mitten ligger ett vävt i tuskaft med hoppor i mönstret. De andra har mönster trampade i rosengång, med namn som ”kors och ögon”, ”hoppor”, ”getklövskrus”, ”stolpar”. Och det finns många fler varianter på mönster till förklädesbanden. De är långa för de ska knytas på ett särskilt sätt, med ”tuppurna” (tofsarna) hängande till vänster framtill ovanpå förklädet.



Upptill har man ett livstycke (inte en ”väst”!). De är också vävda i oliksidig korskypert med ullinslag, men har linvarp. Det beror nog på att de är av en äldre modell, med drag av 1700-talets modedräkt, men också på att linvarpen gav en stadigare kvalitet som passade bra som BH eller korsett. De knäpps med hakar och hyskor framtill och har vippiga skört baktill.



De kunde också randas med grön botten. De här livstyckena har olika ”rang” som det kallas och användes vid olika tillfällen. Det enfärgade röda av köpt kläde var finast och användes till glada högtider, medan det mörkrandade användes till mer allvarliga tillfällen, som vissa kyrkohelger eller begravningar.

Så här kunde det se ut ”förr-i-tiden”, ett foto av några syskon från en annan by i socknen, hämtat ur en bok jag har. Fotot är möjligen från 1880-talet.


Själv är jag ingen linslus alls, så det är dåligt med bilder på mig i dräkt. Här kommer en bild på ett dräktklätt dockpar, från en bok producerad av Dalarnas museum.


Fortsättning följer.

This blog post begins with a photo of my grandmother on maternal side, taken in the beginning of the 1950’s. She is partly dressed in the national costume from my part of Sweden, the parish where I was born. The blog post continues with an account of the parts of this costume that I own, mostly made by me. To be continued.

Mer om band

Sommaren 2014 hade jag ett litet upprop om gamla band i samband med ett program på hembygdsgården i min hemsocken Ore i Dalarna. Det kom också några personer som visade sina gamla band för mig, och jag fick tillfälle att fotografera dem. Detta är ett av fotografierna. 

  
Nu har jag ägnat några dagar åt att ta fram mönster och provväva bandet med det plockade röda mönstret. Det har en mönsterfigur, den lilla ”krabban”, som inte är så vanlig i traditionen i Ore, kombinerat med motivet med vinklar och fyrkanter, som förekommer i flera varianter. Bandet har en tuskaftsbotten och inslag av ofärgat lingarn, samt plockade mönstertrådar och kanttrådar av olika kvalitéer ullgarn i rött, gult och grönt. Allt är handspunnet och hemfärgat. Det finns ingen uppgift om när bandet tillverkades, men mitten av 1800-talet är mest trolig. Till att börja med har jag koncentrerat mig på att analysera fram själva mönstret. Kvalitén i sig är nog nästan omöjlig att återskapa, i alla fall av en sådan spinningsamatör som jag. 

  

Själva mönsterrapporten var inte särskilt svår att ta fram, först med blyerts och sedan med färgpennor. Sedan gammalt vet jag hur banden är konstruerade vävtekniskt, och det fanns inget som tydde på någon annan lösning här. Mittenpartiets trådar är individuellt plockade både upp och ner, och de är varpade med två tuskaftstrådar emellan. Vid vävningen blir det alltså en slags ”falsk tuskaftsbotten”, där de nerplockade mönstertrådarna ger en svag markering i botten. 

  
En första provväv gav det här resultatet, som onekligen är väldigt olikt förebilden, även om mönsterfiguren är korrekt. Här visar sig problemet med skiljaktiga garnkvalitéer tydligt. De band som vävs idag har vanligtvis tunnare knyppeltråd i tuskaftsbotten, vilket naturligtvis skulle ge en tätare botten och också ge vinklarna en annan lutning. Samtidigt är det tunna knyppelgarnet så helt annorlunda i sin karaktär. Det är också möjligt att redskapet, i detta fall en bandstol, påverkar slutresultatet. Kanske det gamla bandet är vävt i bandgrind. Det ges ingen annan råd än att jag fortsätter med proverna. 

Band från Ore

Igår kväll satte jag upp och började väva ett band med mönstret taget från linningsbandet på en kjol till folkdräkten från Ore socken i Dalarna. Det är den socken jag kommer från. Kjolen finns på Dalarnas museum i Falun. 

  
Jag har ett projekt för mig själv att inventera och väva upp de bandmönster jag hittar. 

  
Lingarn 20/2 i varp och ett färöiskt ullgarn till det röda. Det här blir en ganska grov kvalite, så det blir nog ett prov med knyppelgarn 35/2 och ett tunnare ullgarn också. De bevarade banden är väldigt olika i kvalitéerna, så det är knepigt att välja garner. Och färgerna ska vi inte tala om!

Som ni ser blev det lite ludd i mönstret i avslutningen på den lilla ”krabban”. Är man inte uppmärksam vid mönstervändningarna, så man måste repa upp, blir det lätt så. Men det ingår i konceptet, så att säga. Man får räkna med att den första decimetern används till övning.