Kategoriarkiv: vävning

Vävning från Sierra Leone

Abstract in English below

Vid Slussen i Stockholm ligger Just Africa, och där kan man se på och köpa produkter av många olika slag från olika länder i Afrika. I lördags var jag dit och tittade på en vävstol från Sierra Leone.


Som ni ser är det en mycket enkel konstruktion: tre hopknutna pinnar håller uppe skaften, som är förbundna med två andra pinnar som är  trampor. Den smala varpen sitter fast i början och slutet, så när varpen behöver ”dras fram”, lyfter man stativet i mitten och flyttar vävanordningen bakåt.


Vävaren sitter vid sidan om väven och slår till väven med skeden med ena handen: därav det utdragna handtaget.


Så vitt jag kan förstå använder man halvsolv, och varptråden går igenom där solven uppifrån och underifrån möts.


Det är/var männen som väver, medan kvinnorna spinner och färgar bomullen. Rullen till vänster är en gammal väv tillverkad på detta sätt. De smala vävarna sys sedan ihop till den bredd man vill ha, och tygerna används till kläder och filtar.


Den här speciella vävtekniken har levt farligt och varit nära att dö ut, men nu försöker man hålla liv i den genom nytillverkning av filtar i gamla modeller. Det fanns sådana till salu också.

Men jag slog till på något annat.


På grund av Slussens ombyggnation kommer Just Africa att ”pausa” butiken en tid, och just denna lördag var det rea på flera av varorna. Jag stod länge och funderade på en textil mönstrad i bogolanfiniteknik, men så bestämde jag mig för ett ”vintagetyg” från Burkina Faso, vävt av mossifolket och färgat med indigo. Det här är också tillverkat i smala längder av bomull, använt och tvättat så det är mjukt och härligt. En fin sjal eller nåt sånt får det bli.

In Stockholm there’s a shop where you sell different kind of items from countries in Africa. Occasionally there are exhibitions on crafts. Last Saturday I went there to take a look at a loom from Sierra Leone. It is of a very simple but still wellfunctioning design. The women used to spin and dye the cotton yarn and the men to weave the narrow cloth. The cloth is then sewn into broader pieces, for blankets e g. This tecnique was almost extinguished, but is now performed again. But I didn’t buy one of those blankets still. In stead, I fell for a vintage cotton cloth from Burkina Faso, dyed in indigo.

En liten textilskatt

Abstract in English below.

Hemma hos min storasyster ligger den här pärmen.

Hon gick vintern 1958-59 en vävkurs i Norrbo i Hälsingland när hon var nyutexaminerad småskollärare, som det hette på den tiden. Öppnar man pärmen ser man sida efter sida med vävnotor, skrivna med hennes vackra prydliga handstil. Här kommer ett exempel med notan till tyget på pärmen.


Hon har kvar och använder en hel del av det hon vävde. Gardinerna hänger i sovrummet och gästhandduken på toaletten. Annat är dessvärre utnött. Här kommer bild på gästhandduken vävd i daldräll och notorna till den. Ordentligt, prydligt och vackert.

Materialkunskap ingick också förstås. Förutom de välbekanta proverna på lin och ull i olika stadier en del lite annorlunda råmaterial.

Där finns också en sluträkning, där man ser vad som hanns med. Och man häpnar över slutsumman! Förhoppningsvis kan ni läsa vad som står, trots påverkan från tidens tand.


Kursen hölls i den gamla skolan, och när den var slut gjordes en utställning av de färdiga alstren i den nybyggda skolan bredvid. Min systers skolbarn sjöng, ledaren avtackades med blommor och specialskriven visa, (som också finns med i pärmen) lokaltidningen kom och gjorde reportage. Här kommer en gruppbild som visserligen är suddig men där ni kan se min syster Birgit Haga längst till höger i översta raden.


Själv var jag en liten slarva som sprang vild i skogen på den här tiden, eller satt med näsan i en bok. Men jag är nu, precis som min syster, väldigt glad åt den här lilla skatten. Jag vill inte på något vis ställa mig på samma sida som de stränga slöjdlärarinnor som dödade så många barns skaparglädje i slöjden. Men jag är uppskattar verkligen att min syster var så omsorgsfull vid skapandet av sin vävpärm.

This is a blog post on my big sister’s weaving file, that she created during an evening course in weaving hold in the winter of 1956-57. It’s one of her textile treasures, and also of great joy to me. There are a few inside photos of the weaving notes, concerning the cloth the file is covered in and a guest towel. Added are photos of the invoice, which also is a list of items the participants made, and finally a note of a local paper’s, regarding the terminative exhibition.

Del 3 om textiltriennalen i Riga

Det fanns också några svenska deltagare, och en av dem var brodösen Jennie McMillen. I sina arbeten behandlar hon den pågående konfilkten mellan naturen och civilisationen. Den här heter In the forest och är ett utmärkt exempel på vad man kan göra med svart och vitt och nyanserna däremellan. Det här tar tid och man får allt lov att vara hängiven sin teknik!

Hsin Jung Hsieh kommer från Taiwan och har gjort en väv som jag tycker är en underbar metafor för livet. Jag citerar hennes egen text från katalogen: Warp is the direction of my weaving. Weft is like writng words, which means I can express my position and opinions. However, the messages are misrepresented which leads to different conclusions.

Christine Sawyer (England) har gjort ett vackert statement av en katastrof.

Och Naomi Vanjiku-Gakunga (USA/Kenya) får avsluta min serie av inlägg med ett verk som visar på bredden inom den här konstarten.

Notera dock att hon använt textila tekniker och garn för att sammanfoga plåtarna! Verket heter The Future Unfolds.

Jag köpte också en katalog, ett bastant verk med presentation av utställningen, juryns arbete och varje enskild konstnär med både porträtt, helhetbild och närbild av alla 84 verk. All text på både lettiska och engelska. Man verkar i Lettland ha vanan att skriva om alla namn till lettiska, och jag undrar verkligen om det ska vara nödvändigt. Den har ISBN 978-9934-538-19-3.

I samband med triennalen hölls ytterligare två utställningar, en på Nationalmuseet för konst med den lettiske konstnären Egils Rozenbergs, och en gästutställning från det nuvarande gobelinväveriet i Frankrike. Den första hade hunnit stänga men den andra tänker jag berätta om i ett kommande inlägg. Och jag vet nog vad jag ska göra igen om tre år!

6:e textiltriennalen i Riga, del 2

Fortsättning från Riga-triennalen.

Många av verken som visades bestod av delar som sammanfogats till ett helt verk. Dit hör det Erika Pedak (Estland) gjort, Nordic silk. Face up. Hon har använt ull från ett inhemskt får från Kihnu, som hon våtfiltat. Hon berättar att det är samma läge med den inhemskt producerade ullen i Estland som i Sverige: det mesta kastas bort. Hon vill spara en del av det ”nordiska silket”.

Nästa bild visar också på tendensen att bygga av delar. Tatjana Aleksandra (Lettland) har gjort ett flertal små varelser som tillsammans bygger upp hennes personlighet, Whirlpool. Virginija Kirvelieni (Litauen) har i verket Departure. Return? använt sig av nackkuddar för att visa på problemet med att så många nu lämnar landet för att skaffa sig ett bättre liv någon annanstans. Själv blev jag väldigt förtjust i verket Self-portrait som visas till höger i bakgrunden. Lina Joniké (Litauen) har utgått från det huvudplagg som bärs (bars?) till folkdräkten av de gifta kvinnorna i provinsen Aukstaitjia.

Här ser man en kvinna på väg in i bastun, som av konstnären också ses som en viktig del av ett svunnet liv. Huvudduken vävdes 3,5 meter lång och draperades runt huvudet på ett komplicerat sätt. Den röda bården var viktig och skulle skydda mot det onda ögat. Konstnären har sytt fast huvudduken på en skiva av plexiglas som hänger framför fotografiet.

Även Egla Ganda Bogdanié (Litauen) hade arbetat efter principen med flera delar till en större enhet i verket Birth. Många små filtade bebisar var utstspridda på en mörk yta. Tekniken hon använt kallas nålfiltning eller torrfiltning.

Visst är det fantastiskt vad allt man kan göra av ull?

Av alla 84 verk jag såg här var det detta, av Severija Inciraskaite-Kriauneviciene (Litauen), som grep tag i hjärtat.

En hjälm med skador av granatsplitter, nu med noggrannt borrade hål och korsstygnsbroderi. Konstnären hade samlat ihop 8 använda soldathjälmar och även gamla klädpersedlar för att bygga verket Kill for Peace, och med det vill hon fästa uppmärksamheten på resonemanget kring uttrycket Döda för fred. Hon funderar kring det kollektiva minnet av krig och dess orsaker, och hur svårt det verkar vara för mänskligheten att lära av det förflutna. Ett högst aktuellt ämne.

Det här blev ett allvarligt slut, men det kommer mera i nästa inlägg som förhoppningsvis kan lätta upp sinnet lite.