Kategoriarkiv: vadmal

Textilmuseum Tant Vanja

Om en är en textilintresserad kvinna som genom sitt arbete träffar äldre människor som berättar om livet förr, kanske en så småningom bygger upp en samling av föremål. Och efter sin pension kanske man fortfarande har mycket ork kvar och vill visa sina saker för andra. Ja, då bygger man ett litet textilmuseum i sitt eget hem. Det har Kerstin Lindebäck i Dals Rostock gjort. Jag hade annat ärende i där i orten så tiden var inte tillräckligt utmätt för att jag skulle kunna grotta ner mig ordentligt i hennes samling. Men ni som råkar ha vägarna förbi bör inte missa att stanna till.

Här kommer lite inspiration för yllebroderi. Denna duk är sydd av Karen Oline Edvardsen runt 1865. Bottentyget är grovt ylletyg i några olika kvaliteer. De olika rutorna är på sina ställen hopskarvade av flera bitar. Blommorna är diktade i fri fantasi, sydda med färgat yllebrodergarn.

Och ett annat exempel på yllebroderi. Jag gissar att det har varit en kudde med kavelfrans runt kanten.

Kanske man har härligt svartröda stockrosor i trädgården? Då kan man prova att färga med dem, eller hur?

Och om man råkar på sådana tygbitar som tjänat som stoppning mellan stockarna i ett gammalt hus, då måste man väl ta vara på dem?

Detta lilla museum är en liten pärla i sitt slag. På hemsidan med den kaxiga adressen Textilmuseum.se kan man läsa mer om utvalda textilier, hur museet kom till och öppettider.

Nya böcker till textilbiblioteket

Först vill jag tacka så mycket för de vänliga och uppmuntrande kommentarer jag får ibland! De betyder mycket för mig ska ni veta.

De senaste dagarna har jag skaffat hela fem nya böcker till mitt privata referensbibliotek. Som jag ser det är boken en av de allra främsta uppfinningarna någonsin. Och jag skulle aldrig hitta dessa böcker på t ex Kindle…

Först ut är Britt-Marie Christofferssons senaste, Brodera på stickat. Boken är pedagogiskt upplagd med teknikbilder som följs av sida efter sida med färgglada tillämpningar, många av dem av helt oväntat slag. Jag tänker genast på alla sparade småstumpar av garner. Och på att man borde kunna sticka rätstickade lappar på stickmaskinen, brodera på dem och sedan sy ihop till en kofta. Man måste dock tillhöra den kategori av stickare som inte har något emot att fästa trådar…

Vi är många många som genom åren gått på Britt-Maries kurser, läst hennes böcker och sett hennes utställningar. Hon var på Syfestivalen och jag träffade henne där, men naturligtvis hade jag glömt att ta med min bok för att få en signering… Troligen blir detta den sista boken hon ger ut. Hennes samling av prover ligger nu i säkert förvar i ett museum. Men i sommar kan man se hennes tröjutställning på Östergötlands ullspinneri, om allt går som det ska.

Förra året kom den här boken, men jag passade på när den fanns till förmånligt pris på Syfestivalen.

Boken Kulturkoftor av Cecilia Dackenberg innehåller beskrivningar till inte bara koftor utan även andra plagg som burits av kulturella personligheter. Men före stickbeskrivningen kommer en fin essä om personen ifråga, och plaggen sätts in i ett sammanhang. Man får läsa om Pablo Nerudas handstickade strumpor, Coco Chanels randiga tröja, Ivar Arosenius fiskartröja mm. Ett ovanligt grepp som författaren gemonför med den äran. För min del tycker jag verkligan den här boken vore värd en översättning så den kunde nå en större publik.

Halsduken nedan, som presenteras som Miss Marples halsduk, är av en modell som jag minns från mina första lärospån i stickningens konst, i skolslöjden. Men modellen jag stickade hade ett annat mönster på de fyrkantiga ändflärparna. Den skulle stickas i ett lejongult garn och mönstret var i vinrött garn. Jag har en klar minnesbild av färgerna tillsammans – rätt snygga – men jag kan inte minnas mönstret. Något med lyfta maskor tror jag.

I fredags var jag iväg till Fårfestivalen i Kil på möte med min stam. Jag visste då att Kerstin Paradis Gustafsson skulle vara där och hade riktat in mig på att få träffa henne och köpa hennes senaste bok, Ull blir vadmal.

Första gången jag träffade Kerstin var när jag gick kursen i ullkunskap på Lilleruds folkhögskola utanför Karlstad på 1980-talet. Då gjorde klassen ett studiebesök hos henne. Senare kom jag åter i kontakt med henne när det togs beslut att Skansens vadmalsstamp skulle återställas. Då hade jag förmånen att få åka till henne och bo där för att kunna vara med när hon körde sin stamp i Skrikarhyttan. Tidigt en vårvintermorgon gick vi upp och Kerstin satte på sig vadarbyxor för att kunna kliva omkring runt och i vattenrännan. Det har jag foton på minsann!

I den här boken redovisar Kerstin den kunskap hon genom åren skaffat om tillverkning av vadmal och andra ylletyger, inte bara i Sverige utan också andra länder. Hon har tidigare skrivit flera böcker där hennes samlade kunskap om främst ullfibern och dess användning redovisas, och det tackar vi för. Nu är det tydligen en bok på gång om hur fiber blir tråd. Själv är jag väldigt sugen på den hon skrivit om nålbindning.

Jag var duktig och köpte inte en massa garn på den stora pow-wowen om får och ull, bara garn till ett par strumpor. Men jag köpte en bok till.

Skarvsöm heter boken som skrivits av Jeanette Rångeby. Det jag föll för först var den historiska redovisningen i bokens inledande avsnitt. Det har visat sig att de småländska dynorna, som är utgångspunkt för författarens arbete, tillverkats av professionella skräddare och inte i hemmen. Det är två olika skäl som talar för detta: dels att flera av tygbitarna i dynorna är samma som användes i de uniformer som skräddarna sydde åt de indelta soldaterna i länet, dels att dynorna inte är prydda med något extra broderi förutom det nödvändiga monogrammet och årtalet.

Största delen av boken upptas av mönsterförslag till moderna tillämpningar av denna gamla teknik, som man också kan köpa av författaren som iordninggjorda kit. Själv blev jag väldigt förtjust i denna modell, men i omarbetning till en storlek passande mig. Skulle inte det bli chict?

Sist ut är denna bok, som är den enda jag inte hunnit läsa eller ens titta ordentligt i. Den har jag köpt i den lilla men utomordentliga hantverksaffär som återuppstått i HV:s hus på Djurgården.

Git Skoglund har samlat information och själv skapat ny kunskap om användningen av hampa som textilfiber i Sverige, en bortglömd del av vårt textilarv. Så den här boken har jag länge haft sökarljuset på efter och ser fram emot att få läsa den.

Nya handväskan

Ja, det har varit en del annat de sista veckorna, men nu är jag på´t igen!

Det duger ju inte att vara kursledare i hur man syr vackra väskor utan att ha någon egensydd väska att visa upp! Så inför den tredje kursen tog jag mig själv i kragen och gjorde färdigt den påbörjade väskan. Blev nöjd.

Jag har utgått från den väska som är längst bak i Helena Bengtssons bok Sy väskor vackra som smycken, en grön med påsydda rödvita band. Min väska är i samma storlek men lite annorlunda material. Det tjocka ylletyget är rester från en halvsydd vinterkappa som fortfarande hänger i garderoben (det är nog minst 20 kg sedan…). Bandet är brickbandsvävt och inhandlat på en medeltidsmarknad på Gotland för några år sedan. Och fodret är ett resultat av min lek med en ny teknik. Den enda skillnaden är väl att jag ville ha ett blixtlås i öppningen i stället för en knapp.

Bandet kunde jag sy fast med efsingarna som följde med, så det blev nästan osynligt. Det är lite tjockt, bandet, så det var rätt ostyrigt och blev inte alldeles rakt, men så får det vara. Det ger stadga också.

Grejen med att sy väskor inspirerade av kjolsäckar, som ju är idén bakom Helenas bok, är att man använder det man råkar ha hemma. (Kjolsäck är det mer formella namnet på väskorna som hör till en del folkdräkter. De var tillverkade av tygbitar och garnrester som blivit över efter dräktsömnaden.) Nu är det kanske inte alla som har lika stora mängder hopsparade tygbitar som jag, men det var ändå ren tur att jag hade ett foder som gick så bra i färg med bandet. Det här är en bit gammalt lakan, och mönstret är en helt oplanerad rengöring av de redskap jag använde vid en testtryckning för något år sedan. Jag har bara strukit ut fingrar och trycksvampar, använt baksidan av en kakelplatta som tryckstock osv. Det blev också mönster av diskbänkens pressade yta. På bilden ser vi placeringen av fickorna innan fodret sytts ihop och monterats in.

En liten titt in i väskan avslöjar att den inte är alldeles proppfull, som den gamla väskan var. Jag är ju som Muminmamma, alltid ska jag ha med mig en massa ”bra-att-ha-saker”. Och jag insåg från början att det egentligen skulle vara bra med en mellanvägg i väskan, men dels var det inte tillräckligt mycket tyg, dels hade jag inte lust med den intellektuella ansträngningen – att konstruera om fodret.

Nu blir det i stället så att en del extra parafernalia kommer att få egna små påsar att bo i, för det räcker tyget till. Där kan dom ligga i botten på väskan, lätta att hitta. Tänker jag mig i alla fall.

Boken som gett upphov till det hela heter alltså Sy väskor vackra som smycken av Helena Bengtsson, och bör fortfarande finnas att inhandla i hemslöjdsbutiker och bokaffärer. Den kan varmt rekommenderas.

Vadmal och konst

I trakterna kring Nora har man varje år en konstrunda som kallas Ljusspår. I år åkte vi dit. Det fanns massor att se och uppleva. 

Jag känner ju för vadmalsstampar så den måste jag besöka. Hit har jag varit förut för många år sedan, på den tiden då Kerstin Gustavsson skötte den. Det var min första närkontakt med vadmal och stampning. När Kerstin flyttade från Viker och Skrekarhyttan, där stampen ligger, fick Vikers hembygdförening ta över den. De sköter om den och har faktiskt monterat in en elektrisk motor, som gör stampen oberoende av vattentillgång. Det går bra att boka den och använda den för stampning av sitt egna hemvävda tyg. Kontaktperson finns här.

  
  
Här ser man tyget när det tas upp ur hon för översyn. De ”randiga” träbitarna i bakgrunden är stamparna, som går växelvis upp och ner och under tiden föser tygrullen, som ligger i hon under, runt. Tyget är blött och man häller på vatten under tiden också, varmt eller kallt. Tyget bearbetas i stampen 20-30 minuter per omgång. 

  
Mellan varje omgång tas tyget upp och veckas om på dragspelsvis. Det ska vara 6-7-kg tyg i hon. Är det inte det får man fylla ut med t.ex. filtar. Man får hålla på och växelvis stampa och vecka tills man är nöjd med kvalitén på tyget, hur hårt stampat man vill ha det. 

Sedan letade vi reda på Svalbo, där ett antal hantverkare och konstnärer höll till. Jag hade siktet inställt på Elisabet Jansson, och hon och hennes hantverk hittade jag i orangeriet. 

  
  
Bortse nu från den ofrivilliga skottkärran och beundra hantverket. Hur Elisabet gör berättar hon på sin blogg, Textila inslag. Kudden till vänster är dock inte längre tillgänglig. 

Det fanns som sagt oerhört mycket att titta på och för den delen också lyssna till under det här evenemanget. Alla konstnärer och hantverkare deltar i en samlingsutställning inne i Nora stad, i ett ombyggt bryggeri. Det är tur, annars har man inte en chans att se alla.