Kategoriarkiv: vadmal

Nya handväskan

Ja, det har varit en del annat de sista veckorna, men nu är jag på´t igen!

Det duger ju inte att vara kursledare i hur man syr vackra väskor utan att ha någon egensydd väska att visa upp! Så inför den tredje kursen tog jag mig själv i kragen och gjorde färdigt den påbörjade väskan. Blev nöjd.

Jag har utgått från den väska som är längst bak i Helena Bengtssons bok Sy väskor vackra som smycken, en grön med påsydda rödvita band. Min väska är i samma storlek men lite annorlunda material. Det tjocka ylletyget är rester från en halvsydd vinterkappa som fortfarande hänger i garderoben (det är nog minst 20 kg sedan…). Bandet är brickbandsvävt och inhandlat på en medeltidsmarknad på Gotland för några år sedan. Och fodret är ett resultat av min lek med en ny teknik. Den enda skillnaden är väl att jag ville ha ett blixtlås i öppningen i stället för en knapp.

Bandet kunde jag sy fast med efsingarna som följde med, så det blev nästan osynligt. Det är lite tjockt, bandet, så det var rätt ostyrigt och blev inte alldeles rakt, men så får det vara. Det ger stadga också.

Grejen med att sy väskor inspirerade av kjolsäckar, som ju är idén bakom Helenas bok, är att man använder det man råkar ha hemma. (Kjolsäck är det mer formella namnet på väskorna som hör till en del folkdräkter. De var tillverkade av tygbitar och garnrester som blivit över efter dräktsömnaden.) Nu är det kanske inte alla som har lika stora mängder hopsparade tygbitar som jag, men det var ändå ren tur att jag hade ett foder som gick så bra i färg med bandet. Det här är en bit gammalt lakan, och mönstret är en helt oplanerad rengöring av de redskap jag använde vid en testtryckning för något år sedan. Jag har bara strukit ut fingrar och trycksvampar, använt baksidan av en kakelplatta som tryckstock osv. Det blev också mönster av diskbänkens pressade yta. På bilden ser vi placeringen av fickorna innan fodret sytts ihop och monterats in.

En liten titt in i väskan avslöjar att den inte är alldeles proppfull, som den gamla väskan var. Jag är ju som Muminmamma, alltid ska jag ha med mig en massa ”bra-att-ha-saker”. Och jag insåg från början att det egentligen skulle vara bra med en mellanvägg i väskan, men dels var det inte tillräckligt mycket tyg, dels hade jag inte lust med den intellektuella ansträngningen – att konstruera om fodret.

Nu blir det i stället så att en del extra parafernalia kommer att få egna små påsar att bo i, för det räcker tyget till. Där kan dom ligga i botten på väskan, lätta att hitta. Tänker jag mig i alla fall.

Boken som gett upphov till det hela heter alltså Sy väskor vackra som smycken av Helena Bengtsson, och bör fortfarande finnas att inhandla i hemslöjdsbutiker och bokaffärer. Den kan varmt rekommenderas.

Vadmal och konst

I trakterna kring Nora har man varje år en konstrunda som kallas Ljusspår. I år åkte vi dit. Det fanns massor att se och uppleva. 

Jag känner ju för vadmalsstampar så den måste jag besöka. Hit har jag varit förut för många år sedan, på den tiden då Kerstin Gustavsson skötte den. Det var min första närkontakt med vadmal och stampning. När Kerstin flyttade från Viker och Skrekarhyttan, där stampen ligger, fick Vikers hembygdförening ta över den. De sköter om den och har faktiskt monterat in en elektrisk motor, som gör stampen oberoende av vattentillgång. Det går bra att boka den och använda den för stampning av sitt egna hemvävda tyg. Kontaktperson finns här.

  
  
Här ser man tyget när det tas upp ur hon för översyn. De ”randiga” träbitarna i bakgrunden är stamparna, som går växelvis upp och ner och under tiden föser tygrullen, som ligger i hon under, runt. Tyget är blött och man häller på vatten under tiden också, varmt eller kallt. Tyget bearbetas i stampen 20-30 minuter per omgång. 

  
Mellan varje omgång tas tyget upp och veckas om på dragspelsvis. Det ska vara 6-7-kg tyg i hon. Är det inte det får man fylla ut med t.ex. filtar. Man får hålla på och växelvis stampa och vecka tills man är nöjd med kvalitén på tyget, hur hårt stampat man vill ha det. 

Sedan letade vi reda på Svalbo, där ett antal hantverkare och konstnärer höll till. Jag hade siktet inställt på Elisabet Jansson, och hon och hennes hantverk hittade jag i orangeriet. 

  
  
Bortse nu från den ofrivilliga skottkärran och beundra hantverket. Hur Elisabet gör berättar hon på sin blogg, Textila inslag. Kudden till vänster är dock inte längre tillgänglig. 

Det fanns som sagt oerhört mycket att titta på och för den delen också lyssna till under det här evenemanget. Alla konstnärer och hantverkare deltar i en samlingsutställning inne i Nora stad, i ett ombyggt bryggeri. Det är tur, annars har man inte en chans att se alla. 

  

Framtidsplaner

Igår blev jag glad!
Då fick jag ett OK från mina (våra) chefer att jag och mina kolleger får åka till Fårfesten i Kil nu i vinter. Ulrika Hjärpe och Osva Olsen, som är museipedagoger på Skansen, ska tillsammans med mig visa och prata om vadmal och om återbruk av ull. Det ska bli kul! Nu ska det planeras. Mer om detta senare, när planerna satt sig ordentligt.

Vadmalsstampning, tredje delen

Vaufärgningen blev bra fast jag inte trodde det. Jag kokade den lilla mängden vau en kväll en timme, lät koket stå till kvällen efter och kokade en timme till. Kokvattnet såg ut ungefär som det som blir när man kokat brysselkål, lite svagt grönfärgat. Men jag slängde i två små härvor broderigarn tillsammans med lite alun, och det blev färg minsann! Men inte så självlysande som på bilden dock…

20130916-214004.jpg

Vau var den färg som man förr-i-tiden använde till korset i svenska flaggan, men det visste ni kanske.

Mer om vadmalsstampningen.

Det färdigstampade tyget tas upp och dras genom en sträckställning, för att sedan hamna på en rulle och ställas på dropptorkning. Varje gång man hanterar det våta tyget måste man undvika att ta i stadkanterna, annars kan dom bli vågiga och fula. Man tar ett tag en decimeter in på tyget i stället, och när man sträcker det på rullen får man stryka det från mitten och utåt så gott det går. Sedan rullar man om det nästa dag så den våta inre delen kommer ytterst och kan torka.

20130916-215039.jpg

På professionella tygberederier hade man ofta en torkställning, som bestod av en ram med hakar i alla sidor. Där hakade man upp tyget och kunde sedan spänna det genom att den nedre sidan av ramen kunde sänkas neråt.

Länken nedan leder till en film tagen 1930, som visar ett färgeri i Hammarby i Stockholm. Det finns tyvärr ingen speaker, och ibland väcker filmen fler frågor än den svarar på. Men det visas i alla fall en spännram som den jag nämner ovan.

http://www.svtplay.se/klipp/98737/fargargarden-vid-hammarby-sjo-utan-ljud-1930