Kategoriarkiv: fårfesten i Kil

Nya böcker till textilbiblioteket

Först vill jag tacka så mycket för de vänliga och uppmuntrande kommentarer jag får ibland! De betyder mycket för mig ska ni veta.

De senaste dagarna har jag skaffat hela fem nya böcker till mitt privata referensbibliotek. Som jag ser det är boken en av de allra främsta uppfinningarna någonsin. Och jag skulle aldrig hitta dessa böcker på t ex Kindle…

Först ut är Britt-Marie Christofferssons senaste, Brodera på stickat. Boken är pedagogiskt upplagd med teknikbilder som följs av sida efter sida med färgglada tillämpningar, många av dem av helt oväntat slag. Jag tänker genast på alla sparade småstumpar av garner. Och på att man borde kunna sticka rätstickade lappar på stickmaskinen, brodera på dem och sedan sy ihop till en kofta. Man måste dock tillhöra den kategori av stickare som inte har något emot att fästa trådar…

Vi är många många som genom åren gått på Britt-Maries kurser, läst hennes böcker och sett hennes utställningar. Hon var på Syfestivalen och jag träffade henne där, men naturligtvis hade jag glömt att ta med min bok för att få en signering… Troligen blir detta den sista boken hon ger ut. Hennes samling av prover ligger nu i säkert förvar i ett museum. Men i sommar kan man se hennes tröjutställning på Östergötlands ullspinneri, om allt går som det ska.

Förra året kom den här boken, men jag passade på när den fanns till förmånligt pris på Syfestivalen.

Boken Kulturkoftor av Cecilia Dackenberg innehåller beskrivningar till inte bara koftor utan även andra plagg som burits av kulturella personligheter. Men före stickbeskrivningen kommer en fin essä om personen ifråga, och plaggen sätts in i ett sammanhang. Man får läsa om Pablo Nerudas handstickade strumpor, Coco Chanels randiga tröja, Ivar Arosenius fiskartröja mm. Ett ovanligt grepp som författaren gemonför med den äran. För min del tycker jag verkligan den här boken vore värd en översättning så den kunde nå en större publik.

Halsduken nedan, som presenteras som Miss Marples halsduk, är av en modell som jag minns från mina första lärospån i stickningens konst, i skolslöjden. Men modellen jag stickade hade ett annat mönster på de fyrkantiga ändflärparna. Den skulle stickas i ett lejongult garn och mönstret var i vinrött garn. Jag har en klar minnesbild av färgerna tillsammans – rätt snygga – men jag kan inte minnas mönstret. Något med lyfta maskor tror jag.

I fredags var jag iväg till Fårfestivalen i Kil på möte med min stam. Jag visste då att Kerstin Paradis Gustafsson skulle vara där och hade riktat in mig på att få träffa henne och köpa hennes senaste bok, Ull blir vadmal.

Första gången jag träffade Kerstin var när jag gick kursen i ullkunskap på Lilleruds folkhögskola utanför Karlstad på 1980-talet. Då gjorde klassen ett studiebesök hos henne. Senare kom jag åter i kontakt med henne när det togs beslut att Skansens vadmalsstamp skulle återställas. Då hade jag förmånen att få åka till henne och bo där för att kunna vara med när hon körde sin stamp i Skrikarhyttan. Tidigt en vårvintermorgon gick vi upp och Kerstin satte på sig vadarbyxor för att kunna kliva omkring runt och i vattenrännan. Det har jag foton på minsann!

I den här boken redovisar Kerstin den kunskap hon genom åren skaffat om tillverkning av vadmal och andra ylletyger, inte bara i Sverige utan också andra länder. Hon har tidigare skrivit flera böcker där hennes samlade kunskap om främst ullfibern och dess användning redovisas, och det tackar vi för. Nu är det tydligen en bok på gång om hur fiber blir tråd. Själv är jag väldigt sugen på den hon skrivit om nålbindning.

Jag var duktig och köpte inte en massa garn på den stora pow-wowen om får och ull, bara garn till ett par strumpor. Men jag köpte en bok till.

Skarvsöm heter boken som skrivits av Jeanette Rångeby. Det jag föll för först var den historiska redovisningen i bokens inledande avsnitt. Det har visat sig att de småländska dynorna, som är utgångspunkt för författarens arbete, tillverkats av professionella skräddare och inte i hemmen. Det är två olika skäl som talar för detta: dels att flera av tygbitarna i dynorna är samma som användes i de uniformer som skräddarna sydde åt de indelta soldaterna i länet, dels att dynorna inte är prydda med något extra broderi förutom det nödvändiga monogrammet och årtalet.

Största delen av boken upptas av mönsterförslag till moderna tillämpningar av denna gamla teknik, som man också kan köpa av författaren som iordninggjorda kit. Själv blev jag väldigt förtjust i denna modell, men i omarbetning till en storlek passande mig. Skulle inte det bli chict?

Sist ut är denna bok, som är den enda jag inte hunnit läsa eller ens titta ordentligt i. Den har jag köpt i den lilla men utomordentliga hantverksaffär som återuppstått i HV:s hus på Djurgården.

Git Skoglund har samlat information och själv skapat ny kunskap om användningen av hampa som textilfiber i Sverige, en bortglömd del av vårt textilarv. Så den här boken har jag länge haft sökarljuset på efter och ser fram emot att få läsa den.

Fårfesten 2016: Fårverkeri

Denna gång blev det så att jag bara kunde fara till Fårfesten i Kil en enda dag, på fredagen. Det blev tåg fram och tillbaka och det gick det med, i trevligt sällskap av en av mina stickjuntamedlemmar. I Kil var det tråkväder men tussriset var fint om än blött.  

 
Kameran checkade jag in i garderoben tillsammans med kappan så där fick den ligga. Mobilen tar inte lika bra bilder men några små smakprov ska ni få. 

  
De otroligt vackra brickvävda banden som Louise Ström på Spångmurs AB väver! Det med vit botten har inplockade figurer. Louise höll i en kurserna för övrigt, och den blev förstås fulltecknad. 

  
Något som man verkligen kan kalla ett korsningsfår… En skulptur av olika broderade och vävda tygbitar, från Ateljé Annika Eriksdotter. 

  
En slända som förenar gammalt och modernt. Den är nämligen utskriven med ett 3d-program på datorn, i ett plastmaterial. Just min med katt och råttor är undertyngd, men det fanns också övertyngda hos Ekelund Carder. Dessutom hade hon en egenkonstrurad elektrisk kardmaskin. (Nej, man kan inte skriva ut den hemma…) 

  
Och så passade jag på att köpa Kerstin Gustafssons bok: Kirgiziskt världsarv, som berättar om konsten att filta stora mattor så som herdefolken i Kirgizistan gör. En kunskap som utsetts till världsarv av UNESCO. ISBN 987-91-87247-94-1. Jag har inte hunnit läsa den än men det är himla fina bilder i alla fall.

Lite gratisreklam där! 

Ja, sen morsade jag på gamla bekanta, kikade på alla 147 utställare, köpte inget garn (!) men lite annat, fick avstå från föredrag, Fåreställning, filmer och kurser eftersom det bara var ett dagsbesök, men lite korv och ost fick jag med hem förstås. Detta är en helt fantastisk tillställning, och det här var 10:de gången. Större kan den nog inte bli, då spricker Sannerudsskolan. Jag ser redan fram mot nästa år, och hoppas Fåreningen orkar hålla på. 

Fårfesten 2015

Hemkommen från Fårfesten i Kil 2015. Rätt så trött. Många intryck, men först och främst har jag jobbat hårt för Skansen tillsammans med kollegerna Ulrika och Osva. Så här kommer en lite impressionistisk bildberättelse, utan många ord.

(null)

Eco-print av May Jacobsen Hvistendahl. länk

(null)

Från Broderiakademins utställning: tillverkarens namn har jag inte men verket får mig att tänka på leksandsdräktens halskläden i svartstick.

(null)

Vackra filtade överplagg, tyvärr vet jag inte vem som ska ha äran.

(null)

Hjärta av gethår, av Täpp Lars Arnesson. länk

Ett annat möte jag alltid ska minnas var när Milis Stensman (länk) berättade hur hon en gång stampade sitt tyg till vadmal i badkaret.

Tillägg: Det blev alldeles fel namn på damen som berättade om hur hon stampade sitt vadmal själv i badkaret! Milis Ivarsson heter hon och inget annat. 

Helvetesvantarna

En av medlemmarna i stickjuntan drog fram ett gammalt mönster från tidningen Vi 1988, Brudvantar från Runö. Dom ville hon sticka och satte igång, men stötte genast på problem i den långa skrivna beskrivningen utan diagram. Det blev några omtagningar, och vantarna fick tillnamnet ‘Helvetesvantarna’. Men hon lyckades, med lite hjälp från juntan. Det är ju bl.a. det man ska den till. Så när jag nu börjat på samma mönster går jag i upptrampade spår.

(null)

Kanterna gick bra, men när jag nu kommit till första bården får jag inte fotot på vantarna att stämma riktigt med mönstret. Och det är två veckor kvar till nästa möte. Hmmm…
Mönstret är skrivet för Bergås stickgarn Extra, som inte finns längre. Jag stickat med Gästrike 2 tr, och garnet har fått sin ljust lilarosa färg av ett andra efterbad på koschenill. Stickor nr 2. Egentligen är nog det garnet lite för kompakt för det här mönstret, men nu kör jag på.

Till Fårfesten tar jag dock med en annan stickning, som inte kräver samma koncentration. En blivande schal i näverstickning. Vi ses väl där? Kom och hör och se och känn på vadmalen mina kolleger från Skansen och jag har med oss!

(null)