Nya böcker till textilbiblioteket

Först vill jag tacka så mycket för de vänliga och uppmuntrande kommentarer jag får ibland! De betyder mycket för mig ska ni veta.

De senaste dagarna har jag skaffat hela fem nya böcker till mitt privata referensbibliotek. Som jag ser det är boken en av de allra främsta uppfinningarna någonsin. Och jag skulle aldrig hitta dessa böcker på t ex Kindle…

Först ut är Britt-Marie Christofferssons senaste, Brodera på stickat. Boken är pedagogiskt upplagd med teknikbilder som följs av sida efter sida med färgglada tillämpningar, många av dem av helt oväntat slag. Jag tänker genast på alla sparade småstumpar av garner. Och på att man borde kunna sticka rätstickade lappar på stickmaskinen, brodera på dem och sedan sy ihop till en kofta. Man måste dock tillhöra den kategori av stickare som inte har något emot att fästa trådar…

Vi är många många som genom åren gått på Britt-Maries kurser, läst hennes böcker och sett hennes utställningar. Hon var på Syfestivalen och jag träffade henne där, men naturligtvis hade jag glömt att ta med min bok för att få en signering… Troligen blir detta den sista boken hon ger ut. Hennes samling av prover ligger nu i säkert förvar i ett museum. Men i sommar kan man se hennes tröjutställning på Östergötlands ullspinneri, om allt går som det ska.

Förra året kom den här boken, men jag passade på när den fanns till förmånligt pris på Syfestivalen.

Boken Kulturkoftor av Cecilia Dackenberg innehåller beskrivningar till inte bara koftor utan även andra plagg som burits av kulturella personligheter. Men före stickbeskrivningen kommer en fin essä om personen ifråga, och plaggen sätts in i ett sammanhang. Man får läsa om Pablo Nerudas handstickade strumpor, Coco Chanels randiga tröja, Ivar Arosenius fiskartröja mm. Ett ovanligt grepp som författaren gemonför med den äran. För min del tycker jag verkligan den här boken vore värd en översättning så den kunde nå en större publik.

Halsduken nedan, som presenteras som Miss Marples halsduk, är av en modell som jag minns från mina första lärospån i stickningens konst, i skolslöjden. Men modellen jag stickade hade ett annat mönster på de fyrkantiga ändflärparna. Den skulle stickas i ett lejongult garn och mönstret var i vinrött garn. Jag har en klar minnesbild av färgerna tillsammans – rätt snygga – men jag kan inte minnas mönstret. Något med lyfta maskor tror jag.

I fredags var jag iväg till Fårfestivalen i Kil på möte med min stam. Jag visste då att Kerstin Paradis Gustafsson skulle vara där och hade riktat in mig på att få träffa henne och köpa hennes senaste bok, Ull blir vadmal.

Första gången jag träffade Kerstin var när jag gick kursen i ullkunskap på Lilleruds folkhögskola utanför Karlstad på 1980-talet. Då gjorde klassen ett studiebesök hos henne. Senare kom jag åter i kontakt med henne när det togs beslut att Skansens vadmalsstamp skulle återställas. Då hade jag förmånen att få åka till henne och bo där för att kunna vara med när hon körde sin stamp i Skrikarhyttan. Tidigt en vårvintermorgon gick vi upp och Kerstin satte på sig vadarbyxor för att kunna kliva omkring runt och i vattenrännan. Det har jag foton på minsann!

I den här boken redovisar Kerstin den kunskap hon genom åren skaffat om tillverkning av vadmal och andra ylletyger, inte bara i Sverige utan också andra länder. Hon har tidigare skrivit flera böcker där hennes samlade kunskap om främst ullfibern och dess användning redovisas, och det tackar vi för. Nu är det tydligen en bok på gång om hur fiber blir tråd. Själv är jag väldigt sugen på den hon skrivit om nålbindning.

Jag var duktig och köpte inte en massa garn på den stora pow-wowen om får och ull, bara garn till ett par strumpor. Men jag köpte en bok till.

Skarvsöm heter boken som skrivits av Jeanette Rångeby. Det jag föll för först var den historiska redovisningen i bokens inledande avsnitt. Det har visat sig att de småländska dynorna, som är utgångspunkt för författarens arbete, tillverkats av professionella skräddare och inte i hemmen. Det är två olika skäl som talar för detta: dels att flera av tygbitarna i dynorna är samma som användes i de uniformer som skräddarna sydde åt de indelta soldaterna i länet, dels att dynorna inte är prydda med något extra broderi förutom det nödvändiga monogrammet och årtalet.

Största delen av boken upptas av mönsterförslag till moderna tillämpningar av denna gamla teknik, som man också kan köpa av författaren som iordninggjorda kit. Själv blev jag väldigt förtjust i denna modell, men i omarbetning till en storlek passande mig. Skulle inte det bli chict?

Sist ut är denna bok, som är den enda jag inte hunnit läsa eller ens titta ordentligt i. Den har jag köpt i den lilla men utomordentliga hantverksaffär som återuppstått i HV:s hus på Djurgården.

Git Skoglund har samlat information och själv skapat ny kunskap om användningen av hampa som textilfiber i Sverige, en bortglömd del av vårt textilarv. Så den här boken har jag länge haft sökarljuset på efter och ser fram emot att få läsa den.

2 tankar kring ”Nya böcker till textilbiblioteket

  1. Verkligt fina böcker att ha i ett textilhantverksbibliotek. Själv är mina hantverkskunskaper inom området begränsat men tro mig eller ej, jag har stickat en kokofta med formgivning av B-M Christoffersson. Kitet åkte jag till Östergötlands Ullspinneri och köpte.

    Fårfesten i Kil låter som en mycket trevlig tillställning även om man inte är hantverksfreak 🙂 Det var på bloggen Textila inslag som jag så sent som hösten 2017 fick reda på att den fanns.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *