Kategoriarkiv: korsstygn

Förr och nu – inspiration

Abstract in English below.

Leksands kulturhus ska man inte fara förbi. Kulturchefen där, Per Backman, bygger mycket fina tillfälliga utställningar som komplement till de fasta. De permanenta behandlar livet förr i socknen, med tyngdpunkten lagd på dräkten och dalmåleriet. Sommarens utställning, Textilmagi & saboterad symmetri, var mycket innehållsrik, så jag delar upp mitt material i fler poster.

Dräktskicket i Leksand är fortsatt en starkt levande tradition, om än i viss förändring, och medvetenheten om värdet i det textila arvet är stor hos många. En av de dräktdelar som har störst laddning är den vita halsduken med svart trådbundet broderi av silke. Det kallas i socknen ”tupphalskläde”, eftersom det har små tofsar av det svarta garnet i varje hörn. ”Tuppur” betyder tofsar på de flesta daladialekter.



Dessvärre – för fotografen – var alla tupphalskläden utställda i glasmontrar, med en belysning som var omöjlig att navigera bort från. Därav de lysande prickarna. Valet stod mellan att visa prickar eller inte visa alls.


Broderiet sys med med en dominans av teknikerna plattsöm och korsstygn, i ett mönster över räknade trådar. Det är komponerat med tre hela rutor i den snibb som ligger överst där bak, kompletterat med några friare figurer och kantbårder. De halva snibbarna framtill har halverade mönster. Varje hörn har en tofs av silket, även undersnibben baktill.


De äldsta bevarade tupphalsklädena antas vara från 1700-talets slut, men hur långt bakåt i tiden som traditionen sträcker sig vet man helt enkelt inte. Det finns en förklaring som lutar åt någon form av tradering från det trådbundna broderi som uppstod i renässansens Italien och sedan spreds och utövades på många ställen i Europa. Men vi kommer dessvärre aldrig att få veta hur den kunde landa i Leksand, finna denna form och fortsätta utövas. Den förekommer för övrigt även i några av Leksands grannsocknar. Plagget har den högsta rangen bland halsklädena och används bara vid mycket högtidliga tillfällen.


Klädena är alltså sydda med svart silkesgarn på vitt tyg av linne eller bomull. De tidiga klädena har enklare broderier, som allteftersom blev mer överdådiga. De flesta är försedda med initialer och årtal. På den här kan vi se en figur som kan väcka en viss förstämning, ett solkors, även känt som hakkors. Men titta också på bården, där samma figur utvecklats ytterligare. För brodösen på den här tiden var det faktiskt enbart en lek med linjer i det vinkelräta systemet av trådar i väven. Jag för min del tycker att vi borde återta symbolen och ge den dess gamla värde av solsymbol.

För några år sedan gjordes en stor inventering av tupphalskläden i Leksand. De fotograferades och lades ut på Digitalt museum, så dit kan man gå och grotta ner sig totalt i svartsticksbroderi. Det kan vara lite svårnavigerat på den siten, men söker du på Digitalt museum, Leksands Hemslöjdsvänner och tupphalskläden ska det gå bra. Det finns nästan 500 kläden där nu och samlingen växer fortsatt.

Det här systemet med öppna och fyllda rutor i kontrast med varandra kan inspirera till annat också. Det fick vi se flera exempel på i den här utställningen, här i form av en stort lapptäcke. Det är sytt av Lisa Karlsson och betitlat ”Error”. Den förskjutna mittpunkten ger spänning åt verket.

Det kommer mera om utställningen senare.

This summer I visited a most comprehensive exhibition at the Culture House in Leksand. In this blog post I concentrate on the scarves that are used when wearing the folk costume of Leksand. As you can see the technique used is black work, made with black silk floss on white cotton or linen fabric. The oldest remaining scarves are dated to the end of the 18th century, but the use of black work here can very well be much older. Unfortunately there are no records, but we can see the heritage of this renaissance technique on many other folk costumes all over Europe as well.

Last picture shows a wall quilting made by Lisa Karlsson and named ”Error”, inspired by the black work scarves, with an interesting shift in balance.

Utställning med korsstygn

På Liljevalchs vårsalong kunde man se ett lite anonymt hängt väggstycke fullsytt med vita korsstygn. Det var inlämnat av mästerbrodösen Katarina Evans. Inte kunde jag då ana att det var en del av en mycket spännande konsthändelse! Det mest spännande hände på Fiber Space Gallery, dit jag faktiskt hann sista dagen strax före påsk. Så det jag nu ska berätta om finns inte längre att se där. Glöm inte att ni kan klicka upp bilderna i större storlek!

Katarina Evans bestämde sig för att utforska korsstygnet mera. Detta skedde genom att först fylla ett antal vita tyger med vita korsstygn och sedan ge dem till några utvalda personer med uppmaningen att göra något ytterligare av tygerna. Resultatet av detta visades på Fiber Space Gallery. Det var en liten men inspirerande utställning, som satte igång flera tankekedjor. Flera av personerna vittande om det motstånd de känt mot att själva sätta nålen i det som redan var liksom färdigt, av respekt för den vackra ytan och Katarinas arbete.

En av dem som fått uppgiften av Katarina var Wanja Djanaieff. Hon utvecklade idén med korsstygnet på ett eget vis. Mig påminner det om svartstick.

Här på närbilden kan också ni få se ytan på det utdelade ”arket”.

Sara Teleman överförde en teckning av ett träd så det blev som ett grafiskt blad. Med i utställningen fanns också hennes funderingar kring uppgiften. Vad tänkte Katarina på när hon sydde och vad tänkte Sara på? Förkyld var hon tydligen också.

Karolina Keyzer såg korsstygnen som pixlar i ett foto och gjorde en tolkning i stygn av ett gammalt foto på ett par förmödrar.

Två av de andra inbjudna kände sig tvungna att ta till mer drastiska metoder innan de kunde göra korsstygnstyget till sitt arbetsstycke.

Synnöve Mork gjorde några färgplumpar för att ta tyget i besittning innan hon broderade ytterligare märken.

Ulrika Mårtensson omformade tyget helt och hållet, med både färg och hopdragningar.

Katja Pettersson byggde en sorts kopiator. I den lades korsstygnsmatrisen, och ut kom printade korstygnsalfabet och ordstäv av olika slag.

Katarinas kompis Katarina Brieditis vek ett flygplan av broderiet, bl a till åminnelse av de resor de båda gjort tillsammans.

Ida Wessel slutligen landade i att se det utlämnade verket som ett klot, tygklädsel, till en bok. Och på bokens insidor står positiva slagord och uppmaningar till alla kvinnor, som en frigörelse från det alltför traditionella i korsstygnens symbolik.

Katarina Evans har på sin blogg skrivit ett inlägg som ytterligare presenterar utställningen, de tankar hon hade bakom den och de tankar som låg bakom de utvaldas slutliga framföringar av verken.

Själv är jag väldigt glad över och inspirerad av denna utställning.

En ros från Skottland

2010 var mannen och jag till Skottland och reste runt med bil. Vi började med några dagar i Glasgow. I den staden verkade en man vid namn Charles Rennie Mackintosh och hans hustru Margaret MacDonald Mackintosh, ett par av mina stora idoler. Detta var strax före sekelskiftet 18-1900-hundra, så det var den tid när jugendstilen utvecklades, och de var en skotsk men tongivande del av dess början. Herrn var arkitekt och formgivare och frun var konstnär och formgivare, enkelt uttryckt. Man kan läsa mer om dem här och här. 

Spåren av deras verksamhet finns på flera håll i Glasgow, det är bara att googla på! Vi tog en kopp te på The Willow Tea Rooms, där inredningen formats av främst Charles Rennie Mackintosh. En liten bakelse med vanilla custard satt inte fel i den miljön, fast det var väl inte direkt billigt. Senare gick vi till Hunterian Museum and Art Gallery, som ingår i universitetets samlingar. Det består av flera hus och ett av dem, ett nybyggt betonghus (!), innehåller den ditflyttade inredningen från huset paret bodde i. Väldigt intressant och vackert att spankulera omkring i! Ett annat museum jag kan rekommendera är Kelvingrove Art Gallery and Museum. Där har dom typ allt. När vi kom dit var det dags för lunchfika, och det intog vi i stora hallen. Samtidigt spelades en orgelkonsert på den stora orgeln där, och som extra grädde på moset visades en kameraupptagning av organistens fötter! De – fötterna – är mer verksamma än man kan tro. En annan sak att titta på är en vacker tremastad bark, Glenlee, som ligger vid floden Clydes strand och minner om tiden när Glasgow var en stor varvsstad. 

Man vill ju gärna ha med sig en liten souvenir från platser man tycker om, så jag köpte, förutom några böcker, ett broderi i museishopen på Hunterian Museum and Art Gallery. Det heter Mackintosh rose och är en liten bit tyg, aidaväv, som skall broderas med en ros i korsstygn. Rosen är designad i typisk stil, men jag tror nog det är Margaret mer än Charles som ligger bakom den. Fast han var en mycket skicklig blomsterporträttör, om det ordet nu kan sägas finnas. Man arbetar med det medföljande moulinégarnet, så det går ju väldigt lätt. Dammsugardraken åt upp det garn som skulle vara i de små mörkgrå rutorna, så det har jag kompletterat efter min minnesbild. 


Det lilla broderiet föreslogs användas till nåldyna eller infällt i ett kuddfodral, och jag bestämde mig för det senare. Jag letade reda på rester av ett mörkgrönt linnetyg i mina lådor. 

En innerkudde från IKEA bestämde måtten. Först klippte jag till två bitar och monterade ovanför och inunder motivet, och därefter två avlånga bitar till sidorna. När framsidan var klar klippte jag till flera längder till baksidan – det var bara kantbitar kvar av tyget – och sydde ihop, en av de sömmarna med ett blixtlås i. Slutligen syddes fram- och baksida ihop, och – voila! – kudden var klar.


Ännu ett dåligt samvete uppklarat. Jag har ju hållit på från och till i flera är, fast det är ett så litet och behändigt arbete.