Kategoriarkiv: frivirkning

Ullmarknaden i Österbybruk

Abstract in English below.

Österbybruk ligger i norra Uppland, ett av de gamla vallonbruken där. I flera år har det nu ordnats Ullmarknad där, ett tilfälle när ull- och garnproducenter och -konsumenter kan mötas. Jag for dit med en resa ordnad av Stockholm läns hemslöjdsförening. Mitt garnförråd är överfullt så det blev inga inköp av den varan, men det finns ju mycket annat att titta på i den vackra miljön som det här gamla bruket är.

Föreläsningar och kortkurser var det också och jag gick på en föreläsning som Håkan Liby höll. Han har skivit en bok om Hälsinglands folkdräkter och temat för föreläsningen var de stickade plaggen. En stor del fokuserade på de vackra tröjor som används till flera av dräkterna, och han hade tagit med ett flertal delsbo- och bjuråkerströjor som visades i samband med föreläsningen.


En tröja som stickades år 1879 åt jungfrun Sara (t ex) Erikdotter. Det är betydelsen av bokstäverna I S E D som står ovanför årtalet.


Nästa bild visar två manströjor , varav den nedersta gjordes för sonen Erik Ivarsson (t ex), S E I S 1868. Orden ”sonen” respektive ”jungfrun” angav att personerna var ogifta. Det var ett antal specialister som gjorde dessa tröjor på beställning och hade en utkomst av dessa. Även om ”alla” kvinnor kunde sticka av nödvändighet, så var det mest småplagg de gjorde, strumpor, vantar osv.


Man kunde misslyckas med färgningen på den här tiden också… Den här kvinnotröjan ser alldeles oanvänd ut, och inte har den fått några ägarinitialer heller.


En sån här hjärtevärmare är jag väldigt sugen på att göra. Men först ska jag göra färdigt det  projekt jag nu håller på med (och kanske något annat UFO också).

Sedan gick vi till Sadelmakarelängan, där det finns en mindre utställningslokal samt hantverksaffär. Där fanns en utställning med tröjor och andra stickade och sydda föremål av Katarina Brieditis. Här kunde man få tips om vad man göra av sina garnrester!



Katarina var själv där och fixade till lite mer på ett större verk, ett tredimensionellt lapparbete.


Vi hörde rykten om ett konstverk gjort av bananskal, som visades i en annan större utställningslokal. Så vi gick dit, Lena och jag. Den är inrymd i ett av de stora husen, som varit något slags förråd eller liknande. Högt i tak, råa obehandlade väggar, betonggolv – ja, ni vet. Och mycket riktigt, där hängde en installation av över tusen bananskal.


Det kan låta konstigt när man berättar om ett konstverk gjort av torkade gamla bananskal, men den här hängningen gjorde ett väldigt intressant intryck. Det är Katarina Jönsson Norling som ligger bakom det, och det har i mindre skala visats på flera gallerier i Sverige och utomlands. Här heter verket Komposition till Österbybruk.

Vi kom lite sent, strax innan galleriet skulle stänga. Men jag hann få ögonen på och njuta av den installation, som blir det sista jag skriver om denna gång.


Japanskan Mitsue Sugita har tidigare arbetat mycket med ikebana, den japanska konsten att arrangera blommor. Hon greps dock av ett slags samvetskval över detta dödande av växter, om jag förstått rätt, och började i stället arbeta med frön. Dem har hon fogat samman på en bärande väv i detta skira, poetiska stycke, som jag blev alldeles tagen av.


Verket heter Frön är liv som inte talar. Ja. Just det.

The northern part of the county Uppland was once a a place where there were a lot of ironworks, one of them being Österbybruk. The smithy is long since closed, but here is now a beautiful place, where you can go and learn of life in days now gone. In one summertime week end a wool market is held, which I visited the other day. I didn’t buy any yarn, as I have plenty of it already. But I did attend a lecture on the knitted jackets, used in the national costumes in another county of Sweden, Hälsingland. A few examples are shown in the first pictures. Not everyone could perform an extraordinary jacket like this. They were ordered from specialists.

After that I went to see an exhibition in one of the smaller exhibition rooms that have been created in the old buildings. Katarina Brieditis showed knitted jackets and also some other works, very inspiring.

Finally I walked on to the greatest exhibition hall, where I marveled at an installation by Katarina Jönsson Norling, consisting of more than 1 000 dryed banana skins! And another by Mitsue Sugita, where she used seed for this poetic sheer work.

Garnaktivism

Abtract in English below.

Garnaktivism är något som dykt upp på senare tid. Då vill man med hjälp av garn och handarbete påtala något man tycker alldeles galet i världen. Ett mjukt men bestämt motstånd. En av dessa garnaktivister är Maria Yvell, också känd som #virkadygnetrunt. Om du är i Stockholm i morgon, påskafton, kan du ta dig till Högdalen och leta dig fram till Högkultur bredvid Vantörs kyrka, där hon ställer ut några av sina alster.


För Maria Yvell grundar det sig i att vi ska vara snälla mot varandra. Ett sätt är att virka en liten figur som hälsar med ett vänligt Hej! och sedan sätta upp den någonstans där folk hastar förbi med alla sina göranden.


Det går också att göra en mjuk kudde med ett vänligt budskap. Det är klart att vi ska vara snälla mot varann. Sen dör vi ju.


Ibland är Maria med på gemensamma aktioner. Hon har t ex tillsammans med journalisten Frida Arnqvist Engström hållit i Gerillafestivalen. Ibland möter hon upp med andra och gör tillfälliga protestinstallationer. Verket nedan har varit med om en sådan, uppsatt på ett nätstängsel i Stockholm. Men när Maria skulle hämta hem det, var det inte kvar. Någon hade tagit ner det och knölat ner det i en soptunna i närheten. Men så var det ju också en högpotent trollformel på den.


Om du tar dig dit imorgon kan du också få vara deltagare i Marias pågående projekt, en matta av garnbollar, med medföljande uppmaning till våra styrande. Den ska överlämnas i vår.

Ett tips om man ändå är i Högdalen är att titta in i second-hand-butiken Andra varvet, som förutom återbruksvaror också har gott och billigt fika. Den passerar man på väg till Högkultur.

This is a blog post on yarn activist Maria Yvell, who uses yarn and crochet to express appeals to us all to be kind to each others.

Laga tovad vante

Mina tovade vantar blev inte riktigt bra på tummen. Ju mer jag använde dem ju mer visade sig de svaga delarna. Jag hade också hört att det inte skulle gå att tova dit en lagning, och det visade sig vara allldeles sant. Så vantarna hamnade i fulhögen.

Sedan fick jag tillfälle att fråga nestorn inom tovning, Gunilla Paetou, vad jag skulle göra, och hon föreslog att jag skulle virka en tummetott och sätta fast. Jag letade reda på ett lämpligt garn i förrådet och satte igång med virkandet. När jag höll på med det fick jag en idé, tappade alla hämningar och gick alldeles bananas.

Ja, sen trädde jag på tummetottarna och sydde fast dom lite lätt innan jag tvättade vantarna ganska hårdhänt i hopp om att näten skulle tova fast. Men det gjorde dom nu inte eftersom vantarna är så hårt tovade. Det kan möjligen bli ett problem, om jag fastnar i saker ofta, men annars är de väl ganska anslående, tycker jag.

I alla fall unika. Varmare blev dom också när draget vid tummarna kom bort.

Väv 2017, del 4

Och så var vi framme vid slutet! Nu blir det lite smått och gott.

Jag lyckades hålla inköpsförbudet angående garn. Men böcker tillåter jag mig fortfarande att köpa.

Vävskäl II kommer från vävutbildningen vid Forsa folkhögskola i Hälsingland. Där har man haft några linjer, där utgångspunkten varit samlingarna i hembygdsgården. Deltagarna har fått analysera en gammal textil och skapat en ny, ibland en kopia så gott det gått med nuvarande garnkvaliteter, ibland en helt annan sak men med tydligt avstamp i den gamla väven. Den linjen skulle vara väldigt kul att gå tycker jag. I Trasmattans värld från a – ö är skriven av Monica Hallén. Här sammanfattar hon sina erfarenheter och ger tips om stort och smått till andra trasmattsvävare. Den var också temat för föreläsningen hon höll som jag bevistade. Filleklée slutligen är en genomgång av en värmländsk vävtradition, ripsmattor och tunnare kvalitéer som använts till överkast och liknande. Filler är värmländska för trasor, som var det ursprungliga inslaget i dessa vävar. Och klée – det förstår ni väl? Något man klär med, som ett överkast.

En vävstolsstol – har ni hört talas om det? Så här ser den ut i alla fall. Skapad av designern Mats Aldén.

Det var flera skolor med textilutbildningar som visade upp sig. Den här jättekaninen satt i montern hos, tror jag, Grimslövs folkhögskola. Egentligen skulle jag vilja ta och klippa upp alla gamla t-tröjor och virka en sån. Men vilken tid det skulle ta! Och var skulle den bo – på terassen? Men mysig är den, och jag vet några som verkligen skulle gilla den.

Det var en utställning i Utvandrarnas hus som jag också var och tittade på. Där visades dels typiska smålansdvävar, gamla och nya, samt andra nyvävda vävar gjorda i Småland. Mycket fint att titta på, men när jag var där kom ett sms om att mitt tilltänkta tåg gått sönder så jag måste ta ett tidigare för att hinna byta till tåget hem. Så det blev en lite brysk avslutning på det hela. Men jag hann med tåget hem, det gjorde jag.