Kategoriarkiv: vejde

Vad man kan göra med gamla frön

För ett antal år sedan sparade jag helt ovetande minst tio stänglar blommande vejde för att få frön. Och det fick jag, ohyggliga mängder. Dom har stått och blivit gamla, så nu städade jag bort dem. Men först fick dom göra tjänst som färgämne. Även om jag tagit av dom och färgat vid tidigare tillfällen och även sått, var det 250 gr kvar, som jag delade upp i påsar av gamla strumpbyxor och kokade i en timme. Efter avsilning var det en riktigt mörk färgsoppa, som jag lade ner två grå alunbetade härvor i och två små provhärvor av vitt garn, betade med alun och vinsten. Det hela nästan-kokades en timme, och detta blev resultatet.

Själv blev jag jättenöjd med den här mörkgrå nyansen, helt utan spräckligheten i det tidigare naturgrå garnet. Man kan ju inte bara ha färger som klara trumpetstötar eller disiga pasteller, eller hur? Ibland behövs det en mörk färg som kontrasterar eller lyfter fram eller lugnar ner. Den ena lilla härvan visar den rena fröfärgen, den andra har legat i mitt kopparvatten och mojat sig i en kvart. Av det fick den en stilig mörk olivgrön färg minsann.

Nya kunskaper och misslyckanden

Frågan är väl om man ska skriva om sina misslyckanden. Ska man inte låtsas att allt blir bra, bara visa det som blev som man tänkt sig? Nu tänkte i alla fall jag klaga lite.

Och det jag vill klaga på är växten vejde. Varför ska den vara så krånglig och oberäknelig? Jag gör ju precis som det står i böckerna! Och så blir det bara blaha – desto värre som det dessutom var två kompisar med som skulle få se hur det går till. Nu håller den dessutom på att bli uppäten av kålmaskar – lagom åt den.

Sen gjorde jag en solfärgning också i sommar som höll på att gå åt skogen den med. Alla min sparade torkade och frysta avokadoskal och kärnor använde jag till dels ett nattlinne i sidentrikå, dels lite olika provbitar i olika material. Till nattlinnet använde jag också de gamla vejdefrön jag har som bara skräpar runt. Burkarna, som fått stå på terassen i solskenet (nåja) i åtminstone sex veckor, såg riktigt lovande ut före öppnandet.

Eller så tycker man att det ser ut som dom där spritburkarna med olika preparat i som finns på t ex Naturhistoriska museet… nåja, alla har väl inte lika morbid fantasi som jag.

Det som kom fram var väl sådär, färgat visserligen men ingen direkt höjdare.

De ljusa ränderna är från omknytningarna jag gjorde för att hålla mortlade skal och hackade kärnor på plats. Det lite blåtonade partiet är från vejdefröna. Att ärmarna är mörkare beror på att jag doppat dem i kopparvatten efteråt.

Det här några bitar av siden och och en gammal urtvättad liten bomullsbit som haft inknutna torra kärnor i sig. Blev mest ett jasså – lite bättre kontraster vill jag allt ha.

Ja, men nu hade jag alltså ett vejdebad så nu skulle jag allt se till att det blev mer färg på nattlinnet. Så jag doppade ner det i badet. Och mer färg blev det onekligen men –

Inte blått. Det är den starka alkaliniteten – ett pH på ca 12 – som påverkat den svaga avokadofärgen. Men jag tycker ju bättre om det här. Smålapparna blev också bättre.

Vad har jag lärt mig?
1. Vejden är dum.
2. Avokado kan manipuleras efteråt.
Och nattlinnet är skönt att sova i dessutom. Det är köpt från Sleep in silk.

En jättegammal vävnad

I förra veckan var vi runt på en liten tur i Jämtland, mannen och jag. Där finns det mycket att se, ska jag säga! Men en av huvudanledningarna till att jag föreslog den rutten, var att jag äntligen ville se Överhogdalstapeten, som den kallas. Den är ett unikt stycke tyg, vävt i Sverige någon gång vid tidig medeltid, och den finns på länsmuseet Jamtli i Östersund.

Men på vägen upp stannade vi till vid Överhogdals kyrka, för det var i ett av härbrena där bredvid som ”tapeten” hittades, lortig och trasig, i ett hörn tillsammans med en massa skräp. Årtalet var 1910, och då kunde man inte föreställa sig vad det var för en skatt man hittat: Europas äldsta vävnad bevarad ovan jord. Jadå, det finns äldre vävnader, men de är arkeologiska fynd, hittade vid utgrävningar.

Så småningom kom man till att göra avancerade C14-dateringar, och man förstod att vävarna var vävda i tidsspannet 800 – 1100-tal. Det är olika ålder på de fyra vävar som var hopsydda när de hittades, och tråden de sytts ihop med dateras till 1300-tal. På den tiden hörde Jämtland strängt taget till Norge, men men…

Inte långt från kyrkan har hembygdsföreningen med hjälp av olika bidrag satt upp ett litet fint museum, där man kan titta på de nyvävda kopior som gjordes under 1990-talet. Slarvigt nog har jag inte koll på dem som vävde kopiorna, fy på mig! Utställningen berättar också om materialen till vävarna, lin i varpen och botteninslag, ull i mönsterinslag. Man får se kopior av de redskap som kan ha använts och även vävstolar av den typ man vet användes. Det berättas om de olika tolkningar av motiven som presenterats skriftligt, men något slutligt svar kommer man aldrig att få. Man får förstå att vetenskapare vill bry sina hjärnor och förklara vad som ses, men för min del är jag helt nöjd med att förundras och njuta av skönheten och skickligheten.

Man trodde att figurerna var broderade först, men det visade sig vid noggran granskning vara snärjväv, som också kallas soumak. Linvarpen är uppsatt i en varptyngd vävstol. Alla figurer har plockats in individuellt, och så har de bundits med ett inslag av lin som går över hela vävbredden. Ullgarnerna har även analyserats med avseende på färgämne, så man är säker på att de växter som använts är vejde till det blå, krapp till det röda och en blandning av blå vejde och gul vau till det gröna. Det är ett myller av figurer som tycks vandra från höger till vänster, stora och små om vartannat, tillsammans med rent dekorativa element. Livsträd, monster, hjortar eller renar, hus – det finns hur mycket som helst att fundera över.

Och det här lilla katalogkortet med sina ditfästa trådar, som faktiskt ger mig historiska rysningar! ”Mycket gammal egendomlig väf från Öfverhogdal”

På Jamtli kan då se originalet, fint monterat och konserverat, men förstås i ett sparsamt ljus. De olika delarna togs isär vid konservering och har inte sytts ihop på samma sätt igen. De figurvävda delarna visas för sig i en längd och den delen som är gjord i dubbelväv finns i ett bredvidliggande rum tillsammans med andra gamla vävar. Där finns också en utförlig utställning om den troliga kontext som vävnaderna skapades i, med tyngdpunkten lagd på det som kallas vikingatid.

Det var svårt att få några bra bilder av den gamla väven, eftersom den är så sparsamt belyst. Ni får helt enkelt åka dit och titta själva!

Skördetider

Jag har skurit malört, åbrodd och lavendel. Malört är den med silvriga löv. De ska hängas på tork och sedan stoppas in i små påsar att lägga bland mina garner och tyger. Det är tänkt att malen ska hålla sig borta då. Förutom en kvist åbrodd som jag stoppat ner i en flaska vodka – det blir fin snaps!

Och fröna från förra årets vejde börjar bli mogna.

Sedan kom jag att tänka på man kan hamra ut saften i bladen på tyg och den vägen få ett avtryck. Och det tyget kan jag sedan använda till mina små luktpåsar. En bit av ett gammalt lakan fick duga till experimentunderlag och så plockade jag några blad vejde till att börja med. Bladen var både av årets plantor och gamla, missfärgade. Det blev ett väldigt hamrande men det fungerade bra.

Här ser man både de hamrade bladen och avtrycken. Häftigast tycker jag var att även de halvvissna bladen gav en effekt. Det blir väl ingen härdighet varken för tvätt eller ljus men de här påsarna ska ju inte ligga framme. Jag fick blodad tand i alla fall och gav mig ut i trädgården för att leta reda på fler blad att hamra på. Det blev ju blandat resultat, kan jag säga.

Bladen av min svartröda stockros gav en fin effekt. De andra blå lite blaffiga avtrycken är tre blommor från min femöring, som stod i köksfönstret och såg så vacker och frestande ut. Dessa har jag alltså placerat på ett misslyckat bladavtryck och sålunda kompletterat den första hammarsessionens resultat. Blad från en mörkröd ros gav också fina avtryck, spridda över tyget, men de gröna bladen till rosen gav inga spår alls.

Här är ett blandat resultat. Den oranga blaffan är resterna av en lilja, inte särskilt mycket att stå efter. Men det lilla tagetesbladet blev ju jättefint, likaså bladen av buddleia. Till höger har vi kirskål, som alltså inte duger till det här heller… och en annan växt, en näva kanske. Men nu vet jag i alla fall några blad som fungerar och kan fortsätta förbättra mina tyglappar. Kul var det om än lite hög ljudnivå.