Kategoriarkiv: siden

Färga med buddleia

Gamla vissna blomställningar kan man väl inte göra något av? Jo, enligt Jenny Dean kan man det. Så då måste jag ju prova.


Här ligger en våt alunbetad sidensjal på diskbänken, och på den har jag strött vissna blomställningar av lila buddleia. Några små provbitar ligger uppe till höger. De ska sedan in i den pärm där jag dokumenterar alla mina färgförsök. 

Blommorna ströddes bara på halva sjalen, och sen rullade jag upp den hårt på en rulle och band snöre om, och en bit bomullstyg för att slippa alltför tydliga ”string lines”. Det lilla paketet lades sedan i en plastlåda med varmt vatten och lite alun och ställdes ovanpå varmvattenberedaren. Där fick det stå en månad cirka. När jag sen tog ner det och öppnade luktade det lite syrligt och var lite slem i vattnet, men jag är inte särskilt äckelmagad. Och tur är väl det…. Det gick lätt att skölja bort i alla fall. 


Så här blev det. Jag kommer nog att prova med ett dopp i lut också, men just nu är jag utan. Eller ska jag doppa i citronjuice? Vi får se. Experimenterandet fortgår, med det här eller något annat. 

Färga med vejde

Vejde är den växt som gav blå färg till romare, kelter och vikingar. Den har använts till Överhogdalsbonaden och till gobelängerna som vävdes under medeltiden. Tillsammans med gult gav den gröna toner till alla verduretapeter i slott och borgar. (Verdure betyder grönska eller skog.)  Fram till 1600-talet fanns stora odlingar av vejde i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England. Men när de östindiska handelskompanierna i flera länder började importera färdigberedd indigo i stor skala från 1700-talet slogs dessa odlingar ut. Jag har sett vejde växa vild här i Sverige, på Stora Karlsö. Men jag köpte frö från Impecta en gång i tiden. Nu har jag egen produktion av frö. 

För två år sedan sådde jag frön i en rabatt som jag ska göra om radikalt någon gång, så den är lite styvmoderligt behandlad, bortsett från rensning av de värsta ogräsen. Men vejden kom upp och växte, och i år satte den blom förstås, men det tog jag bort. Sommaren gick och det började varslas för frost, så jag fick rycka upp mig och ta tag i saken, skörda min vejde. Eftersom jag har misslyckats med vejdefärgning förut var det lite motstånd mot att våga försöket igen… 


Här ser vi en blandning av snigelätna vejdeblad, ringblommor och höstanemon, och hinken jag plockar blad i. 

Jag har använt ett recept som finns i min fb-grupp om färgning, men det finns många recept och metoder på nätet och i böcker. Bladen rensades och klipptes i bitar. Därefter kokade jag upp vatten och hällde på och det fick sedan stå i 40 minuter. Bladen silades ifrån, och sedan var det dags att ta färgbad, ammoniak och provstickor med sig och gå ut på förstutrappen. Ammoniak tillsattes till ett pH av 9-10. Det rödaktiga blötläggningsvattnet skiftade mot grönt. Dessutom hällde jag vätskan fram och tillbaka c:a 20 ggr så att den syrsattes ordentligt. Det bildades ett fint blått skum på ytan. 


In igen för att höja värmen på badet och tillsätta natriumhydrosulfit. Det sista är till för att ta bort syret (jamen!) så nu får man inte röra om i badet. Men nu ska indigomolekylerna finnas där flytande i badet. Det kanske låter förvirrande när jag nu helt plötsligt börjar prata om indigo, men det är så här att det finns några olika växter här på jorden, som inte alla hör till samma släkte. De kan alla fås att ge blå färg, och det är i stort sett samma komplicerade metoder och blir samma typ av indigomolekyler, men onekligen av olika kvalitet och styrka. 


Här är mitt färglabb i tvättstugan med alla nödvändiga tillbehör. Hinken med färgkypen står i vattenbad i tvätthon, och jag häller på hett vatten i hon för att hålla temperaturen på badet runt 50-60 grader. Handskar är nödvändigt, likaså tidur. I stora kastrullen till vänster ligger garnet jag ska färga i blöt. Det ska inte vara betat men rent och vått. Indigo färgar både ull, siden, bomull och lin utan problem, men pådragningen kan vara olika. Tråden som saxen håller fast leder till ett tygprov jag testade med först. 


Här är garnet jag planerade färga: ett vitt redgarn, det tidigare misslyckade färgförsöket samt ett redgarn som färgats med vau. Det gula är då tänkt att bli grönt. Det tvåtrådiga i mitten har inte fått en sann färgåtergivning på bilden, det är mer tråkigt grålila egentligen. 


Resultatet var sådär, efter 10 minuter långa bad. En fisig babyblå, en lite starkare ton på det tvåtrådiga och en ojämn svagt gröngul. Nu är det ju så att garnet inte är blått när man när man tar upp det ur badet. Det är gult och sedan oxideras den blå färgen fram allteftersom garnet torkar. Vill man få starkare färger får man doppa igen när garnet oxiderat färdigt. Så jag gav inte upp hoppet. Men jag letade efter mer garn att färga eftersom det verkade finnas mer färg kvar i badet. Jag hittade en härva från ett efterbad av koschenill med tennsalt för många år sedan, när jag fortfarande höll på med sådana farliga grejer som tennsalt. Den här härvan hade en grisskär ton som jag tyckte var lite svår att använda, så den hade blivit liggande. Jag tänkte att skärt och svagt blått borde kunna ge en lila ton. Eller hur?


Resultatet blev snarast en ofärg, nåt oanvändbart ojämnt gråbäscht. Jag måste säga att mina bildbehandlingsprogram gör verkligen sitt bästa för att framställa mina färger så fina som möjligt…. det resultatet var jag inte nöjd med. 

Nåja. Dagen efter försökte jag fräscha upp färgkypen med mer ammoniak och natriumhydroxid och gjorde nya dopp av samma garner, men det enda som blev bättre var det tvåtrådiga. Så det badet slängdes, och det var ju tur att jag hade vejde kvar. Hela proceduren med plockning osv gjordes om, och hela huset fortsatte stinka ammoniak ett tag till. 


Efter flera dagar fram och tillbaka med minst tre dopp av varje garnhärva och några andra helt misslyckade saker som jag inte tänker visa upp, är detta slutresultatet. Det vita garnet blev blekblått och ojämnt, det tvåtrådiga fick en helt acceptabel blå färg, det gula blev lite dimmigt ljusgrönt och kan väl användas eller fortsätta färgas, det grisskära har nu en helt OK gråblå och jämn färgton. Underst ligger en sidensjal som jag slängde i helt improviserat. Den var betad med alun men blev fint blå i alla fall. Så kan det gå. 

En anledning till det inte blev så starka färger är kanske just att jag gjorde badet så sent på säsongen. Endast fortsatt odlande och färgande kan ge svaret. Jag funderar på saken. 

En kökshalsduk (maj månads bidrag till Monthly Maker) 

Är du som jag så står det ett antal gamla kryddburkar och tepåsar längst in i köksskåpen. Här visar jag ett experiment med färgning med hjälp av det ”skräpet”. 

En sidenhalsduk som tidigare betats i alun och vinsten blöttes och veks på mitten. Sen lade jag den på köksbänken och strödde över ”sånt jag hade hemma”. Jag lade det i sneda ränder. 

Från vänster till höger: curry, svart te, salvia, torkade avocadoskal stötta i mortel, skal av gul lök, roiboste, stötta torkade granatäppleskal, grönt te, salvia, avocado och gula lökskal. 

Sedan vek jag över den andra hälften av sjalen, blötte ännu mer och plattade till det hela lite med en kavel. Jag hade en tanke om att det kanske skulle vara bra att ”isolera” färgämnena lite, så jag lade på bitar av gammalt tyg innan jag rullade ihop det hela till en korv och snodde om med ett band av tyget. Sedan fick korven nästan-koka i 60 min. (Mellan 80 och 90 grader) 


Jag lät det hela svalna ordentligt innan jag vek upp paketet. Resultatet var inte riktigt som väntat men rätt bra ändå. 


Det som gav tydligast avtryck var gurkmejan i curryn, det svarta teet och lökskalen. För övrigt är det en lite svag randning av rosa och gula toner. Det är svårt att säga om ”tygisoleringen” fungerat som tänkt eftersom ränderna är så diffusa. Nedan en närbild. 


Hur som helst var det ett intressant experiment. 

Kurs i färgning av sidensjalar

För ett tag sedan ledde jag en kurs i färgning av sidensjalar för mina kompisar i Skansens byalag. Vi hade väldigt roligt.  

Kursen gick ut på att använda sånt man har hemma i köksskåpen och i avfallspåsen, plus några få färskare varor. Typ den bortglömda kryddburken längst in, lökskal, urtvättade svintobitar m.m. Dessutom rödkål och svartris. Sjalarna hade jag förberett med alunbetning hemma innan. 

  
Här har jag gjort ett upplägg med curry, kanel, enbär och svartris. De andra gjorde egna kompositioner av samma typ. 

  
Vi gjorde också smalare tygband med samma ingredienser, här mitt band med rödlöksskal och svinto. De smala banden är avsedda för halsband. Det var min medledare Eva Rapp som stod för kompetensen i det fallet. 

Vi lindade ihop våra små paket med rätt långa bitar mattvarp och satte på namnlappar av tejp. En del paket slogs dessuton in i skyddande bomulltyg, bitar från gammalt lakan. Sen stoppades alla de små paketen ner i grytan och fick sjuda en timme. 

  
Det var spännande att linda upp alla korvarna!  

 
Och här är det strålande resultatet! 

  
Alla blev glada och glatt överraskade.

  
Här är min sjal med gula toner från gurkmejan i curryn och lite svaga bruna toner från kanelen. De blå prickarna är från svartriset. Enbären är svårare att spåra. Det som ligger ovanpå och ser ut som ett ormskinn är biten som är avsedd till halsband, med rödlöksskal och gammal svinto. 

  
Sidenbiten syddes ihop till ett rör och sen stoppade jag in träkulor, de större med 15 mm diameter och de mindre med 10 mm. Mellan kulorna satte jag metalldelar som jag köpt på Slöjddetaljer, liksom låset. Man kan göra det ännu enklare för sig genom att göra knutar mellan kulorna och även göra låset av en kula i ena änden och en knuten ögla i andra. 

Som sagt, vi hade jätteroligt och jag gör gärna om det här med en annan grupp, om intresse finns.