Kategoriarkiv: fiber art

Shiboriutställning på HV

Svenska Shiborisällskapet har haft utställning på Handarbetets Vänners galleri på djurgården i Stockholm. Nu är det ett par veckor sedan jag var dit, någon dag innan utställningen togs ner. Jag är glad att jag kom dit i alla fall. Jag tog en hel del foton, men det är ju svårt att fotografera på utställningar. Folk som ställer sig i vägen, skor och väskor som dyker upp på bilderna fast de inte syntes i kameran, lampor som inte går att undvika hur man än ställer sig osv. Här kommer ett urval av mina bilder med några personliga kommentarer.

Shibori är som ni vet en särskild typ av reservagefärgning. Det innebär att man med olika metoder hindrar färg från att fastna i tyget eller garnet. Man kan vrida, vika, linda om, sätta för olika träbitar osv. Det är ett japanskt namn, men tekniken har använts på flera håll i världen, och där fått andra namn.

Om man veckar tyget och klämmer fast det mellan fyrkantiga träbitar, får man fyrkantiga ofärgade ytor. Sedan kan man vecka och klämma tyget igen men med en gradvis förflyttning av veck och byte av färg. De olika färgerna samspelar på olika sätt med tyget och varandra och ger spännande övergångar mellan färgytorna. Ingela Friedner har använt tekniken för att bygga husliknande former.

Maya Kessler färgar trasor och garn och använder som inslag i vävarna. Jag blev fascinerad av metoden att göra liksom små randiga rör av tunnt tyg och använda det till inslag. Jag vånne jag vore ett litet kryp och fick ta skydd i ett sådant rör, varmt och mysigt. Och vackert.

Alldeles säker kan jag ju inte vara, men nog tycker jag det ser ut som om Elizabet Christiansson arbetat med det röda färgämnet krapp till detta verk. Skjortan har fått återanvända krage och manschetter, grenar har klätts med ny bark. Och de gamla jakttroféerna har ömsint fått färgglada nya svepningar. I bakgrunden kan vi också se Sara Casten Carlbergs skärmar med landskap.

Båda formen och ytan i Anita Swahns verk får mig att tänka på en fågelhamn. En örn med vida vingar och tät fjäderskrud.

Den här bearbetningen och formningen av tyget kan även användas när man vill bygga volymer och ytor utan färg. Former som sedan fixeras med hjälp av värme. Mia Idar gick en vinterpromenad och fick se hur isen frusit till ballerinakjolar runt vassens strån.

Tomas Robefelt för sin del vill återge det gröna färgskimret från skogens alla trän. Med lager på lager av tyger i olika färger och viktekniker skapas en skiftande yta, som varierar beroende på ljus och luftströmmar.

Mer om Svenska Shiborisällskapet får man veta här.

Väv 2017, del 3

Växjö Konsthall hade tagit upp temat med vävning och visade utställningen Trådvandringar/Threadways. Det var flera konstnärer som ställde ut. En av dem var Reiko Sudo, som driver företaget Nuno i Japan. Det företaget är känt för sina extraordinära tyger, och det visades några exempel på både mässan och konsthallen. Det här svart/vita tyget består av många små tyglappar av silke fastsydda med maskin på ett tunnt undertyg.

I konsthallen visades också dessa vackra ”rockar” (tror jag) designade av Mylla Ek. Själv tycker jag de har en tydlig japansk touche.

Där hängde också ett par av Rita Parniczkys ”skelettvävar”. Hon jobbar med att få fram ungefär samma uttryck som ett röntgenfoto, därav namnet. Riktigt hur de är gjorda har jag inte förstått, men vackert skimrande är det.

Det var inte allt från konsthallen eller mässan, inte än!

Länkar:
Reiko Sudo och nunotyger
Mylla Ek
Rita Parniczky

Väv 2017, del 2

Ett av de föredrag jag lyssnade på hölls av Monica Hallén, trasmattsspecialisten. Hon ställde ut en gammal alnamatta tillsammans med en nyvävd kudde i slarvtjällsteknik. Mycket inspirerande för mig, föredraget, boken och föremålen.

Där bredvid hängde den här läckra lilla saken vävd av Pia Eldin-Lindstén. Jag gillar när själva monteringen är gjord med en tanke och en tvist som i det här fallet: guldblad på en ruff träplatta och ett mellanrum mellan plattan och väven. Läckert som sagt!

Den estniska textilkonstnären och uppfinnaren Kadi Pajupuu har tänkt ut en vävsked där rören är flyttbara i grupper, så att varpens täthet kan varieras under vävningens gång. RailReed heter den. På bilden ser man både skeden och i bakgrunden ett gardintyg där ränderna manipulerats.

Tänk på att bilderna är klickbara.
Det kommer mera!

Länkar:
Pia Eldin-Lindstén
Kadi Pajupuu
Det ser inte ut som om Monica Hallén har någon hemsida.

Väv 2017, del 1

Ja, så har det då varit vävmässa igen, denna gång i Växjö. Ett fantastiskt arrangemang som anordnas av Svenska Vävrådet vart tredje år i olika städer runt om i landet. Det är nu 30 år sedan första gången. Här får man inspiration, köper garn, verktyg och böcker, träffar gamla bekanta och gör nya bekantskaper. Nu när den är slut är det bara att se fram mot nästa, var den nu kan bli.

Även Växjö stad präglades av mässan. Förutom alla kvinnor av olika nationaliteter: japanskor, danskor, norskor, finskor, isländskor, engelskor, amerikanskor, en massa småländskor och andra svenskor, var det affischer och utställningar över hela stan och fullbelagda hotell. Ett antal män fanns det också, givetvis. En förvånad busschafför undrade om det var PRO-möte i mässhallen… men annars var det många yngre deltagare också. Mitt på Storgatan låg en 328 meter lång trasmatta, vävd av olika deltagare i vävstugor i Kronobergs län. Tidigt på torsdagmorgonen rullades mattorna ut och fogades ihop och fick sedan ligga där i regn och rusk. En trasmatta tål ju sånt, till viss del. Efter utställningen rullades mattorna ihop och donerades till Erikshjälpen.

Trafikanterna i Växjö hade lite olika strategi inför denna annorlunda gatubeläggning. En hel del brydde sig inte förstås. Andra tog ett stort kliv över mattan och lyfte cykeln för att inte förstöra. Jag såg ett gäng unga män som böjde sig ner och försiktigt ryckte i slarvtjället. Viss förundran tror jag allt att mattan skapade, och gjorde vävning som teknik mer synlig.

Det hålls ett antal seminarier i samband med mässan, och de inbjudna konstnärerna får ställa ut verk i en särskild del av mässhallen. Här nedan presenteras en del av dessa.

Matilda Dominique har grävt sig ner på djupet i våffelvävstekniken. Den kan användas till mer än handdukar, om man säger så. Hon är inte färdig med den än för övrigt. På mässan visades denna stora väv av grovt ullgarn samt ett antal andra provvävar.

En annan väverska som jobbar i det stora formatet med grovt ullgarn är norskan Brita Been. Hon visade denna väggbonad som gick från golv till tak med ett mönster som åtminstone jag tycker är inspirerat av de ”flygande moln” som finns i traditionella kinesiska vävnader. Det är intressant med sådana korsbefruktningar. Vackert och imponerande är det också.

Det kommer mera!

Länkar:
Svenska Vävrådet
Matilda Dominique
Brita Been