Kategoriarkiv: spinneri

Wålstedts på Dalarnas museum

Jag var till Falun förra veckan, och där hade man nyss öppnat en utställning om Wålstedts spinneri, som uppnått ansenlig ålder. Tidslinjen sträcker sig från grundarens, Lennart Wålstedt, födelse till nutid. Men själva spinneriet har funnits i 75 år.

En av storsäljarna är det melerade Vålbergsgarnet, som tillverkats sedan 1970-talet, om jag inte minns fel. Det är väl inte det allra mjukaste garnet i världen, men har en fantastisk färgskala i oilka teman. Så här ser det ut i spinneriet, när den färgade ullen serveras till spinnmaskinen.

Nästa bild visar en av de nuvarande ägarna, Sonia Bush, fjärde generationen Wålstedt, och vad jag antar är det garn som spanns av ullupplägget.

Lars, Lennarts son, var ett tekniskt geni, som kunde demontera, återuppbygga och underhålla spinnmaskinen, som nu är unik och av ansenlig ålder. Går nånting sönder i den måste delen specialtillverkas. Men han tillverkade också enklare spinnredskap av vad som fanns till hands, som till exempel en spinn- eller snarare långrock av ett cykelhjul.

Wålstedts har samarbetat med textilkonstnären Helena Hernmarck många gånger. Då kommer hon dit och bor där några veckor, för att kunna vara med när hennes garner spinns och specialfärgas. På museet visades två av hennes vävar, Skogsstigen (tror jag den heter) och Mossklyftan.

På ett annat ställe i museet visas skisser från Alice Lund Textilier, ett väveri som finns i Borlänge, en liten bit från Falun. Företaget grundades redan på 1930-talet. De skisser som låg framme gällde främst röllakansmattor, med ett fåtal vävda exempel. Det är många framstående formgivare som arbetat åt detta företag, förutom Alice Lund även Sofia Widén, Dagmar Lodén och många flera.

Här kan man läsa mer om museet, dess utställningar och öppettider.

Besök hos Båvens Spinnhus AB

I lördags var jag tillsammans med kamraterna i Skansens Byalag på studiebesök till Båvens Spinnhus AB.  

 
Vi togs emot med smörgåsar och kaffe/te, och i samband med det fick vi en redogörelse över hur företaget kom till. Det är ju tyvärr så att många fårägare slänger bort sin ull. Oftast är det för små kvantiteter för att spinnerierna ska tycka det är värt besväret att spinna dem, så de tackar nej. Dessutom har många får i Sverige en sådan kvalitet på ullen att den inte är spinnbar i moderna maskiner, eller är alltför stickig för att bli bra garner till plagg. Men det måste ju ses som ett slöseri ändå, och i Sparreholm var det några som ville göra något åt saken. Marianne Fröberg berättade om vägen från idé till fungerande företag. Man bildade en förening, besökte spinnerier, fick EU-bidrag för en projektstudie, bildade ett aktiebolag och kunde sedan köpa en ”mini-mill” från England. Det var för tre år sedan, och detta år räknar man med att slippa underskott i ekonomin. Det förnämliga med dessa maskiner är att de kan arbeta med så små mängder som 5 kg ull. 

  

Härovan en ringspinningsmaskin för 8 rullar. 

Sedan var det Kerstin Karléns tur att visa oss runt till de olika positionerna och maskinerna i företaget. Gången är som följer: 1 invägning. 2 sortering. 3 tumling. 4 tvättning. 5 torkning. 6 pickning. 7 dehairing. 8 kardning. 9 sträckning. 10 spinning. 11 tvinning. 12 omspolning till koner. 13 ångningsmaskin. 14 härvling. Fjorton olika moment alltså! 

För länge sedan praktiserade jag på hemslöjdens spinneri Bergå i Arkhyttan, nu saligen avsomnat. Det tyckte jag var kul, särskilt  ullsorteringen och färgningen, men även de andra maskinerna. Där hade dom ett kardverk som var större än en långtradare, och ringspinnaren var längre än hela maskinrummet på Båvens spinnhus. Nej, den skötte jag inte ensam. Då förstår man att det behövs stora mängder homogen ull. Och inte gick det att ställa om maskinerna från s- till z-spinning med ett enkelt knapptryck, som på den behändiga lilla saken ovan. 

Några förklaringar: i tumlaren far ullen runt i en trumma av glest nät, där skräp och dubbelklipp faller bort. Pickning motsvarar ungefär tesning. Den tesade ullen samlas i ett särskilt stängt utrymme och sprayas med vatten och spinnolja innan den går vidare. Dehairingsmaskinen tar bort grova hår om man så vill, men man kan ju också vilja ha kvar den rustika karaktären. Ångningsmaskinen drar garnet genom en tunnel med ånga så det blir fixerat och inte krullar upp sig.  

  
 Här är det alpackaull som först pickas (tesas) och därefter ligger i förvaringsrummet. 

Den ull som sorteras ut som för grov till stickgarner används till en alldeles egen produkt, ett garn avsett för inslag i mattor. Det tas direkt från kardverket, där det blir omsnott av en tunn lintråd. Garnet och mattorna ser ut som nedan. Det är som jag ser det ett utmärkt sätt att använda den lite grövre ullen. De röda fina lockarna råkade bara ligga där, det finns inget färgeri.

  
  
Sen hade man en maskin som jag verkligen blev sugen på, en tovningsmaskin. 

  
Man lägger kardfloret på bottenplattan, blöter och fäller ner överplattan. Sedan sätter den igång och gnuggar ihop ullen. Fast det behövdes tydligen extra bearbetning efteråt för att få en riktigt fast kvalité. Man kan hyra in sig på den här och det blev jag som sagt sugen på. Praktikanter tas också emot, även det något som vore kul att prova på. 

Ett väldigt trevligt och intressant studiebesök blev det, i det vackra vårvädret. Det är öppet med försäljning av garner vissa fredagar. Mer info om Båvens Spinnhus AB finns här. 

Resa i Wales 2

I Wales går det upp och ner. Hela Wales är fullt med kullar, och man förstår att det är knepigt med jordbruk, men lätt att ha får. Överallt är det får, för det mesta vita får eller vita får med svarta ben och huvuden. Lamm hade dom också. Dom branta kullarna gjorde att man ibland fick se fåren liksom underifrån. När vi körde över en bergskedja som var ganska hög och mest påminde om svenska lågfjäll, vad tror ni vi såg uppe på branterna? Just det, får – ulliga små bollar.

Alla dessa får gav och ger en hel del ull, som togs till vara i mindre verkstäder över hela landet. De flesta är stängda nu, men en finns kvar, National Wool Museum i Dre-Fach Felindre. Dit styrde vi kosan.

Det är ett gammalt spinneri och väveri som anlades vid floden Teifi. Under 1800-talet var det en blomstrande verksamhet, men från 1920-talet ungefär gick det neråt. Så småningom lades verksamheten ner totalt, men huset fanns kvar, med en del maskiner. Så kunde man ta hand om det och rusta upp det, tills det öppnades igen 2004.

Här finns cafe och butik, men framför allt finns det maskiner och personal som kan köra maskinerna och berätta om dem.

Efter sortering och tvätt ska ullen luckras upp i en plysmaskin, en ”Willower” med järnspikar på en vals som delar upp fällen. Den kallades också för ”Devil”. Åtminstone en man blev av med sin hand i den apparaten.

20130530-211906.jpg

Därefter läggs ullen i ett kardverk.

20130601-205421.jpg

Här fanns det två kardverk efter varann, och på slutet kom det ut förgarn som rullades upp på stora rullar. Genom ett hål i taket skickades de upp på övervåningen där spinnmaskinerna stod. De såg ut så här, och kallades för ”spinning jack”. Den räckte längs hela rummet som ni ser, och förr i tiden stod det en rad till utefter väggen mittemot.

20130602-213143.jpg

Längst bort i bild ser man rullarna med förgarn. Garnet går framåt till blå koner, som sitter på en ställning, som går på hjul. När konerna förs framåt, släpps förgarnet med. Då lämplig längd dragits ut, sätts konerna i rotation. Varje gång förgarnet ”trillar av” spetsen på konen, får det ett varv i snodden, ungefär som när man spinner på långrock. Och det går jättefort! Så förs konerna framåt, och garnet rullas upp på dem.

Det kommer mer i nästa inlägg på bloggen. Här slutar jag med intressanta fakta om vad som finns i en fäll:

20130602-214131.jpg