Kategoriarkiv: utställning

Jag har firat kvinnodagen med kvinnliga konstnärer

Genom hemslöjdsföreningen fick jag en sista-minuten-inbjudan till ett firande av 8 mars på Edsviks konsthall. Det var Kicki Trodin på Ateljé Huskroken som skickade ut den och jag var snabb att svara. Och igår blev det av. Jag fick fara på helt okända bussvägar för att ta mig dit. Så jag hade annat i huvudet än kameran, tyvärr. Det blev den trofasta gamla mobilen som fick rycka in och göra tjänst.

Det är det gamla stallet till slottet Edsvik i Sollentuna som iordningställts till konsthall, med den äran. Den nuvarande utställningen heter Linia, textura et forma, och ligger på övre plan. Den visar kvinnliga konstnärer fram till 19 mars, och den är klart sevärd. På nedre plan visar Eva Björk Hamne, skaparen av världens första och enda Tantmuseum, sina blomsterakvareller. Anledningen till att jag så snabbt svarade på inbjudan var att Eva Ek-Schaeffer visar några av sina vävar. De andra konstnärerna fick jag på köpet, och de gjorde det hela ändå bättre. Flera av dem var där och berättade själva om sina verk och hur de jobbar. 

Först ut var Camilla Skorup, som visade några vävar, en installation och tryck. Jag blev fascinerad av den stora väven med påsydda ornament av färgat tagel. Hon visade också några hängande objekt, en sorts ovanliga frukter kanske?


En annan konstnär var Ann Ahlbom Sundqvist, som är skulptör. Hon visade ett antal mindre arbeten i sten och glas, inspirerade av de små levande kryp som finns i havet, och av fröns former. Några av dem var vackert exponerade på en yta av krattad sand.


Nästa person var Gunilla Nillan Holmgren. Hon berättade att hon började som målare och arbetade då helst med äggtempera. Så småningom gick hon över till att väva, efter att ha fått insikten att garnet som medium förstärkte färgintrycket på ett önskat sätt. Hon väver efter ganska små skisser och färgar upp garner efterhand, för att kunna uppnå den önskade nyansrikedomen. För mig var detta ett nytt och mycket uppskattat konstnärskap. På den lilla bilden syns också hur konstbären blandar trådar i olika färg för att få fram den önskade nyansen. 



Eva Ek-Schaeffers vävar har jag sett förut och uppskattat. Jag hade då inte klart för mig att hon spinner garnet själv, att hon går runt i naturen och plockar färgväxterna och sedan själv färgar. Det gör ju att en stor vävnad kan två år att färdigställa. Hon lärde sig väva på Konstfack på 1960-talet och har hållit på med dessa vävar sedan dess, förutom en del arbete som scenograf. Vävarna har en alldeles egen stil, med de oftast mörkblåskiftande indigofärgade bakgrunderna och de svävande motiven med en pacifictisk ton och tydliga spår av de samiska rötterna. Mycket vackra med det mjuka ullgarnet och de klara kontrasterande färgfälten som ibland är utförda med silkegarn. 




Som sagt, jag fick inte med mig kameran så bilderna är inte de bästa som kan ses…

I höstas var Eva Ek-Schaeffers bilder utställda i Santiago de Chile. Som extra grädde på moset kom Sveriges tidigare ambassadör i Chile, Eva Zetterberg, till utställningen, och berättade tillsammans med konstnären om hur krångligt och dyrt det blev att genomföra den här idén att visa vävarna där, men också att de under två månaders utställningstid sågs av 40 000 personer. 

Utställningen står alltså fram till 19 mars, så det är bara att ta sig dit och bese den. Det finns ett trevligt matställe i byggnaden också, både andlig och lekamlig spis bjuds det alltså på. 

Tack till Kicki Trodin som ordnade den här inspirerande aktiviteten! 

Vävutställning 

På Länsmansgården i Åkersberga är det utställning, och det är Linnea Blomberg som ställer ut vävar. Det var vernissage i lördags, den 11, och då hade jag inte möjlighet att vara där. Men jag tog kameran med mig på en utflykt i söndags. Utställningen står till 5 mars, men det är bara öppet på lördag och söndag. Det finns mycket annat att titta på där också och ett fint fik. Länk här.


Konsthallen är inte så stor, men timmerväggarna ger en ombonad och trivsam stämning. Det blev knepigt att fotografera när det starka solljuset slog in genom fönstren. Linneas vävar har inslag av bomull, silke, papper m.m. på en varp av lin och ull. Temaordet är reflexion: ljuset som reflekteras i vävarna, skuggorna som ger djup, Linneas reflektioner när hon väver, rundgången mellan hand och tanke. 


Under några av vävarna ligger mjukt formade speglar. De reflekterar ljuset och ger annorlunda synvinklar på vävarna; dessutom skapas intressanta optiska illusioner. 


Jag har ju haft Linnea som lärare när jag gick shiborikursen på HV för några år sedan. I shibori finns flera tekniker för att vika tyger före färgning och klampreservage för att få mönster fördelade över hela tyget. På kursen visade hon oss metoder för att vika tyger och sedan värmebehandla dem så att vecken blir permanenta. Här i utställningen visas flera exempel på hur hon fortsatt arbeta med denna speciella vikteknik. 


Det är vackert tycker jag med den här nyanserade övergången från svalt mörkblått till varmt ljusgult. Och spännande med varptrådarna som sträcker sig vidare neråt, kanske de slår rot? Väven tål också att ses på nära håll. 



Händer det nåt om man trycker på knappen? Kommer den att få sitta kvar? Kommer folk att kunna hålla sina fingrar från den? 

Avesta Art 1

Det gamla järnverket i Avesta fick en annan inriktning för rätt många år sedan. Det blev omgjort till en utställningslokal för konst och omdöpt till Verket. Konstigt nog har jag inte varit där förut men igår blev det av. Vi stannade till på väg mellan stugan och Stockholm. 

Spåren efter den tidigare verksamheten är inte helt bortstädade. Golven är täckta av ojämna plattor av sten eller järn, eller av sand och grus. Belysningen är ibland nästan obefintlig; det är bara konstverken som belyses. Man får se sig för. Det är spännande att leta sig fram och ställas inför helt oförutsägbara installationer eller verk av alla de slag och tekniker. Historien om arbetet presenteras också i korta filmer och permanenta konstverk. 


Men här i bloggen visar jag ett par fiberkonstnärer. Först ut är Helene Hortlund, som ställer ut ett flertal skulpturer gjorda av stål, omvirade med lingarn. De enskilda verken har inga ledande titlar. Man får själv associera. 


Är det här en uppförstoring av något litet kalkdjur från ett korallrev? Eller är det något slags inkomplett förhistoriskt skelett? En närbild visar trådarnas färgövergångar och även strukturen som garnet ger. Dessutom verkar det som om konstnären målat ytan med någon slags lack.  


På ett annat ställe hänger vad som kan vara ett blodomlopp eller ett hjärta. 


Det är nödvändigt att ha gott om tid på sig, minst två timmar, om man ska ha en möjlighet att titta på alla verk. Utrymmet är stort och rätt svåröverskådligt. Förbered besöket lite på hemsidan, länk här.

Utflykter

I lördags var jag på utflykt med föreningen Garde Robe. Första stoppet var i Torekällberget, ett friluftsmuseum i Södertälje. 


Där fick vi fika med kringla förstås, och sedan visning av miljöerna. Det finns både lands- och stadsmiljö, precis som det ska vara. Dessutom utställningslokaler inomhus med föremål och miljöer, bl a dessa strumpor. 


Allt skulle minsann tas vara på och lagas förr.

Sedan for vi till Nyköping och åt lunch, och därefter till Sörmlands länsmuseums föremålsarkiv. Där delades vi in i grupper och skrudades i heltäckande skyddsdräkt. Först visades vi runt i samlingarna, och tjänstemännen berättade och svarade på ett otal frågor. Därefter var det ”fri lek” en halvtimme. Här kommer ett litet urval av mina foton. 


Broderi runt framkanten på rock och väst på en 1700-talsdräkt för herre. 


Små fina skor för en 1800-talsdam. 


Pungtross och bälte med förgyllda plattor till Västra Vingåkers högtidsdräkt. Det gröna är ett förkläde av rask, ett glättat ylletyg. Pungtrossen hängde från midjan nästan nere vid fållen, var ofta trolovningsgåva och består i detta fall av ett fodral med kniv och gaffel med skulpterade handtag av ben, en liten rund silverdosa, ett nålhus och en sidenpåse med en silversked i. Det ringprydda handtaget till skeden sticker upp ur påsen. 


En väl använd korsett från 1800-talets slut (gissar jag). Maskinsydd i alla fall. 


En folklig klänning från ca 1830-40-tal. 

Mycket mer fanns det. Vi fick en visning av Nyköpinghus också och en busstur genom Nyköpings stad, men sen var det dags att fara hem. Heder och tack till dem som arrangerat denna utflykt.  

Söndagen drog jag med mannen på Vårrunda Odensala runt. Det ligger i trakterna runt Märsta, norr om Stockholm. Hantverkare och lokala matproducenter hade öppna hus och försäljning. Ni som ser en möjlighet att göra en sådan utflykt i er hemtrakt, ta den! Hantverkare av alla slag måste stödjas. Vi hann bara med en bråkdel. Längsta stoppet gjorde vi hos Linodlarföreningen Fransåker i deras lada. Lada är ett lite missvisande namn eftersom den gamla byggnaden gjorts i ordning till en snygg och väl fungerande verkstad för linberedning. Man kan hyra in sig där och få hjälp med beredning av sitt hemodlade lin. 


På bilden syns den mekaniska bråkan till höger, och det träfärgade skåpet i bakgrunden inrymmer skäkten. Häckla och spinna får man dock lov att göra för hand fortfarande. 

Det fanns ett litet utställningsskåp också och där hängde nåt som jag måste visa er. 


Flera miniatyrbroderier, sydda med en tråd över en trådkorsning. Det gröna är en avbild av ett kretskort som ni ser, i ungefär naturlig storlek. Otroligt! 

Utanför ”ladan” stod medlemmar i Sollentuna hembygsförening och slog rep. De hade tagit vara på en kugghjulsmekanism som fanns bevarad i deras samling och byggt kompletterande träställningar till den. 



Det blev mycket roligt att se den helgen! 

Länkar: föreningen Garde RobeTorekällberget och Sörmlands museum. Linodlarföreningen Fransåker nås på 076-052 26 63.