Kategoriarkiv: boktips

Böcker och böcker!

Under sommaren har jag gjort några fler nyförvärv. Kan inte låta bli… 


Den här boken är sprillans ny för i år. Tror jag i alla fall, hittar inget tryckår… Ulla Berglund Brasch, som då var mjukslöjdskonsulent i Dalarnas län, gjorde under åren 1993 – 1996 en inventering av sådana virkade plagg som hörde till dräkten i Nås socken. Här redovisas den inventeringen och dessutom en hel del andra virkade plagg runtom i Norden. Det var efter 1800-talets mitt som virkningstekniken spred sig i Sverige. Den var vanligast i de borgerliga salongerna men nyfikenhet och lust att prova något nytt har ju alltid funnits. Och när man -nej knappast, kvinna – sedan lärt sig tekniken ville hon tillämpa den på ett sätt som var användbart i den kulturkontext man levde i. Alltså virkade hon småplagg och accessoirer som passade in i dräktbruket. Men eftersom tekniken inte har äldre hemortsrätt i Sverige än så, ansågs den ointressant av de flesta damer och herrar som gjorde de stora undersökningarna av det folkliga klädbruket och textilförrådet under 1800-talets slut och 1900-talets början. Detta gjorde att virkningen helt oförtjänt fick tummen ner av den gryende hemslöjdsrörelsen. Gudskelov har den synen försvunnit! 


I boken visas många bilder av färgglada dräktdelar: kjolflätor (så kallas slitkanten längst ner på kjolen), hängslen, mössor, pälsband, hjärtvärmare, handplagg av olika slag och ett antal mer udda föremål. Förutom föremål från inventeringen i Nås redovisas vad som finns i andra museisamlingar. Det finns en förteckning över särskilt duktiga virkerskor: så bra att även dessa uppmärksammas! Och så finns det diagram över mönster och allmänna råd hur man går tillväga, plus beskrivning till hjärtvärmare och vantar. En mycket matnyttig bok. Den kan köpas från Nås Hemslöjdsförening. Själv köpte jag den på Dalarnas museum. ISBN 978-91-639-1089-0.

Sedan har stickdrottningen Kate Davies i Skottland gett ut en ny bok. 


”Hap” är ett shetländskt ord för ett plagg man sveper in sig själv eller en liten person i, företrädesvis en sjal eller mindre filt. Kate Davies har bett 13 välkända europeiska stickdesigners att komponera modell och göra beskrivning till ett sådant plagg, och resultatet är enligt min mening väldigt lyckat. Många har förstås hållit sig nära den shetländska traditionen med spetsstickning, men andra har tolkat utmaningen på andra vackra och funktionella vis. Givetvis har mönstren angivna garnkvaliteter men här kan man ju i många fall hålla sig lite fritt till de rekommendationerna. Bara man inser att karaktär och storlek kan förändras är man fri att experimentera, och det är en väldigt generös inställning till den stickande gemenskapen som visas här. Den första delen av boken är en grundlig genomgång av historien bakom den shetländska spetsstickningen ut flera aspekter. 

Det finns många vackra bilder att njuta av: bilder av landskapet och välstylade fotografier av modellerna. Dessutom är den historiska delen väl illustrerad med gamla och nya bilder. En njutning att läsa! Boken kan beställas från författaren genom hennes hemsida: Kate Davies Designs. Den finns säkert på flera internetbokhandlar också. Här kommer ID-numret: ISBN 978-0-9574666-3-0. 

Till sist kommer här en lite mer luggsliten bok.


Den låg och väntade på mig på midsommardagens storloppis i sporthallen i Mora. Det här är en sammanställning av olika artiklar från den amerikanska damtidningen Woman’s Day om olika textila tekniker, så som de tillämpades i Amerika, det som vi i dag kallar USA. Under flera år drev tidningen ett ambitiöst projekt med att leta upp gamla exempel i olika museisamlingar och hos privatpersoner, ta tydliga och vackra bilder och dessutom göra en moderniserad beskrivning av någon av de gamla textilierna. Boken är indelad i olika kapitel som behandlar broderi i fyra olika klasser (embroidery, crewel work, cross-stich, needlepoint), lapptäcke i tre olika klasser (patchwork, appliqué, quilting), hooking (vet inte om vi har en svensk term), virkning, stickning, vävning, candlewicking (ser ut som en form av matelassé) samt tillverkning av mattor i några olika tekniker. Alla teknikerna har tydliga teckningar över hur man gör. Om ni undrar vad hooking är för något så är det ett sätt att med en specialkrok dra tygremsor genom en gles tygbotten. Remsorna bildar öglor på rätsidan. Det är en teknik som lämpar sig bra till mattor t ex. 


Här är ett uppslag från kapitlet om appliqué. Det avslutas med mallar och beskrivning till överkastet i mitten undre raden. Den här boken från 1963 eller 1964 har inget modernt ID-nummer, men är tryckt i England hos B. T. Batsford LTD. i London, tror jag. Det finns ett library of congress-nummer: 63-17731. Men den är antagligen svår att få tag i. 

En annan intressant sak med den här boken är författaren, Rose Wilder Lane. Här presenteras hon som historiker, men egentligen var hon författare och journalist. Och vad är det för märkvärdigt med henne då? Ja, det kanske ringer en klocka om jag nämner hennes mamma, Laura Ingalls Wilder, författaren till boken om Det lilla huset på prärien och alla uppföljarna. Inte vet jag vad ni tycker, men jag har fortfarande behållning av att läsa de böckerna och göra gärna om det då och då. Nu är jag inte längre så tagen av den idylliska och perfekta familjen Ingalls Wilder, där mamman tyckte att den enda goda indianen var en död indian, utan läser mellan raderna om alla knep och färdigheter de besatt för att klara av den arbetsamma vardagen som pionjärer på prärien. Jag kan få samma information av att läsa Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla eller Astrid Lindgren, för den delen. Goda socialantropologiska beskrivningar av hur livet tedde sig. Om Rose Wilder Lane finns mycket intressant att läsa på t ex Wikipedia. 

Nya gamla böcker

Eller gamla nya böcker, vilket som önskas. Jag har varit på samlarmässa. 

Det är en liten crush jag har, gamla böcker med textila tekniker. Och jag fick alla dessa för 100 kr. Alltid lär man sig nåt, tänker jag, och det har jag också gjort. 

Ritas sylexikon är utgivet av Saxon & Lindströms förlag någon gång på 1950-talet. Tryckår är inte angivet men den är SÅ 1950 i formgivningen. En gång ingick den i biblioteket på Domnarvets Husmodersskola, enligt stämpel på försättsbladet. När jag bläddrar i sådana här böcker får jag verkligen lust att sy en riktig skortblus med krage med stånd och manschetter med sprund. Sådana finns ju inte att köpa längre, nu när det bara är lågprisimport. Krustera en spets har jag dock inte haft anledning att göra än. Och det nya ordet var nervyrer = stråveck. 

Den lilla broschyren om virkning med kroknål kommer från Aktiv hushållning, en institution som fanns på den tiden hemmafruns arbete skulle uppvärderas och uppdateras. Den är tryckt 1952 och modellerna är delvis hopplöst passé. Men toffelmönstret kanske kommer till användning. 


Jag känner mig lite sugen på virkning just nu, efter att ha mest stickat i flera år. Särskilt fri virkning, för det har jag inte provat. Paludans bok är tryckt 1980, och den är så 1970-tal så hjälp! Men tekniken är ju en annan sak än modellerna. Och förresten blev jag lite tänd på att göra den här jackan. Använda mitt förråd av egenfärgade garner. Det lär ju gå åt en del. 


Eller den här sjalen. 


Boken om batik från 1982 bjöd på en överraskning i form av en redogörelse för hur tekniken traditionellt utövades i Indonesien, Sri lanka och Västafrika vid den tiden. Dessutom visas dåtida moderna verk av ett antal andra konstnärer från Sverige, USA och Uruguay. Allmänbildning i fiberkonst alltså. En stor del upptas förstås av tekniker, tips och trick om färgbehandling och när man ska göra mönster med reservage av vax och en hel del annat. Där har jag ju bara provat shibori.  


Jag köpte en bok till också, men den kommer i ett senare inlägg. 

Färga med vejdefrön

För några år sedan sparade jag blomställningar av vejde, dock alldeles för många. Jag fick rent ohyggliga mängder frön, som nu stått och blivit gamla. Men i Jenny Deans bok står det att man kan färga med de fröna, så då gjorde jag det. Boken heter A Heritage of Colour, Search press, ISBN 978-1-78221-036-8. Prova Ad Libris eller Amazon för att få tag i den. Det finns recept på det mesta där. 


Enligt bilden i boken skulle man kunna få ljusgrön och rosa färg med vejdefrön, förutom olika bruna toner. Nu lyckades inte det för mig, det blev som syns nedan. 


Lilla härvan längst till vänster är färgen direkt ur färgbadet, den mer gultonade i mitten har legat i lut c.a 20 minuter och den gröntonade i kopparskrotsvatten samma tid. På den här bilden ger solen lite varmare toner och gör den gröna lite mindre färgstark än när den ligger här på mitt köksbord. Det hjälpte inte med ättika för att locka fram det röda heller. Garnet är alunbetat. 

Men jag är rätt nöjd ändå. 

Om en bok och ett sittunderlag

Jag köpte den här boken på Sätergläntans bokhandel i somras, och nu har jag läst färdigt den: Nomadic Felts av Stephanie Bunn. ISBN 978-0-7141-2557-2, utgiven av The British Museum.

  
Boken är en genomgång av tillverkningen och traditionen kring tillverkningen av filt i främst Asien, med tyngdpunkten lagd på de dekorativa elementen och hur man får fram dem. I tid går den från 400 f.Kr. fram till nutid. Den stora yta som avhandlas sträcker sig från södra Ryssland till Iran och Indien, från Balkanhalvön och Ungern till Kina och Japan. Överallt i dessa områden levde olika kulturella grupperingar, alla med ibland olika, ibland liknande användningar av filten. Den värderades högt en gång i tiden och var det enda som vissa härskare kunde tänka sig att sitta på. Förutom till mattor, vilket väl är det de flesta kommer att tänka på, brukades filten till tältväggar, huvudbonader, hästtäcken, påsar, mantlar, grytlappar, mobiler m.m. Vi känner alla till de vävda mattorna från t ex Iran och vilka höga penningvärden de har. Men hur många vet att det i samma områden fanns starka traditioner om hur filtade mattor skulle se ut och tillverkas? Författaren  påpekar dessutom risken med att dessa kunskaper nu är på väg att försvinna helt, under de stora politiska omstruktureringar som sker i dessa dagar. Boken är full av intressant kunskap och vackra bilder. Det kommer nya böcker om olika moderna tekniker för filtning, men denna bok är nog den första, i alla fall den största, som täcker in filtningens historia efter Mary Burketts The Art of the Feltmaker, som kom 1979. Jag är väldigt glad åt den här boken. 

Och när jag läste den kom jag att tänka på det symposium som hölls i Jakobsberg för ett bra tag sen, kan det ha varit 2003? Gunilla Paetou och några andra personer som jag inte kan minnas lyckades hålla en helg i filtningens tecken, med utställning, föredrag och verkstäder. En dag med ett ruskigt snöoväder fick vi gosa in oss med detta värmande material. Och som kursledare hade vi några personer med fötterna stadigt planterade i den gamla traditionen, en mästarfiltare från Kirgizistan och några av hans släktingar och medhjälpare. Så jag plockade fram och avslutade det sittunderlägg jag började arbeta på då. 

  
Det är gjort i intarsia av två bitar vit och grå maskintilverkad filt. Min kamrat Ulrika och jag samsades om två bitar, så hennes underlägg är vitt med en grå mittfigur. Vi fick handspunnet ullgarn från kamel (tror jag) att sy ihop bitarna med. Själva hopfogningen hann jag med på symposiet, men snoddarna har jag satt på nu. Tyvärr har jag haft herr Mal på besök och han tog sig några smakprov av de specialspunna snoddarna, så jag fick göra det bästa av det som var kvar. Jag hade tänkt försöka splitsa ihop dem, men eftersom de var snodda åt olika håll gick det inte att göra. Därav de vita tjocka översydda skarvarna. Egentligen skulle snoddarna ha lagts bredvid varandra, för att få en bredare v-liknande effekt. Inte heller minns jag om det egentligen skulle vara de vita snoddarna på kanten och de vit/bruna längs konturerna. Förresten, man kan ju tro att figuren föreställer franska liljor men så är inte fallet. Falkar som flyger ska det vara.

  
Här ser ni baksidan med sina stora ordentliga stygn för sammanfogningen, resterna av snoddarna och en bit kamelhårsgarn. 

  
Fast med dom här tjocka snoddarna får man kanske lite avtryck där bak? Jag kommer nog att sätta upp den på väggen.

  
Dom som inte gjorde intarsia fick i stället göra underlägg med sydda mönster, som ovan. Här visar jag ett fodral som jag köpte av kirgizerna, och en slända. Jag köpte också en liten figur till brosch, men den visade sig ha varit huvudmålet för herr Mal, dessvärre.