Julklappstips i efterhand

Abstract in English below.

Mitt yngsta barnbarn gillar att klä på och av sin Barbie. Så det finns ett visst behov av nya kläder då och då. De här gjorde jag till julklapp.


Det finns gott om restgarner att använda i mina lådor. Den silvriga har en gång varit en virkad finklänning i min ungdom, t ex. Mönster finns att hämta på nätet, på www.stickatillbarbie.se. Där finns bortåt 1000 mönster att välja på, på flera språk. Och det är roligt att göra de här små sakerna. Det hinner inte bli tråkigt om man säger så. (Men det var en himla massa maskor att maska av till den gula kjolen. Tog hela tågresan mellan Falun och Avesta!)

I knitted these little garments as a X-mas gift for my youngest grandchild. There’s a site named www.stickatillbarbie.se with lots of patterns, if you feel inspired.  Also in other languages than Swedish.

Min nya finjacka

Abstract in English below.

I vintras var jag till Fiberspace Gallery och tittade på en utställning som Petra Holmberg aka Slow Creations hade där. Hon berättade att det skulle bli en ny utställning med kläder sydda av hemfärgade tyger denna höst. Den skulle heta Easypiece, med kläder sydda efter ett specialkonstruerat mönster. Jag frågade om jag fick vara med på ett hörn, och det fick jag! Jag behövde en ny ”finjacka”, så det fick det bli.

Den här jackan är sydd av de bästa bitarna från ett gammalt lakan, som jag färgat själv. Lakanet kommer troligen från min storasysters hem eller kanske rentav från mors linneförråd. Min storasyster hade avslutat sin utbildning till småskollärare vid 1950-talets slut, och ganska snart efter det gifte hon sig och satte bo, som det heter. Det ingick förstås lakan i det nya hushållet. Lakansväven kan ha varit vävd vid Norrköping, där den främsta produktionen av sådana varor fanns då. Kanske det rentav var Tuppens väveri? Den är i så fall vävd av svensk personal som visserligen hade väldigt låg lön för tiden, men som hade lagstadgad semester och möjlighet att engagera sig fackligt. På den tiden fanns det också gott om plantageägare som odlade bomull med hög kvalitet, med långa starka fibrer. Hur arbetarna på plantagen hade det vet jag dock inte.

Tygerna i livet och ärmarna är färgade med mald krapp och anattofrön, som också kallas orleana. De är lite olika som synes, och om jag minns rätt är tyget i livet solfärgat under lång tid medan ärmarnas tyg bara är kokat med färgämnena. Som betning där har jag använt alun, som strötts ut på tyget innan jag rullat ihop det hårt och knutit om med färgämnena inuti. Det gula är bark från mitt paradisäppelträd. Det grönsvarta är samma bark med lite järnskrot. De tygerna är animaliserade med soja, dvs de har dragit en dag i en blandning av hälften sojamjölk, hälften vatten. Om jag minns rätt fick de stå ovanpå varmvattenberedaren 2 veckor, inbäddade i en tjock frottéhandduk. Knapparna, som är av ben, betades och färgades när jag gick svampfärgningskurs på sensommaren. Det är rödskiviga spindlingar som har fått ge den färgen.

Mönsterkonstruktionen är inspirerad av de raka tygbitar som genom tiderna och över hela världen använts vid sömnad av folkdräkter. Där var det viktigt att inte slösa med tyg, utan man vävde den bredd som behövdes. För rörelsevidd och bekvämlighet brukade man lägga till kilar av tyget. Jag ville inte heller klippa bort mer än nödvändigt. Dessutom hade jag inte tillräckligt med tyg i en färgställning utan har fått pussla ihop olika bitar.

Fodret är också återbrukat. Jag är med i Stockholms läns hemslöjdsförening, och vi fick en gång en generös gåva av Stadsteaterns klädateljé, ett antal sopsäckar med tygrester. Bland dessa tygrester fanns ett ”utkast” till en lång snedskuren aftonklänning i beige tyg med en blank yta. Jag vet inte vilket material det kan vara men troligen konstfiber. Till foder i livet har jag skarvat ihop delar från den kjolen. Dock tappade jag lusten att skarva detta tyg till ärmarna också utan dök istället ner i min eget förråd av tygbitar. Där hittade jag en bit mörkgrön fodertaft, som jag lyckades pussla ihop ärmfoder av.

Utställningen visades 5-8 december på Fiberspace Gallery. Det var kul att få vara med i ett så viktigt sammanhang som återbruk, göra själv och varsamhet med jordens resurser, för det är det som Easypiece handlar om. De flesta andra plaggen har nu åkt iväg till Rydals museum utanför Borås, som Slow creations också samarbetar med. Så den som har möjlighet kan titta på dem där. Själv ska jag gå omkring och vara fin i min nya jacka under kommande helger.

Here’s a blog post on my new jacket for special occasions. It was part of an exhibition at Fiberspace Gallery in Stockholm dec 5-8. The exhibition was named Easypiece Collaboratory, and was aimed against the terrible waste of the earth’s resources that is going in, in this case in the fashion industry. It’s better to reuse and refashion!

I used the best parts from old sheets when dying. The pink colour comes from madder, the golden dots from anatto seed, the yellow from the bark of my crab apple, the dark green was the same bark but with iron. The buttons, made from bone, were dyed with mushrooms. When constructing the pattern, my mind was focused on the way folk costumes usually are cut: square pieces that save cloth but with gussets for shape and width. Even the lining is reused, an discharged evening dress from a theater.

 

 

Socktobersockor i november….

Abstract in English below.

Det har visst gått lite troll i mitt bloggande…. så nu får vi se om jag kan ta upp tråden igen…

Förra hösten började jag sticka ett par oktobersockor men kom av mig. Fast dom blev färdiga till slut och ser ut så här.


En anledning till att det slog stopp var att den ide till mönstring jag hade i min hjärna inte gick att förverkliga som jag tänkt. Så den här v-formen är inte min utan garnets och maskornas. Det bästa med dessa sockor är färgen. Jag stickade en ”socklapp” av dubbelt garn som jag köpt från Stäkets Hantverk & Design, Kidmohair Sock. Väldigt behagligt garn är det. Och så färgade jag det med gula lökskal, några bitar krapprot och några järnspikar. Alunbeta, fick ligga i vatten två veckor eller så. Och det blev så här.


Den olivgröna färgen till vänster gjorde jag senare, genom att lappen fick hänga i ett avkok av rabarberfrön. Det var tänkt att det gröna skulle hamna på skaftet, men sockan blev färdig innan garnet kom dit. Så kan det gå. (Ja, jag började med tån.) Det är en stor skillnad på socklappen och strumpan när det gäller färgen, eftersom de oranga avtrycken inte blev så tydliga, och den gula färgen mindre briljant. Men jag tycker om dem ändå. Och de är väldigt behagliga att använda.

I somras gick jag en svampfärgningskurs och då gjorde jag den här socklappen.


Den här är stickad av Fabels sockgarn. Det röda är hattar av rödskivig spindling, det gula är fötter av samma svamp och det bruna är bitar av grovticka. Först betades lappen med alun, sedan lade jag den blöt i en spagettikokare och petade in svampbitarna här och där. Jag hällde vatten i botten på kokaren och så blev lappen ångad en timme första dagen, vilade över natten samt ångad en timme till andra dagen. Fröken, som stickat lappen, varnade för att det kanske inte skulle räcka fullt ut till ett helt par sockor. Så jag köpte lite vinrött Lana Grossa Meilenweit till tå och häl, och det funkade fint tillsammans.


Här kommer kontrasterna i färgerna fram bättre, och jag funderar på om det kan bero på att Fabelgarnet är mycket slätare i ytan, medan Kidmohairen är rätt luddig. Nöjd är jag i alla fall.

These socks are results of experiments with sock blankets, both of them mordanted with alum. The ones at the top are dyed with onion skins, little pieces of madder root and iron nails. The green colour comes from a dip in a bath of rhubarb seeds. The second sock blanket is dyed with pieces of mushrooms. It has been steamed in a spaghetti boiler. The dark red yarn at toes and heels is store-bought, as the sock blanket in itself was a bit short of yarn.

Återbruk på Sörmlands museum

Abstract in English below.

Igår (19/10) var det invigning av en ny utställning om återbruk på det nya länsmuseet i Nyköping. Och eftersom jag dels var nyfiken på museet, dels tycker ämnet är intressant, övertalade jag mannen min att göra en utflykt med mig dit.

Det är ett fint och fräscht museum, med allt vad man kan önska sig i stort sett. Utställningar, restaurang, butik, fritt inträde osv. Utställningen ”Konsten att ta till vara” visas fram till 13 april, så det är gott om tid att ta sig dit och se den än så länge. Det är ju ett behjärtansvärt ämne och något som bekymrar många. Hur ska man hantera denna mängd av prylar som produceras och tär på vår enda jords resurser? I utställningen visades en bild av ”avfallstrappan” som kan vara vägledande när man funderar på det här.


Det fanns ett antal exempel på hur man kan praktisera detta återbruk, och här kommer några jag fastnade för.

Den tjeckiska konstnären Veronika Richterová använder sig av PET-flaskor i sitt skapande. Av dem gör hon bl a lampskärmar. Särskilt den mindre skärmen föll mig i smaken och jag kan gott tänka mig att ha den som myslampa i ett fönster, t ex.



En annan intressant utställare är den japanske konstnären Takao Momiyama, som numera bor i Sverige. Han köper inga nya kläder utan lagar sina gamla, praktiserar det japanska begreppet ”mottainai”. Det betyder att man ska ta hand om det man har och vårda det så länge som möjligt. Det är en av rötterna till sömnadstekniken sashiko, som numera bytt status från stoppteknik till dekorativt broderi. Här visar han flera av sina kläder med exempel på tekniken och praktiken.



Man kan också återbruka genom att knalla in på en av alla second-hand affärer som finns och fynda något att ge en ny användning. T ex sy en vacker festklänning av en stor broderad bordduk så som Marie Teike gjort för Stockholms stadsmission.


Policyn på Sörmlands museum är annorlunda på så vis att man är väldigt öppen med att visa vad man har i sina samlingar. Det kallas för ”öppna magasin” men kräver förstås en stor om- eller nybyggnad för att kunna genomföras. Inne i museet finns jättestora glasade väggar där man kan titta in i magasinen. Dessutom genomförs visnningar i dessa magasin två gånger om dagen. Besökare får sätta på sig skoskydd och skyddsrock och följa med en tjänsteman som berättar om föremålen, oftast med med tema för visningen. Just denna dag var temat korgar, något som passade mig väldigt bra. Men jag spar korgarna till ett annat inlägg och visar i stället bilder på två andra föremål från 1900-talets början. De visar en annan aspekt av återbruk, nämligen ren och skär nöd, utan fina ord eller möjlighet att göra val. Vi får inte glömma detta.



Men jag kan varmt rekomendera ett besök på detta museum.

This is a blog post on an exhibition about reusing and recycling, ”Konsten att ta tillvara” at Sörmlands museum, situated in the town of Nyköping south of Stockholm. The first six photos are from the exhibition itself. The two last ones were taken as we followed a guided tour into the museum’s depository, behind the scene so to say. Those two garments are a true application of the term reuse from the early 20th century in Sweden.