Mindre lyckad färgning med vau

Ja men hej. Jag lever fortfarande faktiskt. Det har dock varit lite si och så med blogglusten. Tycker ni det är värt att jag håller på med bloggen förresten? Sluta färga har jag dock ingen lust med. 

Och så hade jag uppdaterat min WordPress så jag tassade i helt okända marker. Det såg inte ut som jag är van vid. ”Block”? Naturligtvis gick det åt skogen. Snälla dottern som är min datasupport tog fram den gamla versionen av WordPress så jag kunde göra som jag brukar för att kunna färdigställa detta inlägg. Men förmodligen måste jag lära mig den nya versionen för att kunna fortsätta blogga. Så vi får se hur, om och när det kan bli. 

I alla fall. I våras när jag rensade landen från alla små och stora plantor av vau som kommit upp där dom inte skulle växa, tog jag reda på dom och lade dom på en sidensjal, tidigare alunbetad. Har man en gång odlat vau är det svårt att bli av med den ska jag säga.



Som ni ser är det stort och smått om vartannat, och rötter och jord fick också komma med. Det är halva sjalen som visas. Den andra sjalhalvan veks över och så rullade jag ihop allt och lade i en bytta som ställdes på den soliga terassen i en vecka ungefär tror jag. I samma bad lades också en remsa av tunt sidentyg med inlindade blad av vau. Så här blev det.

Sjalen blev flammigt gul och det var ju väntat. Av jorden och rötterna blev det inget spår. Den konstiga gröna figuren är ett misslyckat försök att göra en hapa-zome, ett avtryck av ett vejdeblad. Det var alldeles för saftigt till det tunna tyget och blev bara kladdigt tyvärr. Den tunna sidenremsan gjorde jag ett halsband av. Jag sydde den till ett rör, trädde i träkulor och gjorde knutar av tyget mellan pärlorna. Sidenremsan var drygt 1, 15 m lång och träkulorna 10 mm i diameter, om ni skulle få lust att göra något liknande. Om man inte gör knutar utan sätter något annat mellan pärlorna kan man få till ett längre halsband. 

Av detta har jag lärt att vau färgar bra även som pytteliten. Och att det är mindre bra att göra hapa-zome på tunna tyger. 

Ändrad kurs

Jag har slutat sticka. I alla fall tills vidare. Det är petit points som gäller nu.

Den här materialatsen köpte jag för sådär 950 spänn i London på The Knitting & Stitching Show. Så kan det går när man blir störtförälskad. Men textildesigners ska ju också leva, eller hur? Man måste supporta dem!

Så nu strävar jag på med det här broderiet, som ska bli en kudde nångång,  på lediga stunder. Jag gör som det föreslås, först texten, sedan gatorna, sedan resten. För att komma någonstans försöker jag göra minst en tråd svart om dan, flera om det hinns med. Det tar c:a 30 – 40 min att sy slut på en tråd, för jag är inte jättesnabb med broderandet.

En cm på stramaljen är 5 x 5 stygn, alltså 25 stygn, x 41,5 cm som är bredden x 41,5 på höjden. Min räknare får det till 43 056,25 stygn. Jag är mycket nyfiken på vad det där kvartsstygnet på slutet kan bestå i, men lämnar det därhän tills vidare. Nej, jag tänker inte kontrollräkna efteråt.

Det är inte svårt egentligen men kräver förstås uthållighet.

Designen är gjord av Hannah Bass och heter London Bright. Mer av henne kan ses här på hennes websida, Hannah Bass Needlepoint.

Färga har jag dock inte slutat med. Det går inte att låta bli.

Afrikanska tyger

I affären Just Afrika som ligger på Södermalmstorg 4, bredvid Konsthantverkarna, har de just nu en utställning med ’bogolanfini’. Det är en särskild sorts tyger från Mali i Afrika. De är, om de är riktigt riktiga, s a s, handspunna, handvävda bomullstyger färgade på ett speciellt sätt. Jag har bara sett de tygerna i böcker förut men blev alldeles tagen av mönstren och färgerna då. Utställningen står till slutet av november.

Det visas en liten film där man får se hur kvinnorna spinner bomull med stödd slända, hur männen väver med en enkel vävstol och hur längderna sedan sys ihop. Det visas också hur man färgar, men alldeles för kort och översiktligt för att jag skulle bli riktigt nöjd.

Tyget betas med en växt av något slag som ger det en gul ton. Därefter stryker man på en särskild lera i mönster och lägger tyget att torka i solen. Då blir det en reaktion mellan betmedlet och leran (antagligen något mineral i leran) som gör att tyget blir svart. Andra växter (leror?) kan användas för att få de bruna tonerna. Dessa tyger kallas också ’mud cloth’, vilket är en översättning av bogolan, om jag förstått rätt. Tillägget -fini syftar på de speciella små mönster som målas på det svarta tyget med en pinne, eller en tandborste nuförtiden. Det är en särskild färg som sedan gör att de vita mönsterfigurerna bleks fram i solen. Kunskapen om just den här sista delen av mönstringen börjar dö ut bland utövarna.

Det finns en medvetenhet om att de här så speciella tygerna och mönstren lever farligt, och det finns konstnärer och skolor som försöker hålla liv i kunskaperna. Bland annat Le Ndomo som är ett center för arbetslösa ungdomar. Därifrån kommer halsduken jag unnade mig. Jag tyckte om det här stjärnhimmelsliknande mönstret, och jag ser att den är gjord av handspunnet och handvävt tyg.

Dessutom är det här premiär för min första selfie…

En glimt från London

Vi var till London förförra helgen, dotra och jag. En trevlig vana vi har skaffat oss, att åka dit när det bjuds något särskilt spektakulärt i textilväg.

På fredagen riktade vi in oss på The Knitting & Stiching Show i Alexandra Palace. Då åker man himla långt med tunnelbanan, och allt eftersom man närmar sig kan man uppleva hur stilen på passagerarna utmejslar sig i en särskild riktning. När vi äntligen klev av vid Wood Green var det en hord kvinnor som sökte sig till skyttelbussen, så det var bara att ansluta sig till horden så kom man rätt.

Ally Pally, som man kan säga när man lagt bort titlarna med anläggningen, är en gammal stilig utställningshall i Alexandra Park, en bra bit från de mest centrala delarna av London. Men det var fullt av folk som letat sig dit. Den här mässan har hållits i många år – vet inte hur många – och motsvarar förstås Syfestivalerna som hålls här i Sverige, men är mycket större. Lite annorlunda karaktär är det också, mycket mer om broderi och klädsömnad för vuxna, och inte fullt så mycket stickning och lapptäckestyger som i Sverige.

Jag för min del var mest inställd på att titta, men dottern köpte en hel del tyger och mönster. En av de saker som är annorlunda är de stånd där fiberartister av olika slag får visa sina alster, och där var det vilsamt och inspirerande att gå.

En av dem som imponerade stort på mig var Jenni Dutton med sina The Dementia Darnings. Hon visade ett antal mycket stora tavlor med porträtt av sin mamma och andra familjemedlemmar. Inspirationen kommer från de familjealbum med foton så många har och tycker om att bläddra i. Dutton började arbeta på verken när hennes mamma började bli dement och behövde mer passning än tidigare, och det enda möjligheten för henne att fortsätta sitt konstnärliga arbete var att göra något hon kunde dels utföra där hos mamman, dels med motiv som intresserade mamman. Dutton är egentligen inte fiberartist, men har utvecklat en målerisk metod att sy med tunna trådar på tyll som är fäst på en målarduk. Resultaten var helt enkelt fantastiska och har visats på flera håll. Nedan ett av hennes porträtt av mamman. Jag vill påpeka att bilderna går att klicka upp i storlek så ni kan se deltaljerna bättre.

Fyra konstnärer från New Zealand hade kommit till London och visade sina saker i en gemensam monter. Där fastnade jag för den här lilla ”tavlan” med olika penslar gjorda av material funna i naturen. Dels har konstnären prövat att måla med dem och på så sätt fått väldigt unika uttryck, dels blev penslarna i sig vackra eller egensinniga objekt, värda att visas. Den penselskapande konstnären heter Marianda Twydell, och i sin bifogade text berättar hon om lusten att experimentera med det oväntade.

Det fanns mycket mer broderi att titta på. The Royal School of Needlework hade förstås ett stånd och där kunde man bl a titta på den här klänningen. Den var i halv storlek om jag minns rätt och karamellerna runt dekolletaget är broderade…

I ett av stånden fanns ett antal genomskinliga huvor, och i dem gömde sig de mest fantastiska askar. Det finns som vi vet en otrolig kunskap i broderikonsten i England. Bland specialiteterna finns det som kallas ”stump work”. Med nål och tråd byggde brodöserna tredimensionella figurer i små scener. Under 1600-talet var det också vanliga men skickliga kvinnor som utövade den här konsten. Ja för all del, de tillhörde överklassen och behövde inte slita för födan. De hade tid att sitta vid detta långsamma arbete, och det fanns dessutom en legitimitet i att de visade upp sitt tålamod och sin religiösa övertygelse, eftersom motiven så gott som alltid hittades i Bibeln. Hursomhelst, idag tappar vi hakan inför detta. Men en grupp kvinnor, närmare bestämt 22 stycken, tog en kurs hur man utför sådana här läckra askar. Ledda av Nicola Jarvis deltog de i ett projekt och en kurs som sträckte sig över fyra år. Man träffades och arbetade på en teknik varefter man arbetade hemma på sin egen projektask. Locken är nästan likadana på alla askarna men på sidorna har varje brodös gjort en personlig återgivning av sådant som är viktigt i deras liv. Mina bilder visar först ett lock på en ask, som alltså är sammanställt av olika komponenter och tekniker från tiden, och sedan ett par personliga sidopaneler.

Det är svårt att fota genom monterväggar, men jag vill gärna att ni får en liten uppfattning om skickligheten. Locken är nästen identiska på alla 22 askarna, men dalmatinerhundarna är formgivna och broderade av Deborah Jarman och kissekatterna av Sally Giffen.

Och jag då, köpte jag nånting? Nja, jag var ju mest där för att se. Lite nålar och några vackra shiborimönstrade tygbitar blev det.

Jo just ja, jag slog till på en rejäl souvenir, en karta över centrala London sydd i petits points på styv canvas med ullgarn. Det är rätt kul faktiskt. Det har jag aldrig gjort och vi får väl se om det någongång blir klart. Till jul kanske?
(Märk väl, jag säger inget om vilken jul.)