Färga med valnötsblad

färgning, koppar, siden, tyg, ullgarn, valnötsblad, växtfärgning

Jag köpte en påse med innehåll som kallas valnötsblad från Lilla butiken i Borensberg på höstens Syfestival. Visst kan man färga med bladen men jag har för mig att den bästa färgen finns i hyllena som är runt den omogna nöten. Vet dock inte hur det är med det dessa blad. Nåväl, nu har jag gjort ett testbad.

Småhärvorna av ullgarn längst till vänster är betade med alun plus vinsten. Sedan kommer två härvor betade med enbart alun och bredvid dessa en hopvikt rabarberbetad härva. Två små tygbitar, en av sidentaft och en av ylletyg, en större tygbit av sidenjapon och två småhärvor av silkegarn.

Sedan gav jag några av proven lite efterbehandling.

De två små till vänster är oförändrade och enbart med som referens. De två som kommer efter är de alunbetade härvorna, som efterbehandlats med dels lut, den mer gulaktiga, och kopparvatten, den mörkare. Tygbitarna av siden är manipulerade på samma sätt: i mitten referenten, därovan den med lut och längst ner den med kopparvatten. All efterbehandling skedde under 20 minuter rumstemperatur.

Kopparvatten? tänker ni. En bit kopparrör och några bitar avskalade elkablar ligger sedan flera år i en glasburk med vatten och lite ättika. När jag vill göra ett test lägger jag garnet i burken. Allt eftersom pytsar jag i lite mer vatten. Den här saften är absolut ingenting att dricka. Luten har jag korpat åt mig efter byalagets byk på Skansens lin- och ulldagar. Den har ett pH på c:a 12, mätt med lackmuspapper från apoteket. Den bjuder jag inte heller på till bullarna.

Man kan handla växtfärgningsmaterial från Lilla Butikens hemsida här.

Shiboriutställning på HV

Anita Swahn, Elizabet Christiansson, fiber art, Ingela Friedner, Maya Kessler, Mia Idar, Sara Casten Carlberg, shibori, textilkonst, Tomas Robefelt, utställning

Svenska Shiborisällskapet har haft utställning på Handarbetets Vänners galleri på djurgården i Stockholm. Nu är det ett par veckor sedan jag var dit, någon dag innan utställningen togs ner. Jag är glad att jag kom dit i alla fall. Jag tog en hel del foton, men det är ju svårt att fotografera på utställningar. Folk som ställer sig i vägen, skor och väskor som dyker upp på bilderna fast de inte syntes i kameran, lampor som inte går att undvika hur man än ställer sig osv. Här kommer ett urval av mina bilder med några personliga kommentarer.

Shibori är som ni vet en särskild typ av reservagefärgning. Det innebär att man med olika metoder hindrar färg från att fastna i tyget eller garnet. Man kan vrida, vika, linda om, sätta för olika träbitar osv. Det är ett japanskt namn, men tekniken har använts på flera håll i världen, och där fått andra namn.

Om man veckar tyget och klämmer fast det mellan fyrkantiga träbitar, får man fyrkantiga ofärgade ytor. Sedan kan man vecka och klämma tyget igen men med en gradvis förflyttning av veck och byte av färg. De olika färgerna samspelar på olika sätt med tyget och varandra och ger spännande övergångar mellan färgytorna. Ingela Friedner har använt tekniken för att bygga husliknande former.

Maya Kessler färgar trasor och garn och använder som inslag i vävarna. Jag blev fascinerad av metoden att göra liksom små randiga rör av tunnt tyg och använda det till inslag. Jag vånne jag vore ett litet kryp och fick ta skydd i ett sådant rör, varmt och mysigt. Och vackert.

Alldeles säker kan jag ju inte vara, men nog tycker jag det ser ut som om Elizabet Christiansson arbetat med det röda färgämnet krapp till detta verk. Skjortan har fått återanvända krage och manschetter, grenar har klätts med ny bark. Och de gamla jakttroféerna har ömsint fått färgglada nya svepningar. I bakgrunden kan vi också se Sara Casten Carlbergs skärmar med landskap.

Båda formen och ytan i Anita Swahns verk får mig att tänka på en fågelhamn. En örn med vida vingar och tät fjäderskrud.

Den här bearbetningen och formningen av tyget kan även användas när man vill bygga volymer och ytor utan färg. Former som sedan fixeras med hjälp av värme. Mia Idar gick en vinterpromenad och fick se hur isen frusit till ballerinakjolar runt vassens strån.

Tomas Robefelt för sin del vill återge det gröna färgskimret från skogens alla trän. Med lager på lager av tyger i olika färger och viktekniker skapas en skiftande yta, som varierar beroende på ljus och luftströmmar.

Mer om Svenska Shiborisällskapet får man veta här.

Nya böcker till textilbiblioteket

boktips, broderi, fårfesten i Kil, filtning, hampagarn, skarvsöm, stickning, ull, vadmal

Först vill jag tacka så mycket för de vänliga och uppmuntrande kommentarer jag får ibland! De betyder mycket för mig ska ni veta.

De senaste dagarna har jag skaffat hela fem nya böcker till mitt privata referensbibliotek. Som jag ser det är boken en av de allra främsta uppfinningarna någonsin. Och jag skulle aldrig hitta dessa böcker på t ex Kindle…

Först ut är Britt-Marie Christofferssons senaste, Brodera på stickat. Boken är pedagogiskt upplagd med teknikbilder som följs av sida efter sida med färgglada tillämpningar, många av dem av helt oväntat slag. Jag tänker genast på alla sparade småstumpar av garner. Och på att man borde kunna sticka rätstickade lappar på stickmaskinen, brodera på dem och sedan sy ihop till en kofta. Man måste dock tillhöra den kategori av stickare som inte har något emot att fästa trådar…

Vi är många många som genom åren gått på Britt-Maries kurser, läst hennes böcker och sett hennes utställningar. Hon var på Syfestivalen och jag träffade henne där, men naturligtvis hade jag glömt att ta med min bok för att få en signering… Troligen blir detta den sista boken hon ger ut. Hennes samling av prover ligger nu i säkert förvar i ett museum. Men i sommar kan man se hennes tröjutställning på Östergötlands ullspinneri, om allt går som det ska.

Förra året kom den här boken, men jag passade på när den fanns till förmånligt pris på Syfestivalen.

Boken Kulturkoftor av Cecilia Dackenberg innehåller beskrivningar till inte bara koftor utan även andra plagg som burits av kulturella personligheter. Men före stickbeskrivningen kommer en fin essä om personen ifråga, och plaggen sätts in i ett sammanhang. Man får läsa om Pablo Nerudas handstickade strumpor, Coco Chanels randiga tröja, Ivar Arosenius fiskartröja mm. Ett ovanligt grepp som författaren gemonför med den äran. För min del tycker jag verkligan den här boken vore värd en översättning så den kunde nå en större publik.

Halsduken nedan, som presenteras som Miss Marples halsduk, är av en modell som jag minns från mina första lärospån i stickningens konst, i skolslöjden. Men modellen jag stickade hade ett annat mönster på de fyrkantiga ändflärparna. Den skulle stickas i ett lejongult garn och mönstret var i vinrött garn. Jag har en klar minnesbild av färgerna tillsammans – rätt snygga – men jag kan inte minnas mönstret. Något med lyfta maskor tror jag.

I fredags var jag iväg till Fårfestivalen i Kil på möte med min stam. Jag visste då att Kerstin Paradis Gustafsson skulle vara där och hade riktat in mig på att få träffa henne och köpa hennes senaste bok, Ull blir vadmal.

Första gången jag träffade Kerstin var när jag gick kursen i ullkunskap på Lilleruds folkhögskola utanför Karlstad på 1980-talet. Då gjorde klassen ett studiebesök hos henne. Senare kom jag åter i kontakt med henne när det togs beslut att Skansens vadmalsstamp skulle återställas. Då hade jag förmånen att få åka till henne och bo där för att kunna vara med när hon körde sin stamp i Skrikarhyttan. Tidigt en vårvintermorgon gick vi upp och Kerstin satte på sig vadarbyxor för att kunna kliva omkring runt och i vattenrännan. Det har jag foton på minsann!

I den här boken redovisar Kerstin den kunskap hon genom åren skaffat om tillverkning av vadmal och andra ylletyger, inte bara i Sverige utan också andra länder. Hon har tidigare skrivit flera böcker där hennes samlade kunskap om främst ullfibern och dess användning redovisas, och det tackar vi för. Nu är det tydligen en bok på gång om hur fiber blir tråd. Själv är jag väldigt sugen på den hon skrivit om nålbindning.

Jag var duktig och köpte inte en massa garn på den stora pow-wowen om får och ull, bara garn till ett par strumpor. Men jag köpte en bok till.

Skarvsöm heter boken som skrivits av Jeanette Rångeby. Det jag föll för först var den historiska redovisningen i bokens inledande avsnitt. Det har visat sig att de småländska dynorna, som är utgångspunkt för författarens arbete, tillverkats av professionella skräddare och inte i hemmen. Det är två olika skäl som talar för detta: dels att flera av tygbitarna i dynorna är samma som användes i de uniformer som skräddarna sydde åt de indelta soldaterna i länet, dels att dynorna inte är prydda med något extra broderi förutom det nödvändiga monogrammet och årtalet.

Största delen av boken upptas av mönsterförslag till moderna tillämpningar av denna gamla teknik, som man också kan köpa av författaren som iordninggjorda kit. Själv blev jag väldigt förtjust i denna modell, men i omarbetning till en storlek passande mig. Skulle inte det bli chict?

Sist ut är denna bok, som är den enda jag inte hunnit läsa eller ens titta ordentligt i. Den har jag köpt i den lilla men utomordentliga hantverksaffär som återuppstått i HV:s hus på Djurgården.

Git Skoglund har samlat information och själv skapat ny kunskap om användningen av hampa som textilfiber i Sverige, en bortglömd del av vårt textilarv. Så den här boken har jag länge haft sökarljuset på efter och ser fram emot att få läsa den.

Beta med rabarber

rabarber, ullgarn, växtfärgning

Man ska ju kunna beta ullgarn med rabarber, har vi hört. Om det ska vara någon särsklid sorts rabarber vet jag inte, utan har använt vanlig svensk bondrabarber. När jag kokade saft i somras gjorde jag ett särskilt kok med enbart bladen. Jag vägde inget eller mätte pH eller nåt sånt. Bara proppade kastrullen full med strimlade blad och kokade en timme. När jag hade silat dekokten, fick den åka in i frysen och där stod den ett tag och gjorde inget väsen av sig. Men för en vecka sedan kom den fram. Jag tinade den och mätte pH, vilket låg på 4 ungefär. Därefter lade jag i en härva ullgarn som fick småputtra på runt 90 grader en timme, tillsammans med några av mina betade småhärvor. Så här blev det.

Den stora knuten är då det obetade garnet, som jag tänker göra småhärvor av för att se hur rabarberbetning funkar. Småhärvorna är alla först betade med alun och vinsten. Den med starkare gul ton har fått ligga i lut 20 min och den gröntonade har legat i mitt kopparvatten.

Eftersom jag har näst intill inköpsförbud på garn men inte kan låta bli att experimentera och undersöka hur olika färgmetoder och -växter blir, har jag sedan länge det här systemet med provfärgning av små härvor. Jag tänker att de kan användas som broderigarner den dagen jag känner för det. Det vita garnet som är grunden till mitt experimenterande köpte jag för länge sedan, kanske 40 år t o m, i affär som stängde och sålde ut allt. Då kom jag över en stor mängd fint egelskt redgarn som jag inte använt till något än, men till det här passar det bra.