Kategoriarkiv: ull

Laga tovad vante

Mina tovade vantar blev inte riktigt bra på tummen. Ju mer jag använde dem ju mer visade sig de svaga delarna. Jag hade också hört att det inte skulle gå att tova dit en lagning, och det visade sig vara allldeles sant. Så vantarna hamnade i fulhögen.

Sedan fick jag tillfälle att fråga nestorn inom tovning, Gunilla Paetou, vad jag skulle göra, och hon föreslog att jag skulle virka en tummetott och sätta fast. Jag letade reda på ett lämpligt garn i förrådet och satte igång med virkandet. När jag höll på med det fick jag en idé, tappade alla hämningar och gick alldeles bananas.

Ja, sen trädde jag på tummetottarna och sydde fast dom lite lätt innan jag tvättade vantarna ganska hårdhänt i hopp om att näten skulle tova fast. Men det gjorde dom nu inte eftersom vantarna är så hårt tovade. Det kan möjligen bli ett problem, om jag fastnar i saker ofta, men annars är de väl ganska anslående, tycker jag.

I alla fall unika. Varmare blev dom också när draget vid tummarna kom bort.

Färga med krappens blad

Min hemodlade krapp blev fin denna sommar, stor och buskig med många blommor.

Det är ju så med krapp att man bör låta den växa till sig några år, innan man gräver upp rötterna. Nu hade den stått i sin pallkrage tre år, så jag tyckte det var dags. För några veckor sedan tog jag fram grepen, gick ut i landet och grävde upp vad jag kom åt. Det blev en hel del, som syns på nedanstående bild. Jag tror jag satte åtta frön, som jag köpt från Wild Colours via nätet. Alla grodde inte, men de som tog sig överlevde vintrarna här utanför Stockholm helt galant.

De här rötterna ska nu tvättas, hackas och sparas – igen. Jag vet inte riktigt hur länge. Men det är uppenbart att man får ha tålamod om man vill färga med egenodlad krapp.

I Jenny Deans bok A Heritage of Colour skriver hon emellertid att man kan färga med de gröna delarna av växten också, fast man får inte rött då förstås. Hon har lyckats få rosa toner. Det går bra att använda de halvvissna delarna av växten, skriver hon också. Så jag valde ut de bästa grenarna och klippte ner i min 10-liters färgningsgryta. De bladen kokade jag sedan ur på vanligt sätt och fick en lovande mörkbrun vätska, som porteröl ungefär. I den fick några småhärvor ullgarn sjuda under en timme, tillsammans med några småbitar sidentyg. Garnet var betat med alun och vinsten, men tygbitarna är nog obetade.

Resultatet blev som ovan. Inte rosa direkt. Jag vet inte om vi behöver fler växter som kan färga beige, men nu har jag i alla fall provat. Fast den ljusgröna är ju fin. Längst till vänster har vi den rena färgen i två småhärvor, sedan kommer en härva som efterbehandlats i lut 20 minuter och därefter en som legat i mitt kopparvatten samma tid. Tygbitarna är uppifrån och ner japon, taft och råsiden. Färgåtergivningen är inte helt korrekt. Garnerna är lite mer mättade i färg på bilden än i verkligheten.

Vad man kan göra med gamla frön

För ett antal år sedan sparade jag helt ovetande minst tio stänglar blommande vejde för att få frön. Och det fick jag, ohyggliga mängder. Dom har stått och blivit gamla, så nu städade jag bort dem. Men först fick dom göra tjänst som färgämne. Även om jag tagit av dom och färgat vid tidigare tillfällen och även sått, var det 250 gr kvar, som jag delade upp i påsar av gamla strumpbyxor och kokade i en timme. Efter avsilning var det en riktigt mörk färgsoppa, som jag lade ner två grå alunbetade härvor i och två små provhärvor av vitt garn, betade med alun och vinsten. Det hela nästan-kokades en timme, och detta blev resultatet.

Själv blev jag jättenöjd med den här mörkgrå nyansen, helt utan spräckligheten i det tidigare naturgrå garnet. Man kan ju inte bara ha färger som klara trumpetstötar eller disiga pasteller, eller hur? Ibland behövs det en mörk färg som kontrasterar eller lyfter fram eller lugnar ner. Den ena lilla härvan visar den rena fröfärgen, den andra har legat i mitt kopparvatten och mojat sig i en kvart. Av det fick den en stilig mörk olivgrön färg minsann.

Annorlunda mattor

På Textilmueet i Borås ställer en av de mest intressanta fiberkonstnärerna i världen ut i sommar. Det var alldeles nödvändigt att jag fick se det, kände jag, så det blev en dagsutflykt med bilen. 87 mil på en dag!

Det är Faig Ahmed från Azerbajdzjan, uppvuxen med den inhemska matt-traditionen, som han omvandlar på det mest häpnadsväckande sätt till mattor man inte kunde drömma om: upplösta i former och färger.

Vi vet ju alla ungefär hur en ”orientalisk” matta ser ut. Men så här?

Eller såhär?

Ränder på rymmen.

En matta där mittpartiets dekorelement ligger nere i luggen och ändrar färg med den skiftande belysningen.

Det jag sett tidigare i tidskriften Selvedge var mattor av den här typen, där färgerna får bryta sig ut och bilda egna figurer.

Mitt i rummet stod en platsspecifik installation. En matta av traditionell typ, där de olika delarna i kompositionen skickats iväg på egna varpstigar för att sedan återförenas. Svårt att förklara, måste ses.

Det fanns mer än så att se. Bland annat en film som visar hur Faig Ahmed tänker och skissar, filosofiska funderingar om enskilda dekorelement som finns i folkkonsten över hela världen, besök i ateljén där mattorna tillverkas m.m. Där fanns en video som inte kan beskrivas, den måste ses! Utställningen hade också ljudinstallationer av Jens Patrik Svensson. I slutet av katalogen kommer förklaringen till utställningens titel: Ekvation. Där finns nämligen ekvationer där x och y står för konst och vetenskap. De kan inte gå riktigt jämnt upp eftersom vetenskapen saknar metafysiken.

Ja sen var det ju resten av Textilmuseum också. Åk dit och se själva, säger jag!