Kategoriarkiv: färgning

Sticka små sockor med stort besvär

färgning, kanadensiskt gullris, koschenill, sockor, Stickning

Jag föreslog min dotter att jag skulle sticka varma sockor till mina två barnbarn. Hon ritade av fotsulorna och tog mått samt skickade ett dokument som jag skrev ut på datorn. Önskemålet var gula sockor från dottern och lila sockor från sonen. Så jag plockade fram lämpliga färger ur stashen och satte igång. 


Till de gula har jag använt en härva garn från Östergötlands spinneri, färgat med kanadensiskt gullris för något år sedan. Stickorna är 2,5. De är köpta i England och då får man fyra stickor när man köper ett set. Men till dessa små sockor gick det ju lika bra med bara fyra stickor. Jag gjorde ett stickprov, rådbråkade min hjärna med lite algebra och satte igång. Väldigt lättstickat och behagligt garn att jobba med! Som ni ser har jag gjort falska flätor. Det är enkelt, man bara flyttar en av rätmaskorna ”till andra sidan” efter ett visst antal varv. Sockorna var gjorda på ett kick och de passade bra också. Jag passade dessutom på att lära mig sticka förstärkt häl enligt Hjälpstickans beskrivning. 


Så tog jag då itu med det andra paret. Det fanns faktiskt en härva lila garn i stashen också, tvåtrådigt Gästrikegarn färgat med koschenill. Jag gick till väga på samma sätt med stickprov och uträkning, men det här gången skulle det krångla. Inte garnet eller stickorna, men jag hade nog lika gärna kunnat välja nr 2 till detta garn. Det blev en annan modell av falska flätor till resåren, de två mittmaskorna lyftes åt var sitt håll. Första sockan blev bra liten, och när jag la upp till andra insåg jag att jag räknar fel och lagt upp för få maskor och förmodligen skulle bli tvungen att sticka om den. Men jag fortsatte med nummer två och maskade av nästan hela, innan jag insåg att här måste det till en provning. Han var lite fundersam när jag satte på honom en halvfärdig socka med maskorna satta på knappnålar runt tårna. Då såg jag i alla fall att den sockan var för kort. Jaha. 

Vid det här laget ledsnade jag helt på sockstickning och lade undan sockorna. I stället ägnade jag mig åt nålbindning och älvaljus (se tidigare inlägg) ( ja nålbindningen kommer mer av längre fram) ett tag. Men ungarna skulle ju komma hit på barnkalas, så jag fick ta tag i saken direkt efter nyår, repade upp nr två och stickade den längre samt repade upp nr ett helt och hållet och stickade en ny. Så sockorna kunde levereras i samband med kalaset. Förstärkta hälar stickade jag också men efter det andra mönstret på samma ställe. Fast det får ni inte se. Det blev bråttom vid fotograferingen. 


Nu hoppas jag bara de kommer till användning också. 

Om färger och svampar och papper

boktips, färgning, Liza Johansson, papper, svampfärgning

Strax före jul kom det ut en ny bok med ännu mer information om vad man kan använda svamp till. 


Boken heter som synes Pigment & papper av svamp och är skriven av Liza Johansson. Hon är svampkonsulent och konstnär vid sidan av sitt arbete som laboratorieassistent, om jag förstått saken rätt. Här redovisar Liza Johansson sina försök med att utvinna färgpigment ur svampar, och dessutom försöken med att omvandla vissa svampar till papper. Svamparnas värld är stor och till många delar ännu helt okänd, vilket väl beror på att så mycket av deras verksamhet sker i det fördolda, under markytan. Det som vi människor ser ute i markerna är ju enbart deras tillfälliga fruktkroppar. Under våra fötter arbetar svampens mycelier med hemlighetsfulla processer, omvandligar av ämnen till näring för dem och utvidgning av territorierna.  

Färgning av garn berörs enbart i förbigående, och det finns ju annan litteratur som tar upp det ämnet. I första delen av boken visas, förutom bilder på de svampar som använts, flera metoder för att utvinna färgpigment ur svampen. Det visas också många exempel på hur pigmenten används och vilka härdigheter de har. Andra delen koncentrerar sig på de svampar, främst tickor, som kan användas till att göra papper av. Allt redovisas med många fina bilder, tydliga anvisningar och recept, så det är bara att sätta igång. 

Hela boken genomsyras av upptäckarglädje och entusiasm. Man riktigt känna hur skogen doftar och riset prasslar när man böjer sig ner och gör sina fynd. Även de konstnärliga resultat som visas gör klart för läsaren att det finns en stor utvecklingspotential hos dessa organismer, som ju faktiskt är varken växter eller djur. Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus, CDON eller förlaget Vulkan. Och ja, jag rekommenderar den. 

Lila morötter och lite annat

bomull, eco-print, elkabel, färgning, järn, koppar, lila morot, lökskal, tigeröga, tyg, växtfärgning

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga. 

Färga med vejde

färgning, indigo, kypfärg, siden, Ull, vau, växtfärgning, vejde

Vejde är den växt som gav blå färg till romare, kelter och vikingar. Den har använts till Överhogdalsbonaden och till gobelängerna som vävdes under medeltiden. Tillsammans med gult gav den gröna toner till alla verduretapeter i slott och borgar. (Verdure betyder grönska eller skog.)  Fram till 1600-talet fanns stora odlingar av vejde i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England. Men när de östindiska handelskompanierna i flera länder började importera färdigberedd indigo i stor skala från 1700-talet slogs dessa odlingar ut. Jag har sett vejde växa vild här i Sverige, på Stora Karlsö. Men jag köpte frö från Impecta en gång i tiden. Nu har jag egen produktion av frö. 

För två år sedan sådde jag frön i en rabatt som jag ska göra om radikalt någon gång, så den är lite styvmoderligt behandlad, bortsett från rensning av de värsta ogräsen. Men vejden kom upp och växte, och i år satte den blom förstås, men det tog jag bort. Sommaren gick och det började varslas för frost, så jag fick rycka upp mig och ta tag i saken, skörda min vejde. Eftersom jag har misslyckats med vejdefärgning förut var det lite motstånd mot att våga försöket igen… 


Här ser vi en blandning av snigelätna vejdeblad, ringblommor och höstanemon, och hinken jag plockar blad i. 

Jag har använt ett recept som finns i min fb-grupp om färgning, men det finns många recept och metoder på nätet och i böcker. Bladen rensades och klipptes i bitar. Därefter kokade jag upp vatten och hällde på och det fick sedan stå i 40 minuter. Bladen silades ifrån, och sedan var det dags att ta färgbad, ammoniak och provstickor med sig och gå ut på förstutrappen. Ammoniak tillsattes till ett pH av 9-10. Det rödaktiga blötläggningsvattnet skiftade mot grönt. Dessutom hällde jag vätskan fram och tillbaka c:a 20 ggr så att den syrsattes ordentligt. Det bildades ett fint blått skum på ytan. 


In igen för att höja värmen på badet och tillsätta natriumhydrosulfit. Det sista är till för att ta bort syret (jamen!) så nu får man inte röra om i badet. Men nu ska indigomolekylerna finnas där flytande i badet. Det kanske låter förvirrande när jag nu helt plötsligt börjar prata om indigo, men det är så här att det finns några olika växter här på jorden, som inte alla hör till samma släkte. De kan alla fås att ge blå färg, och det är i stort sett samma komplicerade metoder och blir samma typ av indigomolekyler, men onekligen av olika kvalitet och styrka. 


Här är mitt färglabb i tvättstugan med alla nödvändiga tillbehör. Hinken med färgkypen står i vattenbad i tvätthon, och jag häller på hett vatten i hon för att hålla temperaturen på badet runt 50-60 grader. Handskar är nödvändigt, likaså tidur. I stora kastrullen till vänster ligger garnet jag ska färga i blöt. Det ska inte vara betat men rent och vått. Indigo färgar både ull, siden, bomull och lin utan problem, men pådragningen kan vara olika. Tråden som saxen håller fast leder till ett tygprov jag testade med först. 


Här är garnet jag planerade färga: ett vitt redgarn, det tidigare misslyckade färgförsöket samt ett redgarn som färgats med vau. Det gula är då tänkt att bli grönt. Det tvåtrådiga i mitten har inte fått en sann färgåtergivning på bilden, det är mer tråkigt grålila egentligen. 


Resultatet var sådär, efter 10 minuter långa bad. En fisig babyblå, en lite starkare ton på det tvåtrådiga och en ojämn svagt gröngul. Nu är det ju så att garnet inte är blått när man när man tar upp det ur badet. Det är gult och sedan oxideras den blå färgen fram allteftersom garnet torkar. Vill man få starkare färger får man doppa igen när garnet oxiderat färdigt. Så jag gav inte upp hoppet. Men jag letade efter mer garn att färga eftersom det verkade finnas mer färg kvar i badet. Jag hittade en härva från ett efterbad av koschenill med tennsalt för många år sedan, när jag fortfarande höll på med sådana farliga grejer som tennsalt. Den här härvan hade en grisskär ton som jag tyckte var lite svår att använda, så den hade blivit liggande. Jag tänkte att skärt och svagt blått borde kunna ge en lila ton. Eller hur?


Resultatet blev snarast en ofärg, nåt oanvändbart ojämnt gråbäscht. Jag måste säga att mina bildbehandlingsprogram gör verkligen sitt bästa för att framställa mina färger så fina som möjligt…. det resultatet var jag inte nöjd med. 

Nåja. Dagen efter försökte jag fräscha upp färgkypen med mer ammoniak och natriumhydroxid och gjorde nya dopp av samma garner, men det enda som blev bättre var det tvåtrådiga. Så det badet slängdes, och det var ju tur att jag hade vejde kvar. Hela proceduren med plockning osv gjordes om, och hela huset fortsatte stinka ammoniak ett tag till. 


Efter flera dagar fram och tillbaka med minst tre dopp av varje garnhärva och några andra helt misslyckade saker som jag inte tänker visa upp, är detta slutresultatet. Det vita garnet blev blekblått och ojämnt, det tvåtrådiga fick en helt acceptabel blå färg, det gula blev lite dimmigt ljusgrönt och kan väl användas eller fortsätta färgas, det grisskära har nu en helt OK gråblå och jämn färgton. Underst ligger en sidensjal som jag slängde i helt improviserat. Den var betad med alun men blev fint blå i alla fall. Så kan det gå. 

En anledning till det inte blev så starka färger är kanske just att jag gjorde badet så sent på säsongen. Endast fortsatt odlande och färgande kan ge svaret. Jag funderar på saken.