En glimt från London

Vi var till London förförra helgen, dotra och jag. En trevlig vana vi har skaffat oss, att åka dit när det bjuds något särskilt spektakulärt i textilväg.

På fredagen riktade vi in oss på The Knitting & Stiching Show i Alexandra Palace. Då åker man himla långt med tunnelbanan, och allt eftersom man närmar sig kan man uppleva hur stilen på passagerarna utmejslar sig i en särskild riktning. När vi äntligen klev av vid Wood Green var det en hord kvinnor som sökte sig till skyttelbussen, så det var bara att ansluta sig till horden så kom man rätt.

Ally Pally, som man kan säga när man lagt bort titlarna med anläggningen, är en gammal stilig utställningshall i Alexandra Park, en bra bit från de mest centrala delarna av London. Men det var fullt av folk som letat sig dit. Den här mässan har hållits i många år – vet inte hur många – och motsvarar förstås Syfestivalerna som hålls här i Sverige, men är mycket större. Lite annorlunda karaktär är det också, mycket mer om broderi och klädsömnad för vuxna, och inte fullt så mycket stickning och lapptäckestyger som i Sverige.

Jag för min del var mest inställd på att titta, men dottern köpte en hel del tyger och mönster. En av de saker som är annorlunda är de stånd där fiberartister av olika slag får visa sina alster, och där var det vilsamt och inspirerande att gå.

En av dem som imponerade stort på mig var Jenni Dutton med sina The Dementia Darnings. Hon visade ett antal mycket stora tavlor med porträtt av sin mamma och andra familjemedlemmar. Inspirationen kommer från de familjealbum med foton så många har och tycker om att bläddra i. Dutton började arbeta på verken när hennes mamma började bli dement och behövde mer passning än tidigare, och det enda möjligheten för henne att fortsätta sitt konstnärliga arbete var att göra något hon kunde dels utföra där hos mamman, dels med motiv som intresserade mamman. Dutton är egentligen inte fiberartist, men har utvecklat en målerisk metod att sy med tunna trådar på tyll som är fäst på en målarduk. Resultaten var helt enkelt fantastiska och har visats på flera håll. Nedan ett av hennes porträtt av mamman. Jag vill påpeka att bilderna går att klicka upp i storlek så ni kan se deltaljerna bättre.

Fyra konstnärer från New Zealand hade kommit till London och visade sina saker i en gemensam monter. Där fastnade jag för den här lilla ”tavlan” med olika penslar gjorda av material funna i naturen. Dels har konstnären prövat att måla med dem och på så sätt fått väldigt unika uttryck, dels blev penslarna i sig vackra eller egensinniga objekt, värda att visas. Den penselskapande konstnären heter Marianda Twydell, och i sin bifogade text berättar hon om lusten att experimentera med det oväntade.

Det fanns mycket mer broderi att titta på. The Royal School of Needlework hade förstås ett stånd och där kunde man bl a titta på den här klänningen. Den var i halv storlek om jag minns rätt och karamellerna runt dekolletaget är broderade…

I ett av stånden fanns ett antal genomskinliga huvor, och i dem gömde sig de mest fantastiska askar. Det finns som vi vet en otrolig kunskap i broderikonsten i England. Bland specialiteterna finns det som kallas ”stump work”. Med nål och tråd byggde brodöserna tredimensionella figurer i små scener. Under 1600-talet var det också vanliga men skickliga kvinnor som utövade den här konsten. Ja för all del, de tillhörde överklassen och behövde inte slita för födan. De hade tid att sitta vid detta långsamma arbete, och det fanns dessutom en legitimitet i att de visade upp sitt tålamod och sin religiösa övertygelse, eftersom motiven så gott som alltid hittades i Bibeln. Hursomhelst, idag tappar vi hakan inför detta. Men en grupp kvinnor, närmare bestämt 22 stycken, tog en kurs hur man utför sådana här läckra askar. Ledda av Nicola Jarvis deltog de i ett projekt och en kurs som sträckte sig över fyra år. Man träffades och arbetade på en teknik varefter man arbetade hemma på sin egen projektask. Locken är nästan likadana på alla askarna men på sidorna har varje brodös gjort en personlig återgivning av sådant som är viktigt i deras liv. Mina bilder visar först ett lock på en ask, som alltså är sammanställt av olika komponenter och tekniker från tiden, och sedan ett par personliga sidopaneler.

Det är svårt att fota genom monterväggar, men jag vill gärna att ni får en liten uppfattning om skickligheten. Locken är nästen identiska på alla 22 askarna, men dalmatinerhundarna är formgivna och broderade av Deborah Jarman och kissekatterna av Sally Giffen.

Och jag då, köpte jag nånting? Nja, jag var ju mest där för att se. Lite nålar och några vackra shiborimönstrade tygbitar blev det.

Jo just ja, jag slog till på en rejäl souvenir, en karta över centrala London sydd i petits points på styv canvas med ullgarn. Det är rätt kul faktiskt. Det har jag aldrig gjort och vi får väl se om det någongång blir klart. Till jul kanske?
(Märk väl, jag säger inget om vilken jul.)

En kulturhistorisk notis om vadmal

Nyligen läste jag den här boken.

Njals saga är troligen skriven vid mitten av 1200-talet, men behandlar tiden ungefär mellan år 800 till år 1000. Hur pålitlig den är tvista de lärde om, så det lämnar jag åt dem, litteraturforskarna och historikerna. Handligen går i stort sett ut på att karlar ska försvara sitt goda rykte, företrädesvis genom att klyva varandra på längden och tvären. Lite tröttsamt. Men det finns intressanta små notiser om dagligt liv insprängda här och där och nu ska jag presentera en.

Mård ska trolova bort sin dotter Unn, och vid diskussionerna om brudköpet (där Unn förstås inte får delta) säger han: ”Jag har redan tänkt på villkoren. Hon skall ha sextio hundraden av mig, och därtill ska läggas trettio hundraden, när hon blivit gift.” Eftersom jag är som jag är har jag också läst genom noterna längst bak i boken. Och där hittar jag denna utredning om vilka värden det kan röra sig om.

Det rör sig om 60 x 120 storhundraden, och den enhet som det räknas i är lógaurar. 1 lógeyrir (=lagligt öre) är lika med 6 alnar vadmal. Alltså 7 200 lógaurar x 6 vilket blir 43 200 alnar vadmal. Det är en himla massa vadmal det! Tyvärr får man inte veta – och det vet man kanske heller säkert – hur lång den isländska alnen är, eller hur bred vadmalen vävdes. På vävstolar med hängande varp förstås. Om vi tänker oss att vi räknar med en nutida svensk aln, som är ungefär 0,60 meter, blir det omkring 25 920 meter. En rätt rejäl bunt.

Många får där, och tjänstefolk som får rappa på med vävningen. Sen kan det ju i realiteten varit så att detta värde på något sätt omräknades i t ex silver. Men myntfoten, så att säga, räknades på vadmal.

Klarläggande tillägg: det rör sig inte om något vanligt hundrade enligt notisskrivaren utan om storhundrade, alltså 120.

Att lägga en rosenmatta

Sjömännen på segelfartygen förr-i-tiden hade frivakter ibland, och då kunde de bl a sysselsätta sig med reparbete. En särskild gren av det var att lägga en matta. Det utvecklades många olika modeller, och här kommer nu en svit bilder som visar hur man lägger en matta i rosenmönster. Jag för min del har en mall att jobba efter, men det hade man nog inte från början…

I en bok som jag inte har, så jag kan inte berätta vad den heter, finns en mall som jag har kopierat och förstorat upp. Sedan har jag fogat samman delarna och tejpat dom på en träplatta.

Repet jag använt är tillverkat av Skansens byalag på den långa banan. Vi använder köpt förgarn av hampa i den. Repet var drygt 42 meter långt.

Jag följde mallen noga och lade repet i öglor. Ibland ska repet träs under sig själv och ibland över, och det duger inte att göra fel. Då får man ta upp och trä om. Till att börja med är det oerhört trassligt och långt, och då började jag ändå på repmitten.

Till slut är första varvet lagt och då får man trä in andra och tredje varvet. Men det går som en dans om bara första läggningen är rätt.

Eftersom jag var lite ouppmärksam ändå blev öglorna lite olika stora. Så det fick jag justera i efterhand, skjuta om repet genom varven till slutet tills jag var nöjd.

Tamparna sys fast. Man kan trä mattan i fyra varv också förstås om man vill men så långt var inte detta rep.

Färdig! Den blev 58 cm i diameter.

Den här mattan kommer att finnas till försäljning på Skansens byalags marknad på Skansen kommande helg. Gå till ståndet för rep och kolla in den. Och välkomna till marknan! Det är alltid sista helgen i september.

Runda filten klar!

Jag köpte ett mjukt och fint ullgarn på Wonderwool Wales för några år sedan. Pura Lana Ecologica hette det, 50 % Virgin Wool (vad nu det är för nåt) och 50 % alpacka, ljusgrått för det var enda färgen, italiensk tillverkning, ett företag som heter Manifettura Sesia. Åtta nystan med 85 meter i varje och jag hoppades det skulle räcka till en tröja på stickor 5. Jag började på en tröja också, i egen modell, men fick kalla fötter efter ett nystan. Det kändes inte som det skulle gå bra. Men då kom mönstret till Den runda filten i min väg! Till mönsterhoppor letade jag fram två härvor rödblandat Vålbergsgarn ur stashen och satte igång. Det gick bra och blev snyggt på en gång, och roligt var det också. Sen blev det maj och väldigt varmt att ha en halvfärdig filt i knät, så den stickningen fick vara. Sen blev det fotbolls-VM och bara titta kan man ju inte, så då kom filten fram igen, fick ligga på soffbordet och pösa. Och till slut, i förra veckan, blev trådarna fästa och filten tvättad. Här ligger den på tork på golvet på en vaxduk.

Jag stickade tills det grå garnet tog slut och diametern blev då 1,22 meter. Mjuk, varm och härlig blev den. Det mjuka alpackagarnet kompenserar bra för det lite stickiga Vålbergsgarnet. Jag tappade räkningen lite här och där så hopporna är inte lika stora överallt men det syns knappt, och är lika varmt ändå.

Garnet räckte precis eller jag slutade sticka när det såg ut att vara på upphällningen, vilket som. Så här mycket blev det kvar.

Mönster till den runda filten köper man hos Tant Kofta. Och samtidigt kan man göra en god gärning.