Kategoriarkiv: folkkonst

En bok om korgtekniker

Som ni alla säkert redan vet finns det en ursprungsbefolkning i Australien. Ofta använder man samlingsbeteckningen aboriginer, men man måste komma ihåg att det var flera grupperingar med olika språk och kulturer. Alla dessa levde mer eller mindre nomadiskt i Australien under många tusen år, och som nomad måste man bära med sig det man behöver. Genom detta behov utvecklades ett antal tekniker för att tillverka behållare av olika slag. Jag fick tag i den här boken i Etnografiska museets shop.

Det är en utställningskatalog från British Museum i London, som behandlar den här ”korgkulturen”. Trots sin litenhet är den riktig hard core för fiber-sammanfogningsfreakar som jag. Fina närbilder visar hur korgarna är gjorda och fina berättelser förtäljer om sammanhangen de användes i.

Det här är en vattenhink. Ett blad från en palm som behändigt vikts och fixerats i formen med hjälp av växtfibrer och träbitar. Helt suveränt utnyttjande av naturtillgångarna på platsen.

Inte nog med att korgarna, som jag kallar det för enkelhets skull, är finurligt och starkt sammanfogade, de är målade också. Med hjälp av jordfärger och symboler skapas ett uttrycksfullt mönster.

Den här behållaren är gjord av bark, som sedan målats.

Tydliga bilder visar både föremålet och tekniken. Det känns som om det bara är att sätta på sig glasögonen och sätta igång. Ni som läser, tänk på att det går att klicka upp mina bilder till större format.

Man använder ett halvgräs som heter Cyperus javanicus eller C. exaltus. Det växer ju inte i Sverige då, men är släkt med papyrus tydligen. I en av bildtexterna står det sedge, och det ska vara starr. Men de svenska starrarna är väl för korta. Säv kanske? Men den är ju rätt tjock.

En del modeller är lite annorlunda, som man så säger. Jag får inte klart för mig om det beror på tekniken eller på estetiken.

Här har vi en teknik jag är riktigt bekant med i alla fall, tränsning. (Se mitt föregående inlägg.) Här finns också exempel på en annan råvara som introducerades med européernas kolonisation: ull från upprepade filtar…

Bara att ta en tåt och sätta igång, eller hur?

Mot slutet av boken finns också bilder av nytillverkade föremål, i samma tekniker men med moderna material. Att återuppväcka och underhålla den här konsten att göra olika behållare är för många aboriginer en viktig del i att stärka den egna identiteten.

En tunn bok med tungt innehåll. Om ni inte har möjlighet att köpa den på Etnografiska går det säkert att beställa den via nätet. ISBN 978-0-7141-2599-2. Baskets & belongings av Lissant Bolton.

En jättegammal vävnad

I förra veckan var vi runt på en liten tur i Jämtland, mannen och jag. Där finns det mycket att se, ska jag säga! Men en av huvudanledningarna till att jag föreslog den rutten, var att jag äntligen ville se Överhogdalstapeten, som den kallas. Den är ett unikt stycke tyg, vävt i Sverige någon gång vid tidig medeltid, och den finns på länsmuseet Jamtli i Östersund.

Men på vägen upp stannade vi till vid Överhogdals kyrka, för det var i ett av härbrena där bredvid som ”tapeten” hittades, lortig och trasig, i ett hörn tillsammans med en massa skräp. Årtalet var 1910, och då kunde man inte föreställa sig vad det var för en skatt man hittat: Europas äldsta vävnad bevarad ovan jord. Jadå, det finns äldre vävnader, men de är arkeologiska fynd, hittade vid utgrävningar.

Så småningom kom man till att göra avancerade C14-dateringar, och man förstod att vävarna var vävda i tidsspannet 800 – 1100-tal. Det är olika ålder på de fyra vävar som var hopsydda när de hittades, och tråden de sytts ihop med dateras till 1300-tal. På den tiden hörde Jämtland strängt taget till Norge, men men…

Inte långt från kyrkan har hembygdsföreningen med hjälp av olika bidrag satt upp ett litet fint museum, där man kan titta på de nyvävda kopior som gjordes under 1990-talet. Slarvigt nog har jag inte koll på dem som vävde kopiorna, fy på mig! Utställningen berättar också om materialen till vävarna, lin i varpen och botteninslag, ull i mönsterinslag. Man får se kopior av de redskap som kan ha använts och även vävstolar av den typ man vet användes. Det berättas om de olika tolkningar av motiven som presenterats skriftligt, men något slutligt svar kommer man aldrig att få. Man får förstå att vetenskapare vill bry sina hjärnor och förklara vad som ses, men för min del är jag helt nöjd med att förundras och njuta av skönheten och skickligheten.

Man trodde att figurerna var broderade först, men det visade sig vid noggran granskning vara snärjväv, som också kallas soumak. Linvarpen är uppsatt i en varptyngd vävstol. Alla figurer har plockats in individuellt, och så har de bundits med ett inslag av lin som går över hela vävbredden. Ullgarnerna har även analyserats med avseende på färgämne, så man är säker på att de växter som använts är vejde till det blå, krapp till det röda och en blandning av blå vejde och gul vau till det gröna. Det är ett myller av figurer som tycks vandra från höger till vänster, stora och små om vartannat, tillsammans med rent dekorativa element. Livsträd, monster, hjortar eller renar, hus – det finns hur mycket som helst att fundera över.

Och det här lilla katalogkortet med sina ditfästa trådar, som faktiskt ger mig historiska rysningar! ”Mycket gammal egendomlig väf från Öfverhogdal”

På Jamtli kan då se originalet, fint monterat och konserverat, men förstås i ett sparsamt ljus. De olika delarna togs isär vid konservering och har inte sytts ihop på samma sätt igen. De figurvävda delarna visas för sig i en längd och den delen som är gjord i dubbelväv finns i ett bredvidliggande rum tillsammans med andra gamla vävar. Där finns också en utförlig utställning om den troliga kontext som vävnaderna skapades i, med tyngdpunkten lagd på det som kallas vikingatid.

Det var svårt att få några bra bilder av den gamla väven, eftersom den är så sparsamt belyst. Ni får helt enkelt åka dit och titta själva!

Tropenmuseum i Amsterdam

Holland har en lång historia av handel med länder i andra delar av världen ända sedan 1600-talet när det Ostindiska kompaniet startade där. Man köpte kryddor i Indonesien och Indien, tyger i Indien, slavar i Västafrika och fraktade dessa varor både hem och till andra delar av världen. Och många andra saker också för den delen. Samtidigt kom man i kontakt med andra kulturer. På Tropenmuseum (typ Tropiska museet tror jag) visas en hel massa föremål upp. Numera dessutom med en modern syn på vad detta kulturutbyte men också kulturimperialism fört med sigav både ont och gott. Det jag kommer att visa här är bara ett urval baserat på mitt enögda textilperspektiv…  Det fanns inte så mycket av den här varan för övrigt men desto mer av träsnideri. Många av fotona har tagits genom glasrutor, därav konstiga reflexer.  

   
   
Dessa trasiga små lappar anges vara de äldsta tyger som museet har. De är alla tryckta bomullstyger från Indien, och de beräknas vara tillverkade under sen europeisk medeltid. Det här är alltså inte handelsvaror utan insamlat på annat sätt. Det fanns också en mekanik där man kunde trycka fram andra exempel på textilier, men dels var det sparsamt belyst, dels gick det lite för fort för att fotograferas. Som gammal museiman måste man ju respektera försiktighetsåtgärderna! 

  
I ”afrikanska” avdelningen visas dessa imponerande kläder för kvinnor. Dessutom spelas en film utan ljud om hur tyget till vänster tillverkats. Först får man se kunden diskutera mönstret med den manlige färgaren. Sedan ser man hur han på det vita tyget ritar upp konturerna till de stora spetsovalerna med hjälp av en kartongmall. Så är det dags att knyta för och reservera de små vita fyrkanterna mellan spetsovalerna. När det är gjort doppas tyget i ett gult färgbad. Det framgick tyvärr inte vad som gav den gula färgen. Därefter dras spetsovalerna till och reserveras genom att lindas om med breda band, innan tyget doppas ner i vad som såg ut som ett indigobad. Sedan är det en himla massa knutar som ska tas upp, och för att det ska gå lite fortare, arbetar man med rakblad och skär bort tråden. Till slut fuktas tyget och bankas med stora träklubbor för att få en blank yta. 

I en annan monter visas tyger av äldre tillverkning, både ”mud cloth” och indigofärgade. Jag vet inte vad det är med den här mönstertypen som fångar mig så helt. Jag blir alldeles vansinnigt hagalen. Dels ett mycket strikt och uträknat mönster och säkert med en välkänd symbolik, samtidigt med en snedhet och improviserad karaktär som jag går igång helt på. 

  
  
Sista bilden visar ett tyg som liksom många av de gamla stora tygstyckena är vävt av smala remsor tyg som sedan sytts ihop. Här har sömmarna gjorts dekorativa genom färgbyten. Och vilka krumelurer! De moderna plaggen som visas framför är exempel på hur man idag tillverkar kläder av småbitar.  

 
Länk till Tropenmuseum här. 

Pappersklipp i Falun

Länsmuseet i Falun visar nu en fin utställning med pappersklipp. Det är den danska konstnären Sonia Brandes som visar klipp med motiv hämtade från Selma Lagerlöfs berättelse ”En herrgårdssägen”.  

 
Det är runt 30 bilder och här visar jag dem i en ordning som inte följer bokens intrig, om ni nu råkar kunna den. Det var litet knepigt att fotografera med alla glasytor och lampor, men det här vill jag gärna visa er ändå. 

  
Sonia Brandes har dels arbetat med papper i flera lager, dels med papper som målats efter klippningen. Dessutom är klippen monterade med distans till underlaget i de flesta fallen, vilket ger en fin djupverkan. 

  
I Danmark är detta en etablerad konstart som kallas psaligrafi. Sonia Brandes har ställt ut många gånger både i Danmark och i andra länder, gjort offentliga utsmyckningar och illustrerat ett flertal böcker. 

  
Jag är djupt imponerad av skickligheten och också charmad av tekniken som sådan. I Sverige ses pappersklipp mest som barnpyssel på ett rentav nedlåtande sätt, men det är riktigt orättvist. Både Picasso, Matisse och vår svenske Stig ”Slas” Claesson har använt tekniken på imponerande sätt. Och bara tänk på alla collage som gjorts av konstnärer på olika nivåer! 

  
I en av utställningens salar visas äldre och nyare klipp, samtidigt som teknikens historia berättas. Konstarten som sådan uppstod i Kina, där man var först med att tillverka papper. Den kom till Europa lite försiktigt under 1500-talet. Med stigande kunskap om hur man gör papper och med en mer diversifierad produktion av papper avsett även för dekorativa ändamål blev det vanligt att ägna sig åt pappersklipp i borgerliga kretsar. Oilka slags siluettbilder blev på modet. Under 1800-talet blev papperet så billigt att det även började användas av folkkonstnärerna till olika gratulations- och minnestavlor. 

  
I utställningen visar Sonia Brandes även några stora ”skärmar” (vet inte riktigt vad jag ska kalla dem) med klippen monterade mellan genomskinliga skivor. Ännu svårare att fota men så vackra! 

  
Numera är konstnären bosatt i Bingsjö i Dalarna, och alla dessa verk har tillkommit efter flytten dit. Och jag undrar allt om inte det är kurbitsar och bårder från dalmålningar gjort intryck och resulterat i de här… 

  
Sonia Brandes har en fin och informativ hemsida, titta här

Utställningen står inte så länge, bara till 4 april. Men den är värd en utflykt till Falun.