Färga med älggräs

älggräs, färgning, ullgarn, växtfärgning

Familjen gick iväg till en magisk källa i närheten av sommarstugan. I uppdrag fick de dessutom att plocka älggräs. Och det gjorde dom, två fulla kassar! Som jag snabbt hällde i grytan och kokade ur.

Kokade gjorde jag på den hemmagjorda grillhällen. Den ser lite sne ut men funkar utmärkt.

Garnet var grått och alunbetat. Jag hade också tre små härvor vitt redgarn.

Och det blev som följer.

Knappast någon överraskning…. men nu har jag gjort älggräs. De små härvorna kommer jag också att prova efterbehandling på.

Fiber och färg på Frövifors pappersbruksmuseum

avtryck, Camilla C Hickman, eco-print, Elisabet Jansson, Erik Torstensson, färgning, fiber art, indigo, Kajsa Forsberg, konst, Lena Hellström, Lisa Brunnegård, Mia Olsson, shibori, textilkonst, utställning, vävning

I lördags gjorde vi en utflykt, maken och jag, till Frövifors pappersbruksmuseum för att se denna sommars konstutställning, Fiber och färg. Dessutom tittade vi förstås på den gamla industrimiljön. Det ligger  ungefär 20 mils resa från Stockholm, en bit norr om Örebro.

Alla dessa tomma industribyggnader runtom i Sverige; vad bra det är att de utnyttjas till sådana här saker! Lite ruffa och rymliga lokaler med hög takhöjd, där konstnärerna kan bre ut sig ordentligt. Och som dessutom kan dra dit besökare till en kanske lite övergiven ort. Nu var väl just det har stället inte så övergivet, där det låg hukande under det nya högmoderna pappersbruket, BillerudKorsnäs, som producerar otroliga mängder kartongpapp hela tiden dygnet runt. Fast där fick vi inte gå in.

Man vill förstås gärna knyta an till papper eller åtminstone fibrer i sina utställningar, och i år var det dessutom färg med i temat. 8 inbjudna konstnärer visade olika tolkningar av rubriken. Utställningen står ända till 31 augusti, så det är gott om tid att ta sig dit och titta. Öppet tisdag-lördag 11-17. Det finns ett litet kafé med rolig miljö att sitta i, men sortimentet var inte så stort får jag väl säga. Då var museibutiken roligare.

Utställningen börjar i samma rum som kafét. Där hängde 8 vävar av pappersgarn, passande nog, tillverkade av Kajsa Forsberg. Jag tycker nog det var lite synd att de inte var bättre monterade så de hängde rakt, men vad vet jag? Kanske de böjda kanterna var konstnärens avsikt?

Mot andra väggen hängde Erik Torstenssons stora verk till hans mormors minne, Mormor hänger tvätten. Flera tyglängder från golv till tak med experimentell färgning. De hängde framför några fönster, och det genomsilande ljuset kanske förtog en del av tydligheten i mönstren. Eller så var det en önskad effekt.


Närbild som visar det intrikata mönstret.

Utställningen fortsätter sedan en trappa upp.

Kathie Petterson arbetar med pappersmassa (och andra material också) som hon på olika sätt gjuter i formar. Det stora hängande verket består av flera mindre hopknutna ark.

Camilla C Hickman visar indigofärgade vävar i shibori-teknik. Hon fick ett arbetsstipendium för ett par år sedan och kunde besöka en textilkonstnär i Japan, för att få arbeta i hans atelje. Det arbetet resulterade i en film, som också visas. Vävarna är gjorda i en skir gallerteknik. Här tyckte jag ologiskt nog att den böjda linjen skapad av upphängningen höjde intresset…


Detalj av väven till höger

Elisabet Jansson hade grävt djup i lapplådan och gjort finurliga väskor och  rep av det hon hittat, av egenfärgade och andra tyger. De var inspirerade av japanska traditioner i sammanfogning och utförande.

Lena Hellström hade sytt, vridit ihop och färgat långa tyglängder i shiboriteknik, även hon. Det är verkligen ett fascinerande uttryck man får på tygerna! Och överraskningen över resultatet, även om man planerar noga!

Mia Olsson arbetar med grova fibrer som kokos och sisal, som hon färgar och sammanfogar. Det märkligaste med det här verket för mig var att kameran såg andra färger än mina ögon! Kanske dags för mig att gå till optikern?

Lisa Brunnegård arbetar också med vikning och färgning men i ett annat material, tunnt papper. Flera ark har sammanfogats till ett större verk. För min del är jag helt förundrad över det intryck/avtryck/uttryck ett litet gem kan ge!

Jaha, det här blev ett långt inlägg och då har jag ändå inte fått med allt det andra jag sett, som alla de andra verken, det gamla pappersbruket, ölburksutställningen, de japanska förpackningarna och själva miljön. Det blir bara för er att åka dit helt enkelt.

Länk till museet: http://Www.froviforsmuseet.com

Besök i konstnärens atelje

Anna Sjons Nilsson, fiber art, textilkonst

Nu är det många år sedan jag lärde känna konstnären och hantverkaren Anna Sjons Nilsson. I början av 1970-talet var vi båda i full gång med vår grundläggande utbildning i textila tekniker, och vi möttes och blev vänner på terminskursen i sömnad, som då var i Avesta. Där fick vi lära oss sömnadsdetaljer av olika slag, förändring av mönster och en del annat. Till stor del sådant vi redan kunde, men man måste ju ha papper på det också. Efter den kursen började vi på olika skolor, Anna kom in på Nyckelviksskolan i Stockholm tror jag och jag gick ”ettåriga väven” i Leksand. Men vi fortsatte att ha kontakt till och från, genom olika utbildningar, livsförhållanden o s v. Vi kommer ju ur samma mylla, byar i Rättviks kommun med några få mils avstånd. Det är en stor förmån att ha en människa som man direkt känner sig hemma hos och förstådd av, trots att kontakten bryts ibland.  

Numera bor ju Anna i Falun, och det gör min syster också. Så i samband med att jag hälsade på min syster, gjorde jag upp med Anna om ett besök i hennes atelje i Nisserska huset i Falun. Det är en stor gammal villa av tegel som en gång beboddes av överläkaren på Falu lasarett. Numera är den omgjord till teater och olika konstnärsateljeer. Där har Anna ett utrymme tillsammans med sin yngre syster Karin, som också arbetar med textilt konsthantverk men på deltid. 

Nu är ju jag en ganska kass fotograf, och dessutom förlorade vi oss i samtal om ditt och datt. Så något sånt där tjusigt fotoreportage från en kreativ persons arbetsrum, som man kan se i vissa inredningstidingar, blir det inte här. 


Anna höll på att avsluta ett uppdrag från Gagnefs kommun, en utsmyckning till ett äldreboende, och det är det hon jobbar med på bilden. Det blir bilder från den motivkrets från dalmåleriet som vi redan kommit att förknippa med henne, utförd med det rika fantasi och påhittighet som är hennes signum. I framkanten ser vi för övrigt syster Karins arbetsbord. 



Precis som hos alla konstnärer kan det se kaotiskt ut men jag är säker på att Anna har koll på vad hon har vad. 


På väggarna och överallt hänger och står olika små figurer av det slag som är så typiska för Anna. Ett kännetecken för dem är humorn och ömsintheten i utförandet. Sommaren 2016 såg jag på länsmuseet i Falun den stora utställningen Arvbetagelse som Anna gjorde tillsammans med 5 kolleger i nätverket Fiber Art Sweden. Den väckte så många tankar att jag inte kunde få ner dom i ett inlägg… Men nu har konstnärerna publicerat en liten bok med tankar om det samarbetet, som resulterade i tre utställningar på olika muséer. Här kommer ett citat från början på en text skriven av Anna:

”En skapelseberättelse

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Maska, bli till!” Och maskan blev till. Gud såg att maskan var god, och hon skiljde ”rätan” från ”avigan”. Gud kallade ”rätan” för dag, och ”avigan” kallade hon för natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var det första varvet som blev stickat. 

Gud sade: ”Varv 2: Sticka den aviga maskan avigt och lyft den räta m med tråden bakom arbetet som om den skulle stickas avigt. Upprepa dessa två varv.”

(Min kommentar:  härefter blev det genast mer komplicerat med stickningen, livet och allt annat.) 

Anna läste den här texten vid en samling kring hennes utställning på Konsthantverkarna i Stockholm i januari. Hon kommenterade själv med att hon väl tillhör den sista generationen som kan läsa och tolka en skriven stickbeskrivning. Riktigt så illa är det inte än ändå. Hursomhelst, den utställningen inspirerade till en annan utställning, där en skolklass gjort egna figurer insprirerade av hennes figurer. Ringar på vattnet. 

Ny bok om blåfärgning

Douglas Luhanko, indigo, Kerstin Neumüller, kypfärg, sashiko, växtfärgning

I vintras kom det en ny svensk bok om att färga blått med indigo. 


Det är Kerstin Neumüller och Douglas Luhanko som tillbringat en massa tid tillsammans med varandra och olika indigokypar, och nu presenterar de sina rön. Kerstin är textilhistoriker och herrskräddare, och jag träffade henne när hon en gång i tiden var sommarvikarie på Skansens Klädkammare. Douglas driver jeansbutiken Unionville i Stockholm och är dessutom samlare av jeans. 

Den här boken kan jag utan vidare rekommendera till färgningsintresserade. Vackert och tydligt formgiven, med indigoblått bindgarn(!), populärt och lättläst skrivet, många rediga beskrivningar av vad som händer i kypen och hur man ska göra. Det finns inte mindre än 8 recept på kypar, utgående från både indigopulver och indigoväxter, inkluderande vejde och färgpilört. Dessutom ges det tips på hur man kombinerar indigon med andra färgämnen. Det finns en avdelning med projekt, där man kan få idéer för användning av sina blåfärgade textiler. Det finns felsökningsschema och ordlista. Själv blev jag alldeles fascinerad av det här sashikomönstret. 

 
Egentligen är det bara en litteraturlista jag saknar. Men annars väntar jag nu bara otåligt på att mina färgpilörtsplantor och vejdefrön ska ta sig, så jag får börja tillämpa bokens recept.