Kategoriarkiv: Anna Sjons Nilsson

Besök i konstnärens atelje

Nu är det många år sedan jag lärde känna konstnären och hantverkaren Anna Sjons Nilsson. I början av 1970-talet var vi båda i full gång med vår grundläggande utbildning i textila tekniker, och vi möttes och blev vänner på terminskursen i sömnad, som då var i Avesta. Där fick vi lära oss sömnadsdetaljer av olika slag, förändring av mönster och en del annat. Till stor del sådant vi redan kunde, men man måste ju ha papper på det också. Efter den kursen började vi på olika skolor, Anna kom in på Nyckelviksskolan i Stockholm tror jag och jag gick ”ettåriga väven” i Leksand. Men vi fortsatte att ha kontakt till och från, genom olika utbildningar, livsförhållanden o s v. Vi kommer ju ur samma mylla, byar i Rättviks kommun med några få mils avstånd. Det är en stor förmån att ha en människa som man direkt känner sig hemma hos och förstådd av, trots att kontakten bryts ibland.  

Numera bor ju Anna i Falun, och det gör min syster också. Så i samband med att jag hälsade på min syster, gjorde jag upp med Anna om ett besök i hennes atelje i Nisserska huset i Falun. Det är en stor gammal villa av tegel som en gång beboddes av överläkaren på Falu lasarett. Numera är den omgjord till teater och olika konstnärsateljeer. Där har Anna ett utrymme tillsammans med sin yngre syster Karin, som också arbetar med textilt konsthantverk men på deltid. 

Nu är ju jag en ganska kass fotograf, och dessutom förlorade vi oss i samtal om ditt och datt. Så något sånt där tjusigt fotoreportage från en kreativ persons arbetsrum, som man kan se i vissa inredningstidingar, blir det inte här. 


Anna höll på att avsluta ett uppdrag från Gagnefs kommun, en utsmyckning till ett äldreboende, och det är det hon jobbar med på bilden. Det blir bilder från den motivkrets från dalmåleriet som vi redan kommit att förknippa med henne, utförd med det rika fantasi och påhittighet som är hennes signum. I framkanten ser vi för övrigt syster Karins arbetsbord. 



Precis som hos alla konstnärer kan det se kaotiskt ut men jag är säker på att Anna har koll på vad hon har vad. 


På väggarna och överallt hänger och står olika små figurer av det slag som är så typiska för Anna. Ett kännetecken för dem är humorn och ömsintheten i utförandet. Sommaren 2016 såg jag på länsmuseet i Falun den stora utställningen Arvbetagelse som Anna gjorde tillsammans med 5 kolleger i nätverket Fiber Art Sweden. Den väckte så många tankar att jag inte kunde få ner dom i ett inlägg… Men nu har konstnärerna publicerat en liten bok med tankar om det samarbetet, som resulterade i tre utställningar på olika muséer. Här kommer ett citat från början på en text skriven av Anna:

”En skapelseberättelse

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Maska, bli till!” Och maskan blev till. Gud såg att maskan var god, och hon skiljde ”rätan” från ”avigan”. Gud kallade ”rätan” för dag, och ”avigan” kallade hon för natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var det första varvet som blev stickat. 

Gud sade: ”Varv 2: Sticka den aviga maskan avigt och lyft den räta m med tråden bakom arbetet som om den skulle stickas avigt. Upprepa dessa två varv.”

(Min kommentar:  härefter blev det genast mer komplicerat med stickningen, livet och allt annat.) 

Anna läste den här texten vid en samling kring hennes utställning på Konsthantverkarna i Stockholm i januari. Hon kommenterade själv med att hon väl tillhör den sista generationen som kan läsa och tolka en skriven stickbeskrivning. Riktigt så illa är det inte än ändå. Hursomhelst, den utställningen inspirerade till en annan utställning, där en skolklass gjort egna figurer insprirerade av hennes figurer. Ringar på vattnet.