En jättegammal vävnad

I förra veckan var vi runt på en liten tur i Jämtland, mannen och jag. Där finns det mycket att se, ska jag säga! Men en av huvudanledningarna till att jag föreslog den rutten, var att jag äntligen ville se Överhogdalstapeten, som den kallas. Den är ett unikt stycke tyg, vävt i Sverige någon gång vid tidig medeltid, och den finns på länsmuseet Jamtli i Östersund.

Men på vägen upp stannade vi till vid Överhogdals kyrka, för det var i ett av härbrena där bredvid som ”tapeten” hittades, lortig och trasig, i ett hörn tillsammans med en massa skräp. Årtalet var 1910, och då kunde man inte föreställa sig vad det var för en skatt man hittat: Europas äldsta vävnad bevarad ovan jord. Jadå, det finns äldre vävnader, men de är arkeologiska fynd, hittade vid utgrävningar.

Så småningom kom man till att göra avancerade C14-dateringar, och man förstod att vävarna var vävda i tidsspannet 800 – 1100-tal. Det är olika ålder på de fyra vävar som var hopsydda när de hittades, och tråden de sytts ihop med dateras till 1300-tal. På den tiden hörde Jämtland strängt taget till Norge, men men…

Inte långt från kyrkan har hembygdsföreningen med hjälp av olika bidrag satt upp ett litet fint museum, där man kan titta på de nyvävda kopior som gjordes under 1990-talet. Slarvigt nog har jag inte koll på dem som vävde kopiorna, fy på mig! Utställningen berättar också om materialen till vävarna, lin i varpen och botteninslag, ull i mönsterinslag. Man får se kopior av de redskap som kan ha använts och även vävstolar av den typ man vet användes. Det berättas om de olika tolkningar av motiven som presenterats skriftligt, men något slutligt svar kommer man aldrig att få. Man får förstå att vetenskapare vill bry sina hjärnor och förklara vad som ses, men för min del är jag helt nöjd med att förundras och njuta av skönheten och skickligheten.

Man trodde att figurerna var broderade först, men det visade sig vid noggran granskning vara snärjväv, som också kallas soumak. Linvarpen är uppsatt i en varptyngd vävstol. Alla figurer har plockats in individuellt, och så har de bundits med ett inslag av lin som går över hela vävbredden. Ullgarnerna har även analyserats med avseende på färgämne, så man är säker på att de växter som använts är vejde till det blå, krapp till det röda och en blandning av blå vejde och gul vau till det gröna. Det är ett myller av figurer som tycks vandra från höger till vänster, stora och små om vartannat, tillsammans med rent dekorativa element. Livsträd, monster, hjortar eller renar, hus – det finns hur mycket som helst att fundera över.

Och det här lilla katalogkortet med sina ditfästa trådar, som faktiskt ger mig historiska rysningar! ”Mycket gammal egendomlig väf från Öfverhogdal”

På Jamtli kan då se originalet, fint monterat och konserverat, men förstås i ett sparsamt ljus. De olika delarna togs isär vid konservering och har inte sytts ihop på samma sätt igen. De figurvävda delarna visas för sig i en längd och den delen som är gjord i dubbelväv finns i ett bredvidliggande rum tillsammans med andra gamla vävar. Där finns också en utförlig utställning om den troliga kontext som vävnaderna skapades i, med tyngdpunkten lagd på det som kallas vikingatid.

Det var svårt att få några bra bilder av den gamla väven, eftersom den är så sparsamt belyst. Ni får helt enkelt åka dit och titta själva!

Historiefärgarna i farten i Norrköping

Den gamla färgargården i Norrköping har väckts ur sin törnrosasömn denna sommar. Aktiviteterna avlöser varandra! Och denna helg var det extra mycket historisk färgning. Det måste jag ju se!

Det färgades med indigo.

Det eldades under grytor.

Det rördes om i grytor med krappkok.

Det hackades och stöttes vejdeblad till en grön massa som lades på tork.

Den gröna fortfarande fuktiga massan formas till bollar som sedan får torka ytterligare. Då kan de sparas för att användas vid ett senare tillfälle, eller som förr fraktas till marknaden för försäljning. På bilden ser vi både nygjorda och urgamla museala vejdebollar.

Här kommer ett par bilder på en del av det som färgades under helgen.

Färgargården är en del av Norrköpings stadsmuseum, beläget i ett parkområde vid Motala ström. Man kan läsa om verksamheten på Norrköpings stadsmuseums hemsida eller söka ”Färgargården” på Facebook.

Världsbroderidagen

I morgon, söndag 30 juni, är det Världsbroderidagen. Det firar jag med att visa en av mina ärvda klenoder, kaffeduken som mor broderade en gång i tiden.

Jag tycker mig minnas att hon sagt att hon sydde den på 1930-talet (hon var född 1913, gifte sig 1937). Kanske var mor och far förlovade då. Den låg ofta på det här stora bordet som far snickrat och fick vara med på en del kalas. Den är trasig och blekt men hör ihop med min barndom. Linneväven är mjuk av den hårdhänta tvätten och varmmanglingen i tvättstugan i Boda, dit hon tog tvätten, lastad i tunga spånkorgar, med bussen när det behövdes.

Det var säkert ett färdigt kit med ritat mönster en gång, blomsterkorgar i hörnen och strödda små buketter. Garnet är moulinégarn som hållit färgen bra, och sömsätten stjälkstygn, utdragna öglor och knutar.

Aldrig att jag klipper sönder den här och återanvänder den till något annat! Men jag ska allt skaffa en rulle att förvara den på istället.
(Och ja, vi har olika smak när det gäller stolar, mannen och jag…)

Skördetider

Jag har skurit malört, åbrodd och lavendel. Malört är den med silvriga löv. De ska hängas på tork och sedan stoppas in i små påsar att lägga bland mina garner och tyger. Det är tänkt att malen ska hålla sig borta då. Förutom en kvist åbrodd som jag stoppat ner i en flaska vodka – det blir fin snaps!

Och fröna från förra årets vejde börjar bli mogna.

Sedan kom jag att tänka på man kan hamra ut saften i bladen på tyg och den vägen få ett avtryck. Och det tyget kan jag sedan använda till mina små luktpåsar. En bit av ett gammalt lakan fick duga till experimentunderlag och så plockade jag några blad vejde till att börja med. Bladen var både av årets plantor och gamla, missfärgade. Det blev ett väldigt hamrande men det fungerade bra.

Här ser man både de hamrade bladen och avtrycken. Häftigast tycker jag var att även de halvvissna bladen gav en effekt. Det blir väl ingen härdighet varken för tvätt eller ljus men de här påsarna ska ju inte ligga framme. Jag fick blodad tand i alla fall och gav mig ut i trädgården för att leta reda på fler blad att hamra på. Det blev ju blandat resultat, kan jag säga.

Bladen av min svartröda stockros gav en fin effekt. De andra blå lite blaffiga avtrycken är tre blommor från min femöring, som stod i köksfönstret och såg så vacker och frestande ut. Dessa har jag alltså placerat på ett misslyckat bladavtryck och sålunda kompletterat den första hammarsessionens resultat. Blad från en mörkröd ros gav också fina avtryck, spridda över tyget, men de gröna bladen till rosen gav inga spår alls.

Här är ett blandat resultat. Den oranga blaffan är resterna av en lilja, inte särskilt mycket att stå efter. Men det lilla tagetesbladet blev ju jättefint, likaså bladen av buddleia. Till höger har vi kirskål, som alltså inte duger till det här heller… och en annan växt, en näva kanske. Men nu vet jag i alla fall några blad som fungerar och kan fortsätta förbättra mina tyglappar. Kul var det om än lite hög ljudnivå.