Lila morötter och lite annat

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga. 

Färga med indigo

Kamratcirkeln i färgning vi har i slöjdföreningen hade en träff för ett par veckor sedan för att färga med indigo. Det blev intressant. Två av oss gjorde iordning var sitt bad samtidigt efter alldeles samma recept, men själva indigon kom från olika ställen. Och det var helt oväntat att de skulle bli så olika till karaktären: det ena badet blev väldigt mörkt på en gång så det var inte nödvändigt med en andra doppning. Det andra badet betedde sig mer som de indigobad jag tidigare sett, där färgen ackumuleras med flera doppningar. Tyvärr var det ingen av dem som riktigt mindes var de fått tag i sina färgämnen… 

Det var sagt att vi skulle förbereda våra tygbitar hemma först. Jag för min del ville testa reservage med mjölpasta, för det har jag inte gjort förr. I Japan använder man en pasta gjord på rismjöl, men det hittade jag inget recept på. Däremot finns det ett inlägg på 365 slöjdprojekt som visar hur man gör en pasta med vetemjöl, så det gick jag efter. 


Som ni ser vek jag tyget i rutor för att lätt kunna fördela mina ”rundlar” jämnt över tyget. Här har jag använt receptet med lite grahamsmjöl i smeten. Om du vill göra nåt liknande så glöm inte sömsmånen i kanten, det gjorde jag… 


Till mitt andra prov gjorde jag pastan på bara vitt mjöl och hällde den i en plastpåse som jag klippte ett litet hål i hörnet på. Men jag hade allt kunnat gjort ett lite mindre hål, för här fick man vara snabb i svängarna! Kändes som att dekorera en tårta nästan. 

När tygerna var färdigpreparerade las dom åt sidan för att torka. Minst över natten måste man låta dom vara. Och då fick jag ett annat problem: de blev alldeles stela och jag ville ju inte att dom skulle krackelera i förtid, och inte kunde jag förstå hur dom skulle få plats i färgbadet heller. Jag lyckades i alla fall fästa tygerna mellan två kartongbitar och sen gick det bra att ta med dom på bussen. 

Väl framme i lokalen blev mina kamrater med all rätt lite bekymrade för om all min pasta skulle lösa upp sig i färgbadet och kanske påverka det. Så jag fick vänta tills de flesta andra doppen var gjorda innan jag försiktigt lotsade ner mina stela tyger i kypen. Den som var gjord med grahamsmjöl satt på bra, och den hade ju också ett mönster som gjorde att jag kunde vika den lite lätt. ”Snurrorna” och plupparna av den andra pastan lossnade delvis och for ned i badet som små spiraler. Men reservaget fungerade ändå, antagligen hade det dragit in sig i tyget tillräckligt bra under torkningen. Det fick räcka med en dopppning på 10 minuter till var. Ja, sen var det bara att sprätta bort det som inte lossnat av sig själv, låta tygerna torka helt och oxidera färdigt och som avslutning köra tygerna i tvätten på 60 grader. Och så här blev det. 



En kul teknik om ni frågar mig. Kanske det blir en kudde, om än med smala sömsmåner. 

Receptet till den kyp vi använde kom från Gösta Sandbergs bok om Indigo. Den finns inte handeln längre men säkert på biblioteket. 

En rolig bok

På Symässan köpte jag den här. 


Och den kan jag varmt rekommendera. Jag råkade ge den till mannen också, och även han hördes grymta roat. 

Julia Skott som skrivit boken har drivit podden ”Rätt avigt” ett bra tag, men eftersom jag inte är någon vidare lyssnare på sådana där moderna saker har jag inte hört den. Jag kände till att den fanns föralldel. Men det kanske var därför jag blev nästan drabbad av boken. Omslaget med de där Kusama-inspirerade flätorna är rätt iögonenfallande, men hon ser allt lite läskig och farlig ut. Så jag har tvekat lite. Innehållet är dock njutbart rätt av. Ett rappt välformulerat språk, som karameller på rad. Bara att stoppa i sig. Idel på-pricken-gjorda iakttagelser. En skönt tillåtande inställning till alla stickare världen över. Många tips. Uppmuntrande tillrop. 

Läs den! 

Färga med buddleia

Gamla vissna blomställningar kan man väl inte göra något av? Jo, enligt Jenny Dean kan man det. Så då måste jag ju prova.


Här ligger en våt alunbetad sidensjal på diskbänken, och på den har jag strött vissna blomställningar av lila buddleia. Några små provbitar ligger uppe till höger. De ska sedan in i den pärm där jag dokumenterar alla mina färgförsök. 

Blommorna ströddes bara på halva sjalen, och sen rullade jag upp den hårt på en rulle och band snöre om, och en bit bomullstyg för att slippa alltför tydliga ”string lines”. Det lilla paketet lades sedan i en plastlåda med varmt vatten och lite alun och ställdes ovanpå varmvattenberedaren. Där fick det stå en månad cirka. När jag sen tog ner det och öppnade luktade det lite syrligt och var lite slem i vattnet, men jag är inte särskilt äckelmagad. Och tur är väl det…. Det gick lätt att skölja bort i alla fall. 


Så här blev det. Jag kommer nog att prova med ett dopp i lut också, men just nu är jag utan. Eller ska jag doppa i citronjuice? Vi får se. Experimenterandet fortgår, med det här eller något annat.