Om några tygbutiker i London

Helgen tillbringades i London tillsammans med dottern. Hon skulle köpa ett speciellt tyg och hade mycket klart för sig vart hon skulle gå, Berwick Street som är en tvärgata till Oxford Street, t-bana Oxford Circus. Och där låg sannerligen tygbutikerna på rad! Själv blev jag oerhört förtjust i Cloth House som ligger på nr 47. Dom hade den här fina skyltningen med eco-printade tygbitar, gjorda av innehavaren. 


Den var lika kul att se på från insidan. 



För att inte tala om de tyger som fanns! Särskilt de indiska bomullstygerna, randiga, rutiga, tryckta eller färgade i ikat på både längden och tvären. 



Jag såg ingen anledning alls till att låta bli att köpa några småbitar, som kan få bli kuddvar i framtiden. 22 pund /metern. 


Det låg en mysig teshop med servering alldeles vid hörnet där. Kaffe hade de också och ätliga tillbehör av alla de slag. Yumchaa hette den, och de kallar sig ”curators of immodest tea”. Minsann. 

Och så gjorde jag ett annat inköp av något jag länge sökt i olika affärer, en kjolfållsmätare. Den hittade jag i en affär på 25 Poland Street, parallellgata till Berwick Street. Hos Macculloch & Wallis Ltd, Fine fabrics, haberdashery and millinery products since 1902 fanns det mesta faktiskt. 

Huvudanledningen till resan var annars ett besök på V&A och utställningen Opus anglicanum, som handlar om det utsökta broderi som utfördes i England under medeltiden. Där var det sparsamt belyst och omöjligt att fotografera. Men katalogen släpade jag hem, en ordentlig lunta på c:a 3 kg. Kanske jag återkommer med fakta från den om det låter sig göras. 


Den utställningen står bara till 5 februari så det blir till att rappa sig om man vill se den. Och så dröjer det sisådär en hundra år innan föremålen visas igen. Det är sköra grejer det där och fantastiskt att några av dem ens finns kvar. Ett sånt otroligt arbete som är nerlagt på dessa! Mycket är nött och fransigt, pärlorna har återanvänts till andra saker, färgerna ofta bleknade utom de blå som bör vara vejde. Men guldet och silket blänker fortfarande. 

Sticka små sockor med stort besvär

Jag föreslog min dotter att jag skulle sticka varma sockor till mina två barnbarn. Hon ritade av fotsulorna och tog mått samt skickade ett dokument som jag skrev ut på datorn. Önskemålet var gula sockor från dottern och lila sockor från sonen. Så jag plockade fram lämpliga färger ur stashen och satte igång. 


Till de gula har jag använt en härva garn från Östergötlands spinneri, färgat med kanadensiskt gullris för något år sedan. Stickorna är 2,5. De är köpta i England och då får man fyra stickor när man köper ett set. Men till dessa små sockor gick det ju lika bra med bara fyra stickor. Jag gjorde ett stickprov, rådbråkade min hjärna med lite algebra och satte igång. Väldigt lättstickat och behagligt garn att jobba med! Som ni ser har jag gjort falska flätor. Det är enkelt, man bara flyttar en av rätmaskorna ”till andra sidan” efter ett visst antal varv. Sockorna var gjorda på ett kick och de passade bra också. Jag passade dessutom på att lära mig sticka förstärkt häl enligt Hjälpstickans beskrivning. 


Så tog jag då itu med det andra paret. Det fanns faktiskt en härva lila garn i stashen också, tvåtrådigt Gästrikegarn färgat med koschenill. Jag gick till väga på samma sätt med stickprov och uträkning, men det här gången skulle det krångla. Inte garnet eller stickorna, men jag hade nog lika gärna kunnat välja nr 2 till detta garn. Det blev en annan modell av falska flätor till resåren, de två mittmaskorna lyftes åt var sitt håll. Första sockan blev bra liten, och när jag la upp till andra insåg jag att jag räknar fel och lagt upp för få maskor och förmodligen skulle bli tvungen att sticka om den. Men jag fortsatte med nummer två och maskade av nästan hela, innan jag insåg att här måste det till en provning. Han var lite fundersam när jag satte på honom en halvfärdig socka med maskorna satta på knappnålar runt tårna. Då såg jag i alla fall att den sockan var för kort. Jaha. 

Vid det här laget ledsnade jag helt på sockstickning och lade undan sockorna. I stället ägnade jag mig åt nålbindning och älvaljus (se tidigare inlägg) ( ja nålbindningen kommer mer av längre fram) ett tag. Men ungarna skulle ju komma hit på barnkalas, så jag fick ta tag i saken direkt efter nyår, repade upp nr två och stickade den längre samt repade upp nr ett helt och hållet och stickade en ny. Så sockorna kunde levereras i samband med kalaset. Förstärkta hälar stickade jag också men efter det andra mönstret på samma ställe. Fast det får ni inte se. Det blev bråttom vid fotograferingen. 


Nu hoppas jag bara de kommer till användning också. 

Om färger och svampar och papper

Strax före jul kom det ut en ny bok med ännu mer information om vad man kan använda svamp till. 


Boken heter som synes Pigment & papper av svamp och är skriven av Liza Johansson. Hon är svampkonsulent och konstnär vid sidan av sitt arbete som laboratorieassistent, om jag förstått saken rätt. Här redovisar Liza Johansson sina försök med att utvinna färgpigment ur svampar, och dessutom försöken med att omvandla vissa svampar till papper. Svamparnas värld är stor och till många delar ännu helt okänd, vilket väl beror på att så mycket av deras verksamhet sker i det fördolda, under markytan. Det som vi människor ser ute i markerna är ju enbart deras tillfälliga fruktkroppar. Under våra fötter arbetar svampens mycelier med hemlighetsfulla processer, omvandligar av ämnen till näring för dem och utvidgning av territorierna.  

Färgning av garn berörs enbart i förbigående, och det finns ju annan litteratur som tar upp det ämnet. I första delen av boken visas, förutom bilder på de svampar som använts, flera metoder för att utvinna färgpigment ur svampen. Det visas också många exempel på hur pigmenten används och vilka härdigheter de har. Andra delen koncentrerar sig på de svampar, främst tickor, som kan användas till att göra papper av. Allt redovisas med många fina bilder, tydliga anvisningar och recept, så det är bara att sätta igång. 

Hela boken genomsyras av upptäckarglädje och entusiasm. Man riktigt känna hur skogen doftar och riset prasslar när man böjer sig ner och gör sina fynd. Även de konstnärliga resultat som visas gör klart för läsaren att det finns en stor utvecklingspotential hos dessa organismer, som ju faktiskt är varken växter eller djur. Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus, CDON eller förlaget Vulkan. Och ja, jag rekommenderar den. 

Älvaljus

För några år sedan köpte jag material och beskrivning till en speciell design, Elves´ Lights. Den är utfunderad av den isländska stickdesignern Hélène Magnússon. Ganska snart efter beställningen kom ett litet paket som innehöll både beskrivning och garn, isländskt Plötulopi. Sen blev det liggandes ett tag men till slut tog jag mig i kragen. 

Det var inte svårt att förstå hur man skulle göra när man stickade de fyra bladen och den lilla skålen som skulle sättas ihop till en blomma. Men jag skulle förstås krångla till det lite med att också använda ett annat garn jag hade, ett grått förgarn från Hamra gård som jag inhandlat på Äskhults by vid ett besök där. Äskhult är en bevarad gammal bymiljö i norra Halland, som nu fungerar som en hembygdsgård och är öppen om somrarna. Ett besök där kan varmt rekommenderas. 

Jag hade fått för mig att jag skulle ha en enhetlig färg på själva blommorna i stället för att blanda färgerna fritt som det föreslogs i beskrivningen, och det var därför jag valde det grå garnet. Det var inga problem med att sticka blomman, även om hamra-garnet var lite tunnare. Beskrivningen rekommenderade tovning i maskin, och efter lite obeslutsamhet släppte jag mina små blad och blommor utom kontroll i 40 graders tvättprogram, i tvättpåsar men tillsammans med en stor frottéhandduk. Min maskin är ju frontmatad, utan möjlighet att stoppa och gå in och kolla hur det går. Så det var med bävan jag tog ut de små filtbollarna som blev resultatet. 


Plötulopi-bollarna var lätta att ta tag i, öppna upp och forma till. Men det det gråa förgarnet hade kommit längre i filtningsprocessen. Ett tag trodde jag att hela blivit ett enda misslyckande. Man måste ju försöka i alla fall tyckte jag. Så jag lät den trubbiga saxen följa de djupa vecken i den grå bollen upprepade gånger. Varje gång kunde jag klippa av ett antal hopfiltade fibrer och sedan ta i med ett bestämt grepp och dra isär tills jag återfått den lilla skålformen och kronbladen. Jag lyckades till slut, i en del fall inte helt men tillräckligt för att det skulle funka. 


Här har vi en liten armada av ulliga näckrosor…

Sedan klippte jag ett litet hål i mitten på blommorna och bladen och tryckte fast dem på den slinga med LED-lampor, som följde med köpet. Till sist hängde jag upp slingan i min stora benjaminfikus, som har fått tjäna som julgran de senaste åren. 


Så här ser det ut. Både ulligt och gulligt. 

Här finns en länk till Hélène Magnússons hemsida. Om Äskhults by kan man läsa här. Och slutligen Hamra gård, som är länkad till här.