Kategoriarkiv: tyg

Färga med valnötsblad

Jag köpte en påse med innehåll som kallas valnötsblad från Lilla butiken i Borensberg på höstens Syfestival. Visst kan man färga med bladen men jag har för mig att den bästa färgen finns i hyllena som är runt den omogna nöten. Vet dock inte hur det är med det dessa blad. Nåväl, nu har jag gjort ett testbad.

Småhärvorna av ullgarn längst till vänster är betade med alun plus vinsten. Sedan kommer två härvor betade med enbart alun och bredvid dessa en hopvikt rabarberbetad härva. Två små tygbitar, en av sidentaft och en av ylletyg, en större tygbit av sidenjapon och två småhärvor av silkegarn.

Sedan gav jag några av proven lite efterbehandling.

De två små till vänster är oförändrade och enbart med som referens. De två som kommer efter är de alunbetade härvorna, som efterbehandlats med dels lut, den mer gulaktiga, och kopparvatten, den mörkare. Tygbitarna av siden är manipulerade på samma sätt: i mitten referenten, därovan den med lut och längst ner den med kopparvatten. All efterbehandling skedde under 20 minuter rumstemperatur.

Kopparvatten? tänker ni. En bit kopparrör och några bitar avskalade elkablar ligger sedan flera år i en glasburk med vatten och lite ättika. När jag vill göra ett test lägger jag garnet i burken. Allt eftersom pytsar jag i lite mer vatten. Den här saften är absolut ingenting att dricka. Luten har jag korpat åt mig efter byalagets byk på Skansens lin- och ulldagar. Den har ett pH på c:a 12, mätt med lackmuspapper från apoteket. Den bjuder jag inte heller på till bullarna.

Man kan handla växtfärgningsmaterial från Lilla Butikens hemsida här.

Väv 2017, del 3

Växjö Konsthall hade tagit upp temat med vävning och visade utställningen Trådvandringar/Threadways. Det var flera konstnärer som ställde ut. En av dem var Reiko Sudo, som driver företaget Nuno i Japan. Det företaget är känt för sina extraordinära tyger, och det visades några exempel på både mässan och konsthallen. Det här svart/vita tyget består av många små tyglappar av silke fastsydda med maskin på ett tunnt undertyg.

I konsthallen visades också dessa vackra ”rockar” (tror jag) designade av Mylla Ek. Själv tycker jag de har en tydlig japansk touche.

Där hängde också ett par av Rita Parniczkys ”skelettvävar”. Hon jobbar med att få fram ungefär samma uttryck som ett röntgenfoto, därav namnet. Riktigt hur de är gjorda har jag inte förstått, men vackert skimrande är det.

Det var inte allt från konsthallen eller mässan, inte än!

Länkar:
Reiko Sudo och nunotyger
Mylla Ek
Rita Parniczky

Om några tygbutiker i London

Helgen tillbringades i London tillsammans med dottern. Hon skulle köpa ett speciellt tyg och hade mycket klart för sig vart hon skulle gå, Berwick Street som är en tvärgata till Oxford Street, t-bana Oxford Circus. Och där låg sannerligen tygbutikerna på rad! Själv blev jag oerhört förtjust i Cloth House som ligger på nr 47. Dom hade den här fina skyltningen med eco-printade tygbitar, gjorda av innehavaren. 


Den var lika kul att se på från insidan. 



För att inte tala om de tyger som fanns! Särskilt de indiska bomullstygerna, randiga, rutiga, tryckta eller färgade i ikat på både längden och tvären. 



Jag såg ingen anledning alls till att låta bli att köpa några småbitar, som kan få bli kuddvar i framtiden. 22 pund /metern. 


Det låg en mysig teshop med servering alldeles vid hörnet där. Kaffe hade de också och ätliga tillbehör av alla de slag. Yumchaa hette den, och de kallar sig ”curators of immodest tea”. Minsann. 

Och så gjorde jag ett annat inköp av något jag länge sökt i olika affärer, en kjolfållsmätare. Den hittade jag i en affär på 25 Poland Street, parallellgata till Berwick Street. Hos Macculloch & Wallis Ltd, Fine fabrics, haberdashery and millinery products since 1902 fanns det mesta faktiskt. 

Huvudanledningen till resan var annars ett besök på V&A och utställningen Opus anglicanum, som handlar om det utsökta broderi som utfördes i England under medeltiden. Där var det sparsamt belyst och omöjligt att fotografera. Men katalogen släpade jag hem, en ordentlig lunta på c:a 3 kg. Kanske jag återkommer med fakta från den om det låter sig göras. 


Den utställningen står bara till 5 februari så det blir till att rappa sig om man vill se den. Och så dröjer det sisådär en hundra år innan föremålen visas igen. Det är sköra grejer det där och fantastiskt att några av dem ens finns kvar. Ett sånt otroligt arbete som är nerlagt på dessa! Mycket är nött och fransigt, pärlorna har återanvänts till andra saker, färgerna ofta bleknade utom de blå som bör vara vejde. Men guldet och silket blänker fortfarande. 

Lila morötter och lite annat

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga.