Kategoriarkiv: lökskal

Lila morötter och lite annat

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga. 

Socktober 2016

Tubsockor har jag aldrig stickat förr.

Så nu beslöt jag mig för att prova det. Det behövs inte så mycket tänkande, bara att köra på. 48 maskor i det här rätt grova garnet var lite för mycket för mina 38:or. Stickor nr 4. 


Höger- och vänstervarv. Komma ihåg att göra färgbyte och maskflyttning efter fem varv, bra med stickmarkör där. Låta färgbytet ”följa med varvet”, så att säga. Garnet är från förrådet, ett raggsocksgarn från förr-i-tiden, oklart när. Det orange är ett efterbad av koschenill med ett efterbad av gul lök. Tror jag…. Det grå kommer från mitt vejdefärgkok för några veckor sedan, en annan överfärgning av ett efterbad. Jag färgade ett hekto av varje färg men det gick inte åt hela härvan till paret. 


Rund avmaskning för tån, det ser ni säkert trots suddigheten. Nu gäller det bara att inte låta det bildas en häl genom användningen, utan att komma ihåg att sno sockan lite vid varje påsättning. 

En kökshalsduk (maj månads bidrag till Monthly Maker) 

Är du som jag så står det ett antal gamla kryddburkar och tepåsar längst in i köksskåpen. Här visar jag ett experiment med färgning med hjälp av det ”skräpet”. 

En sidenhalsduk som tidigare betats i alun och vinsten blöttes och veks på mitten. Sen lade jag den på köksbänken och strödde över ”sånt jag hade hemma”. Jag lade det i sneda ränder. 

Från vänster till höger: curry, svart te, salvia, torkade avocadoskal stötta i mortel, skal av gul lök, roiboste, stötta torkade granatäppleskal, grönt te, salvia, avocado och gula lökskal. 

Sedan vek jag över den andra hälften av sjalen, blötte ännu mer och plattade till det hela lite med en kavel. Jag hade en tanke om att det kanske skulle vara bra att ”isolera” färgämnena lite, så jag lade på bitar av gammalt tyg innan jag rullade ihop det hela till en korv och snodde om med ett band av tyget. Sedan fick korven nästan-koka i 60 min. (Mellan 80 och 90 grader) 


Jag lät det hela svalna ordentligt innan jag vek upp paketet. Resultatet var inte riktigt som väntat men rätt bra ändå. 


Det som gav tydligast avtryck var gurkmejan i curryn, det svarta teet och lökskalen. För övrigt är det en lite svag randning av rosa och gula toner. Det är svårt att säga om ”tygisoleringen” fungerat som tänkt eftersom ränderna är så diffusa. Nedan en närbild. 


Hur som helst var det ett intressant experiment. 

Kurs i färgning av sidensjalar

För ett tag sedan ledde jag en kurs i färgning av sidensjalar för mina kompisar i Skansens byalag. Vi hade väldigt roligt.  

Kursen gick ut på att använda sånt man har hemma i köksskåpen och i avfallspåsen, plus några få färskare varor. Typ den bortglömda kryddburken längst in, lökskal, urtvättade svintobitar m.m. Dessutom rödkål och svartris. Sjalarna hade jag förberett med alunbetning hemma innan. 

  
Här har jag gjort ett upplägg med curry, kanel, enbär och svartris. De andra gjorde egna kompositioner av samma typ. 

  
Vi gjorde också smalare tygband med samma ingredienser, här mitt band med rödlöksskal och svinto. De smala banden är avsedda för halsband. Det var min medledare Eva Rapp som stod för kompetensen i det fallet. 

Vi lindade ihop våra små paket med rätt långa bitar mattvarp och satte på namnlappar av tejp. En del paket slogs dessuton in i skyddande bomulltyg, bitar från gammalt lakan. Sen stoppades alla de små paketen ner i grytan och fick sjuda en timme. 

  
Det var spännande att linda upp alla korvarna!  

 
Och här är det strålande resultatet! 

  
Alla blev glada och glatt överraskade.

  
Här är min sjal med gula toner från gurkmejan i curryn och lite svaga bruna toner från kanelen. De blå prickarna är från svartriset. Enbären är svårare att spåra. Det som ligger ovanpå och ser ut som ett ormskinn är biten som är avsedd till halsband, med rödlöksskal och gammal svinto. 

  
Sidenbiten syddes ihop till ett rör och sen stoppade jag in träkulor, de större med 15 mm diameter och de mindre med 10 mm. Mellan kulorna satte jag metalldelar som jag köpt på Slöjddetaljer, liksom låset. Man kan göra det ännu enklare för sig genom att göra knutar mellan kulorna och även göra låset av en kula i ena änden och en knuten ögla i andra. 

Som sagt, vi hade jätteroligt och jag gör gärna om det här med en annan grupp, om intresse finns.