En sista om repslagning

Abstract in English below.

I somras var jag till Gammelvala, ett evenemang som anordnas av Brunskogs hembygdsförening i deras hembygdsgård i närheten av Brunskogs kyrka, Värmland. Ett utflyktsmål jag varmt kan rekommendera. Under en vecka i juli ordnas massor av aktiviteter där äldre och riktigt gamla föremål och tekniker visas. Jag tror Gammelvala betyder Gamla världen, men riktigt säker är jag inte. Men i alla fall, de visar repslagning där också.


Deras repslagarbana ser ut så här i ena änden –


– och så här i andra. Den har alltså ett ”tvinnaträ” som är fast förankrat i marken och i andra änden en vev som sitter på släde. Den änden är då  rörlig och kan anpassa sig efter hur repet förkortas allteftersom det slås ihop. Det var en ganska lång bana, så den som tvinnade garnen fick veva en himla massa varv innan det blev dags för hopslagning.


Huvudet som användes var mer avlångt än det jag sett förr, och hade två rejäla handtag som stack ut som horn. Men annars såg allt ut som jag var van vid från verksamheten på Skansen, där jag ibland är med och slår rep.
Fast här hade de ett rep som jag inte sett förr, ”Hästens favoritrep”, slaget av hö…


Med detta har jag nog rapporterat färdigt från repslagarfronten på ett tag.

This summer I visited an open air museum in Värmland, called Brunskogs hembygdsgård. Every summer they arrange a week where old artifacts and tecniques are shown. One of my interests is ropemaking, so I took some pictures of the tools they used when making ropes.

En enklare repslagning

Abstract in English below.

På trasmattsutställningen vid Alsters herrgård som jag kollade i somras fanns den här behändiga apparaten till hands för den som ville pröva på lite enklare repslagning. Nere på foten ligger en av de viktigare tillbehören, huvudet som används när de enskilda snoddarna ska bli till ett rep.


Detta må vara reklam, men det verkar som att man kan vända sig hit om man vill ha en likadan.


Det fanns en stor korg med trasnystan att välja bland och jag fastnade för den här kombinationen av färg och material. Det kanske inte syns riktigt men ett av tygerna är glansigt.


Till den här grejen hörde ingen käringsläde (se föregående blogginlägg) så jag fick använda en gubbhand.


Man vevar och vevar åt ett håll tills de olika trasorna fått lagom snodd. Sedan håller man huvudet mellan dem och styr, samtidigt som man vevar ännu mer och de olika delarna förenas på ett snyggt sätt.


Det färdiga resultatet!


Lite mörk bild, jag vet….

This summer I visited an exhibition on rag rugs. There was a possibility for you to make your owm rag rope, and of course I had to try it!

Repslagning förr-i-världen

Abstract in English below.

På hembygdsgården Gammelstan i Ore tar man helt enkelt fram museiföremålen när det ska vara demonstration av repslagning.


Den här brädan plockades fram ur ladan och bands fast i en portöppning. På andra sidan ser den ut så här.


Dessa tillskurna träbitar, som går genom hål till andra sidan av brädan, och i vilka garnen som ska snos fästs, är rörligt monterade till det handtag som sitter längst till vänster. Anordningen kallas tvinnaträ.


I andra änden har vi käringen, där garnet vänder tillbaka till tvinnaträt. I det här fallet var det sisalgarn som användes, troligen gammalt garn från en lantbruksmaskin. När garnet slås blir det kortare, så käringen fungerar lite som en släde som kan dras med över marken.


Här vevas det för fulla muggar på andra sidan tvinnaträt! Många varv ska det vara.


När det är färdigvevat, slås garnerna ihop med hjälp av en löpare.


Det färdiga repet, med fint taglade ändar. Det köptes omedelbums av en person i publiken.

Here’s a line of photos, showing the making of a rope in an old fashioned way. This scen took place in a small open air museum in the county of Dalarna.

Ullmarknaden i Österbybruk

Abstract in English below.

Österbybruk ligger i norra Uppland, ett av de gamla vallonbruken där. I flera år har det nu ordnats Ullmarknad där, ett tilfälle när ull- och garnproducenter och -konsumenter kan mötas. Jag for dit med en resa ordnad av Stockholm läns hemslöjdsförening. Mitt garnförråd är överfullt så det blev inga inköp av den varan, men det finns ju mycket annat att titta på i den vackra miljön som det här gamla bruket är.

Föreläsningar och kortkurser var det också och jag gick på en föreläsning som Håkan Liby höll. Han har skivit en bok om Hälsinglands folkdräkter och temat för föreläsningen var de stickade plaggen. En stor del fokuserade på de vackra tröjor som används till flera av dräkterna, och han hade tagit med ett flertal delsbo- och bjuråkerströjor som visades i samband med föreläsningen.


En tröja som stickades år 1879 åt jungfrun Sara (t ex) Erikdotter. Det är betydelsen av bokstäverna I S E D som står ovanför årtalet.


Nästa bild visar två manströjor , varav den nedersta gjordes för sonen Erik Ivarsson (t ex), S E I S 1868. Orden ”sonen” respektive ”jungfrun” angav att personerna var ogifta. Det var ett antal specialister som gjorde dessa tröjor på beställning och hade en utkomst av dessa. Även om ”alla” kvinnor kunde sticka av nödvändighet, så var det mest småplagg de gjorde, strumpor, vantar osv.


Man kunde misslyckas med färgningen på den här tiden också… Den här kvinnotröjan ser alldeles oanvänd ut, och inte har den fått några ägarinitialer heller.


En sån här hjärtevärmare är jag väldigt sugen på att göra. Men först ska jag göra färdigt det  projekt jag nu håller på med (och kanske något annat UFO också).

Sedan gick vi till Sadelmakarelängan, där det finns en mindre utställningslokal samt hantverksaffär. Där fanns en utställning med tröjor och andra stickade och sydda föremål av Katarina Brieditis. Här kunde man få tips om vad man göra av sina garnrester!



Katarina var själv där och fixade till lite mer på ett större verk, ett tredimensionellt lapparbete.


Vi hörde rykten om ett konstverk gjort av bananskal, som visades i en annan större utställningslokal. Så vi gick dit, Lena och jag. Den är inrymd i ett av de stora husen, som varit något slags förråd eller liknande. Högt i tak, råa obehandlade väggar, betonggolv – ja, ni vet. Och mycket riktigt, där hängde en installation av över tusen bananskal.


Det kan låta konstigt när man berättar om ett konstverk gjort av torkade gamla bananskal, men den här hängningen gjorde ett väldigt intressant intryck. Det är Katarina Jönsson Norling som ligger bakom det, och det har i mindre skala visats på flera gallerier i Sverige och utomlands. Här heter verket Komposition till Österbybruk.

Vi kom lite sent, strax innan galleriet skulle stänga. Men jag hann få ögonen på och njuta av den installation, som blir det sista jag skriver om denna gång.


Japanskan Mitsue Sugita har tidigare arbetat mycket med ikebana, den japanska konsten att arrangera blommor. Hon greps dock av ett slags samvetskval över detta dödande av växter, om jag förstått rätt, och började i stället arbeta med frön. Dem har hon fogat samman på en bärande väv i detta skira, poetiska stycke, som jag blev alldeles tagen av.


Verket heter Frön är liv som inte talar. Ja. Just det.

The northern part of the county Uppland was once a a place where there were a lot of ironworks, one of them being Österbybruk. The smithy is long since closed, but here is now a beautiful place, where you can go and learn of life in days now gone. In one summertime week end a wool market is held, which I visited the other day. I didn’t buy any yarn, as I have plenty of it already. But I did attend a lecture on the knitted jackets, used in the national costumes in another county of Sweden, Hälsingland. A few examples are shown in the first pictures. Not everyone could perform an extraordinary jacket like this. They were ordered from specialists.

After that I went to see an exhibition in one of the smaller exhibition rooms that have been created in the old buildings. Katarina Brieditis showed knitted jackets and also some other works, very inspiring.

Finally I walked on to the greatest exhibition hall, where I marveled at an installation by Katarina Jönsson Norling, consisting of more than 1 000 dryed banana skins! And another by Mitsue Sugita, where she used seed for this poetic sheer work.