Kategoriarkiv: blodamarant

Färgning med blodamarant ’Oeschberg’

ättika, Björkaskelut, blodamarant, eco-print, färgning, siden, sjal, växtfärgning

Bland de färgörter jag odlade i somras var också blodamarant, en sort som heter ’Oeschberg’. Den ser ut så här.

  
Ganska lovande inte sant? På sensommaren plockade jag blad och vek in i en sidensjal. 

   
Så här såg det ut när jag gjorde iordning. Den tunna alunbetade blöta sjalen veks på mitten längsefter och så pillade jag in bladen emellan. Jag brukar kavla till det hela lite grann innan jag lindar t ex lindar upp tyget, eller knyter till det. Mest för att få ner volymen lite. Som ni ser har jag lindat sjalen på en bit plaströr av den där sorten man drar elledningar i. Och nertill i bilden ligger en liten bit armeringsjärn. När jag hade lindat sjalen färdigt och knytit fast den, stoppade jag järnbiten i röret och la det hela i vatten i en liten plastback från Clas Ohlson. I vattnet tillsatte jag ättika till pH 4. Röret höll ner det hela och påverkade förstås färgen också. Alltihop ställdes på varmvattenberedaren i en vecka tror jag, ingen anteckning om tiden… Och när jag tog upp det blev jag snopen: lite grått av järnet förstås men bara lite svaga gula tecken av bladen, nästan inget alls på den delen som var längst in på rullen. 

Lite förargad lade jag undan sjalen några veckor. Men senare tog jag fram den, satte på handskar och bearbetade den i bad av björkasklut, pH c:a 11. Och effekten var nästan ögonblicklig, det svagt gula djupnade och kom fram på ett härligt vis! 

  
  
Även det grå tycktes bli förstärkt, och bladmönstret avtecknade sig fint. Så den sjalen fick vara med på utställningen. 

Blodamarant får mörkröda ”tofsar” till blommor, och jag färgade små garnhärvor med dem, men det har jag inte fotat tydligen. Garnet var betat med alun och vinsten, och färgen blev gulvit, inte så vidare värst intressant. De härvor som fick ligga kvar i färgbadet med tillsats av ättika drog mot rosa efter 30 minuter. Undrar vad som händar om jag låter dem bada i lut? 

Färgodlingarna: utvärdering

blodamarant, krapp, safflor, tigeröga, vau, växtfärgning

Denna sommar har jag alltså gett mig in på att odla en del av mina färgväxter själv. Jag har skrivit lite om det tidigare så skrolla neråt och läs om det. 

  
Här har vi en skörd av blodamarant och tigeröga. Blodamarant ska få ett eget inlägg om några veckor, när jag fått hem en sjal som nu är på utställning. Tigeröga – de brungula blommorna – ger en mättad gul färg, som kan manipuleras med lut eller kopparskrotvatten. Det blev väldigt många blommor, så jag har torkat för att se hur det fungerar att färga med dem då. De torkade blommorna ser ut så här. 

  
En annan växt jag odlade var safflor. Den ser ut lite som en tistel, med spetsiga vassa bladspetsar och blommor sittade i en grön boll av blad. Det är bara en liten orangefärgad tofs som sticker upp. Jag fick skära upp bladbollen och plocka ut den lilla tofsen. 

  
Av mina åtta safflorplantor fick jag ihop c:a 4 gr blomblad, inte särskilt mycket. Jag har inte nänts använda det utan tänker odla mer nästa sommar. 

  
Det är lätt att förstå att det användes för att dryga ut saffran, men det finns ingen som helst arom av den kryddan i det här. 

  
Krappen som såg så ämlig ut i början har tagit sig fint, och skulle nog helt kunna övermanna de små jordgubbarna. Men den får stå på tillväxt några år till, så rötterna blir tjocka och fina. 

  
Och jag kommer inte att ha något som helst problem med vauen heller. Här finns redan små fröplantor, om nu inte dessa bladrosetter övervintrar. Jag har dessutom sparat frö från den. 

Vejden får vi ser hur det blir med. Även detta år blev det misslyckad färgning. Det verkar som om jag måste göra en sådan där stinkande urinkyp i alla fall… 

Mina färgodlingar

blodamarant, färgning, krapp, safflor, tagetes, tigeröga, vau, växtfärgning, vejde

Nu när det äntligen blivit varmt, börjar det se lite bättre ut i pallkragarna. I år har jag specialiserat mig på att odla färgväxter.

  
Först ut är tagetes, sorten ’Favourite Red’, från Impecta. Den blommar fint och rikligt, och jag knipsar av blommorna allteftersom. Jag har inte gjort någon färgning än, men gjorde ett avkok i kväll, som ser bra ut. Ni ska också få veta hur det går så småningom. 

  
Nästa bild visar safflor, Carthamus tinctorius. Den sticks med bladspetsarna. Det är blommorna man färgar med så jag klipper av och torkar. Det är en riktigt gammal färgväxt som ger gula till gulröda färger, och även kan användas som förfalskning av saffran. Men här behövs det många fler gula tofsar om det ska bli nåt. 

  
I nästa pallkrage har jag blodamarant, sorten ’Oeschberg’, frön från Impecta. Den är ett riktigt experiment. Växter liknande den lär ha använts av hopi-indianerna i Nordamerika, och jag är inte alls säker på att det är rätt sort. Ganska snart vet jag. 

  
Sedan har vi tigeröga, Coreopsis tinctoria. Frön har jag köpt från Wild Colours i England, liksom safflorfröna. Här är det också blommorna man knipsar av och använder. Oprövat än så länge. 

  
Så kommer vi till färgresedan, Reseda luteola, som också kallas vau och är en mycket gammal färgväxt. Den trivs mycket bra och håller nästan på och sliter sig från pallkragen. Bra dragväxt för bin är den också, har jag sett. Fröna hade jag sen förr men den finns på Impecta tror jag. Jag har färgat med den förr och den ger klara gula färger. Så bra att jag hittade en massa ofärgat ullgarn i förrådet häromveckan! Men jag skulle ha haft min stora kittel här. 

  
Så kommer vi då till sorgebarnet, krappen. Det var åtta frön i påsen från Wild colours, och som ni ser är det tre-fyra som har kommit upp. Å andra sidan är det här en växt för långa tidsperspektiv: det är rötterna man färgar med och de bör vara minst tre år gamla innan de skördas. Så det här får jag komplettera nästa sommar. Det blir en fin röd färg och på latin heter den Rubia tinctoria. En av de mest använda färgväxterna i världen innan syntetfärgerna kom. 

Jag har sått vejde också, i en rabatt som skall grävas om helt, så där står den och trängs med diverse ogräs och är inget fin att visa upp. Där hade jag egna frön. Det är en av de få växter som ger blå färg, men hittills har jag inte lyckats med det. Den ska jäsas och grejas med. Isatis tinctoria på latin, är en mycket gammal färgväxt och finns faktiskt sparsamt vildväxande i Sverige. 

Länkar: Wild Colours och Impecta.