Kategoriarkiv: broderi

Nya böcker till textilbiblioteket

boktips, broderi, fårfesten i Kil, filtning, hampagarn, skarvsöm, stickning, ull, vadmal

Först vill jag tacka så mycket för de vänliga och uppmuntrande kommentarer jag får ibland! De betyder mycket för mig ska ni veta.

De senaste dagarna har jag skaffat hela fem nya böcker till mitt privata referensbibliotek. Som jag ser det är boken en av de allra främsta uppfinningarna någonsin. Och jag skulle aldrig hitta dessa böcker på t ex Kindle…

Först ut är Britt-Marie Christofferssons senaste, Brodera på stickat. Boken är pedagogiskt upplagd med teknikbilder som följs av sida efter sida med färgglada tillämpningar, många av dem av helt oväntat slag. Jag tänker genast på alla sparade småstumpar av garner. Och på att man borde kunna sticka rätstickade lappar på stickmaskinen, brodera på dem och sedan sy ihop till en kofta. Man måste dock tillhöra den kategori av stickare som inte har något emot att fästa trådar…

Vi är många många som genom åren gått på Britt-Maries kurser, läst hennes böcker och sett hennes utställningar. Hon var på Syfestivalen och jag träffade henne där, men naturligtvis hade jag glömt att ta med min bok för att få en signering… Troligen blir detta den sista boken hon ger ut. Hennes samling av prover ligger nu i säkert förvar i ett museum. Men i sommar kan man se hennes tröjutställning på Östergötlands ullspinneri, om allt går som det ska.

Förra året kom den här boken, men jag passade på när den fanns till förmånligt pris på Syfestivalen.

Boken Kulturkoftor av Cecilia Dackenberg innehåller beskrivningar till inte bara koftor utan även andra plagg som burits av kulturella personligheter. Men före stickbeskrivningen kommer en fin essä om personen ifråga, och plaggen sätts in i ett sammanhang. Man får läsa om Pablo Nerudas handstickade strumpor, Coco Chanels randiga tröja, Ivar Arosenius fiskartröja mm. Ett ovanligt grepp som författaren gemonför med den äran. För min del tycker jag verkligan den här boken vore värd en översättning så den kunde nå en större publik.

Halsduken nedan, som presenteras som Miss Marples halsduk, är av en modell som jag minns från mina första lärospån i stickningens konst, i skolslöjden. Men modellen jag stickade hade ett annat mönster på de fyrkantiga ändflärparna. Den skulle stickas i ett lejongult garn och mönstret var i vinrött garn. Jag har en klar minnesbild av färgerna tillsammans – rätt snygga – men jag kan inte minnas mönstret. Något med lyfta maskor tror jag.

I fredags var jag iväg till Fårfestivalen i Kil på möte med min stam. Jag visste då att Kerstin Paradis Gustafsson skulle vara där och hade riktat in mig på att få träffa henne och köpa hennes senaste bok, Ull blir vadmal.

Första gången jag träffade Kerstin var när jag gick kursen i ullkunskap på Lilleruds folkhögskola utanför Karlstad på 1980-talet. Då gjorde klassen ett studiebesök hos henne. Senare kom jag åter i kontakt med henne när det togs beslut att Skansens vadmalsstamp skulle återställas. Då hade jag förmånen att få åka till henne och bo där för att kunna vara med när hon körde sin stamp i Skrikarhyttan. Tidigt en vårvintermorgon gick vi upp och Kerstin satte på sig vadarbyxor för att kunna kliva omkring runt och i vattenrännan. Det har jag foton på minsann!

I den här boken redovisar Kerstin den kunskap hon genom åren skaffat om tillverkning av vadmal och andra ylletyger, inte bara i Sverige utan också andra länder. Hon har tidigare skrivit flera böcker där hennes samlade kunskap om främst ullfibern och dess användning redovisas, och det tackar vi för. Nu är det tydligen en bok på gång om hur fiber blir tråd. Själv är jag väldigt sugen på den hon skrivit om nålbindning.

Jag var duktig och köpte inte en massa garn på den stora pow-wowen om får och ull, bara garn till ett par strumpor. Men jag köpte en bok till.

Skarvsöm heter boken som skrivits av Jeanette Rångeby. Det jag föll för först var den historiska redovisningen i bokens inledande avsnitt. Det har visat sig att de småländska dynorna, som är utgångspunkt för författarens arbete, tillverkats av professionella skräddare och inte i hemmen. Det är två olika skäl som talar för detta: dels att flera av tygbitarna i dynorna är samma som användes i de uniformer som skräddarna sydde åt de indelta soldaterna i länet, dels att dynorna inte är prydda med något extra broderi förutom det nödvändiga monogrammet och årtalet.

Största delen av boken upptas av mönsterförslag till moderna tillämpningar av denna gamla teknik, som man också kan köpa av författaren som iordninggjorda kit. Själv blev jag väldigt förtjust i denna modell, men i omarbetning till en storlek passande mig. Skulle inte det bli chict?

Sist ut är denna bok, som är den enda jag inte hunnit läsa eller ens titta ordentligt i. Den har jag köpt i den lilla men utomordentliga hantverksaffär som återuppstått i HV:s hus på Djurgården.

Git Skoglund har samlat information och själv skapat ny kunskap om användningen av hampa som textilfiber i Sverige, en bortglömd del av vårt textilarv. Så den här boken har jag länge haft sökarljuset på efter och ser fram emot att få läsa den.

Världsbroderidagen

broderi, kaffeduk, knutsöm, öglestygn, stjälkstygn

I morgon, söndag 30 juni, är det Världsbroderidagen. Det firar jag med att visa en av mina ärvda klenoder, kaffeduken som mor broderade en gång i tiden.

Jag tycker mig minnas att hon sagt att hon sydde den på 1930-talet (hon var född 1913, gifte sig 1937). Kanske var mor och far förlovade då. Den låg ofta på det här stora bordet som far snickrat och fick vara med på en del kalas. Den är trasig och blekt men hör ihop med min barndom. Linneväven är mjuk av den hårdhänta tvätten och varmmanglingen i tvättstugan i Boda, dit hon tog tvätten, lastad i tunga spånkorgar, med bussen när det behövdes.

Det var säkert ett färdigt kit med ritat mönster en gång, blomsterkorgar i hörnen och strödda små buketter. Garnet är moulinégarn som hållit färgen bra, och sömsätten stjälkstygn, utdragna öglor och knutar.

Aldrig att jag klipper sönder den här och återanvänder den till något annat! Men jag ska allt skaffa en rulle att förvara den på istället.
(Och ja, vi har olika smak när det gäller stolar, mannen och jag…)

En ros från Skottland

broderi, Charles Rennie Mackintosh, Glasgow, korsstygn, Margaret MacDonald Mackintosh

2010 var mannen och jag till Skottland och reste runt med bil. Vi började med några dagar i Glasgow. I den staden verkade en man vid namn Charles Rennie Mackintosh och hans hustru Margaret MacDonald Mackintosh, ett par av mina stora idoler. Detta var strax före sekelskiftet 18-1900-hundra, så det var den tid när jugendstilen utvecklades, och de var en skotsk men tongivande del av dess början. Herrn var arkitekt och formgivare och frun var konstnär och formgivare, enkelt uttryckt. Man kan läsa mer om dem här och här. 

Spåren av deras verksamhet finns på flera håll i Glasgow, det är bara att googla på! Vi tog en kopp te på The Willow Tea Rooms, där inredningen formats av främst Charles Rennie Mackintosh. En liten bakelse med vanilla custard satt inte fel i den miljön, fast det var väl inte direkt billigt. Senare gick vi till Hunterian Museum and Art Gallery, som ingår i universitetets samlingar. Det består av flera hus och ett av dem, ett nybyggt betonghus (!), innehåller den ditflyttade inredningen från huset paret bodde i. Väldigt intressant och vackert att spankulera omkring i! Ett annat museum jag kan rekommendera är Kelvingrove Art Gallery and Museum. Där har dom typ allt. När vi kom dit var det dags för lunchfika, och det intog vi i stora hallen. Samtidigt spelades en orgelkonsert på den stora orgeln där, och som extra grädde på moset visades en kameraupptagning av organistens fötter! De – fötterna – är mer verksamma än man kan tro. En annan sak att titta på är en vacker tremastad bark, Glenlee, som ligger vid floden Clydes strand och minner om tiden när Glasgow var en stor varvsstad. 

Man vill ju gärna ha med sig en liten souvenir från platser man tycker om, så jag köpte, förutom några böcker, ett broderi i museishopen på Hunterian Museum and Art Gallery. Det heter Mackintosh rose och är en liten bit tyg, aidaväv, som skall broderas med en ros i korsstygn. Rosen är designad i typisk stil, men jag tror nog det är Margaret mer än Charles som ligger bakom den. Fast han var en mycket skicklig blomsterporträttör, om det ordet nu kan sägas finnas. Man arbetar med det medföljande moulinégarnet, så det går ju väldigt lätt. Dammsugardraken åt upp det garn som skulle vara i de små mörkgrå rutorna, så det har jag kompletterat efter min minnesbild. 


Det lilla broderiet föreslogs användas till nåldyna eller infällt i ett kuddfodral, och jag bestämde mig för det senare. Jag letade reda på rester av ett mörkgrönt linnetyg i mina lådor. 

En innerkudde från IKEA bestämde måtten. Först klippte jag till två bitar och monterade ovanför och inunder motivet, och därefter två avlånga bitar till sidorna. När framsidan var klar klippte jag till flera längder till baksidan – det var bara kantbitar kvar av tyget – och sydde ihop, en av de sömmarna med ett blixtlås i. Slutligen syddes fram- och baksida ihop, och – voila! – kudden var klar.


Ännu ett dåligt samvete uppklarat. Jag har ju hållit på från och till i flera är, fast det är ett så litet och behändigt arbete. 

Om några tygbutiker i London

bomull, broderi, eco-print, ikat, London, tyg

Helgen tillbringades i London tillsammans med dottern. Hon skulle köpa ett speciellt tyg och hade mycket klart för sig vart hon skulle gå, Berwick Street som är en tvärgata till Oxford Street, t-bana Oxford Circus. Och där låg sannerligen tygbutikerna på rad! Själv blev jag oerhört förtjust i Cloth House som ligger på nr 47. Dom hade den här fina skyltningen med eco-printade tygbitar, gjorda av innehavaren. 


Den var lika kul att se på från insidan. 



För att inte tala om de tyger som fanns! Särskilt de indiska bomullstygerna, randiga, rutiga, tryckta eller färgade i ikat på både längden och tvären. 



Jag såg ingen anledning alls till att låta bli att köpa några småbitar, som kan få bli kuddvar i framtiden. 22 pund /metern. 


Det låg en mysig teshop med servering alldeles vid hörnet där. Kaffe hade de också och ätliga tillbehör av alla de slag. Yumchaa hette den, och de kallar sig ”curators of immodest tea”. Minsann. 

Och så gjorde jag ett annat inköp av något jag länge sökt i olika affärer, en kjolfållsmätare. Den hittade jag i en affär på 25 Poland Street, parallellgata till Berwick Street. Hos Macculloch & Wallis Ltd, Fine fabrics, haberdashery and millinery products since 1902 fanns det mesta faktiskt. 

Huvudanledningen till resan var annars ett besök på V&A och utställningen Opus anglicanum, som handlar om det utsökta broderi som utfördes i England under medeltiden. Där var det sparsamt belyst och omöjligt att fotografera. Men katalogen släpade jag hem, en ordentlig lunta på c:a 3 kg. Kanske jag återkommer med fakta från den om det låter sig göras. 


Den utställningen står bara till 5 februari så det blir till att rappa sig om man vill se den. Och så dröjer det sisådär en hundra år innan föremålen visas igen. Det är sköra grejer det där och fantastiskt att några av dem ens finns kvar. Ett sånt otroligt arbete som är nerlagt på dessa! Mycket är nött och fransigt, pärlorna har återanvänts till andra saker, färgerna ofta bleknade utom de blå som bör vara vejde. Men guldet och silket blänker fortfarande.