Kategoriarkiv: broderi

Böcker och böcker!

Under sommaren har jag gjort några fler nyförvärv. Kan inte låta bli… 


Den här boken är sprillans ny för i år. Tror jag i alla fall, hittar inget tryckår… Ulla Berglund Brasch, som då var mjukslöjdskonsulent i Dalarnas län, gjorde under åren 1993 – 1996 en inventering av sådana virkade plagg som hörde till dräkten i Nås socken. Här redovisas den inventeringen och dessutom en hel del andra virkade plagg runtom i Norden. Det var efter 1800-talets mitt som virkningstekniken spred sig i Sverige. Den var vanligast i de borgerliga salongerna men nyfikenhet och lust att prova något nytt har ju alltid funnits. Och när man -nej knappast, kvinna – sedan lärt sig tekniken ville hon tillämpa den på ett sätt som var användbart i den kulturkontext man levde i. Alltså virkade hon småplagg och accessoirer som passade in i dräktbruket. Men eftersom tekniken inte har äldre hemortsrätt i Sverige än så, ansågs den ointressant av de flesta damer och herrar som gjorde de stora undersökningarna av det folkliga klädbruket och textilförrådet under 1800-talets slut och 1900-talets början. Detta gjorde att virkningen helt oförtjänt fick tummen ner av den gryende hemslöjdsrörelsen. Gudskelov har den synen försvunnit! 


I boken visas många bilder av färgglada dräktdelar: kjolflätor (så kallas slitkanten längst ner på kjolen), hängslen, mössor, pälsband, hjärtvärmare, handplagg av olika slag och ett antal mer udda föremål. Förutom föremål från inventeringen i Nås redovisas vad som finns i andra museisamlingar. Det finns en förteckning över särskilt duktiga virkerskor: så bra att även dessa uppmärksammas! Och så finns det diagram över mönster och allmänna råd hur man går tillväga, plus beskrivning till hjärtvärmare och vantar. En mycket matnyttig bok. Den kan köpas från Nås Hemslöjdsförening. Själv köpte jag den på Dalarnas museum. ISBN 978-91-639-1089-0.

Sedan har stickdrottningen Kate Davies i Skottland gett ut en ny bok. 


”Hap” är ett shetländskt ord för ett plagg man sveper in sig själv eller en liten person i, företrädesvis en sjal eller mindre filt. Kate Davies har bett 13 välkända europeiska stickdesigners att komponera modell och göra beskrivning till ett sådant plagg, och resultatet är enligt min mening väldigt lyckat. Många har förstås hållit sig nära den shetländska traditionen med spetsstickning, men andra har tolkat utmaningen på andra vackra och funktionella vis. Givetvis har mönstren angivna garnkvaliteter men här kan man ju i många fall hålla sig lite fritt till de rekommendationerna. Bara man inser att karaktär och storlek kan förändras är man fri att experimentera, och det är en väldigt generös inställning till den stickande gemenskapen som visas här. Den första delen av boken är en grundlig genomgång av historien bakom den shetländska spetsstickningen ut flera aspekter. 

Det finns många vackra bilder att njuta av: bilder av landskapet och välstylade fotografier av modellerna. Dessutom är den historiska delen väl illustrerad med gamla och nya bilder. En njutning att läsa! Boken kan beställas från författaren genom hennes hemsida: Kate Davies Designs. Den finns säkert på flera internetbokhandlar också. Här kommer ID-numret: ISBN 978-0-9574666-3-0. 

Till sist kommer här en lite mer luggsliten bok.


Den låg och väntade på mig på midsommardagens storloppis i sporthallen i Mora. Det här är en sammanställning av olika artiklar från den amerikanska damtidningen Woman’s Day om olika textila tekniker, så som de tillämpades i Amerika, det som vi i dag kallar USA. Under flera år drev tidningen ett ambitiöst projekt med att leta upp gamla exempel i olika museisamlingar och hos privatpersoner, ta tydliga och vackra bilder och dessutom göra en moderniserad beskrivning av någon av de gamla textilierna. Boken är indelad i olika kapitel som behandlar broderi i fyra olika klasser (embroidery, crewel work, cross-stich, needlepoint), lapptäcke i tre olika klasser (patchwork, appliqué, quilting), hooking (vet inte om vi har en svensk term), virkning, stickning, vävning, candlewicking (ser ut som en form av matelassé) samt tillverkning av mattor i några olika tekniker. Alla teknikerna har tydliga teckningar över hur man gör. Om ni undrar vad hooking är för något så är det ett sätt att med en specialkrok dra tygremsor genom en gles tygbotten. Remsorna bildar öglor på rätsidan. Det är en teknik som lämpar sig bra till mattor t ex. 


Här är ett uppslag från kapitlet om appliqué. Det avslutas med mallar och beskrivning till överkastet i mitten undre raden. Den här boken från 1963 eller 1964 har inget modernt ID-nummer, men är tryckt i England hos B. T. Batsford LTD. i London, tror jag. Det finns ett library of congress-nummer: 63-17731. Men den är antagligen svår att få tag i. 

En annan intressant sak med den här boken är författaren, Rose Wilder Lane. Här presenteras hon som historiker, men egentligen var hon författare och journalist. Och vad är det för märkvärdigt med henne då? Ja, det kanske ringer en klocka om jag nämner hennes mamma, Laura Ingalls Wilder, författaren till boken om Det lilla huset på prärien och alla uppföljarna. Inte vet jag vad ni tycker, men jag har fortfarande behållning av att läsa de böckerna och göra gärna om det då och då. Nu är jag inte längre så tagen av den idylliska och perfekta familjen Ingalls Wilder, där mamman tyckte att den enda goda indianen var en död indian, utan läser mellan raderna om alla knep och färdigheter de besatt för att klara av den arbetsamma vardagen som pionjärer på prärien. Jag kan få samma information av att läsa Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla eller Astrid Lindgren, för den delen. Goda socialantropologiska beskrivningar av hur livet tedde sig. Om Rose Wilder Lane finns mycket intressant att läsa på t ex Wikipedia. 

Utflykter

I lördags var jag på utflykt med föreningen Garde Robe. Första stoppet var i Torekällberget, ett friluftsmuseum i Södertälje. 


Där fick vi fika med kringla förstås, och sedan visning av miljöerna. Det finns både lands- och stadsmiljö, precis som det ska vara. Dessutom utställningslokaler inomhus med föremål och miljöer, bl a dessa strumpor. 


Allt skulle minsann tas vara på och lagas förr.

Sedan for vi till Nyköping och åt lunch, och därefter till Sörmlands länsmuseums föremålsarkiv. Där delades vi in i grupper och skrudades i heltäckande skyddsdräkt. Först visades vi runt i samlingarna, och tjänstemännen berättade och svarade på ett otal frågor. Därefter var det ”fri lek” en halvtimme. Här kommer ett litet urval av mina foton. 


Broderi runt framkanten på rock och väst på en 1700-talsdräkt för herre. 


Små fina skor för en 1800-talsdam. 


Pungtross och bälte med förgyllda plattor till Västra Vingåkers högtidsdräkt. Det gröna är ett förkläde av rask, ett glättat ylletyg. Pungtrossen hängde från midjan nästan nere vid fållen, var ofta trolovningsgåva och består i detta fall av ett fodral med kniv och gaffel med skulpterade handtag av ben, en liten rund silverdosa, ett nålhus och en sidenpåse med en silversked i. Det ringprydda handtaget till skeden sticker upp ur påsen. 


En väl använd korsett från 1800-talets slut (gissar jag). Maskinsydd i alla fall. 


En folklig klänning från ca 1830-40-tal. 

Mycket mer fanns det. Vi fick en visning av Nyköpinghus också och en busstur genom Nyköpings stad, men sen var det dags att fara hem. Heder och tack till dem som arrangerat denna utflykt.  

Söndagen drog jag med mannen på Vårrunda Odensala runt. Det ligger i trakterna runt Märsta, norr om Stockholm. Hantverkare och lokala matproducenter hade öppna hus och försäljning. Ni som ser en möjlighet att göra en sådan utflykt i er hemtrakt, ta den! Hantverkare av alla slag måste stödjas. Vi hann bara med en bråkdel. Längsta stoppet gjorde vi hos Linodlarföreningen Fransåker i deras lada. Lada är ett lite missvisande namn eftersom den gamla byggnaden gjorts i ordning till en snygg och väl fungerande verkstad för linberedning. Man kan hyra in sig där och få hjälp med beredning av sitt hemodlade lin. 


På bilden syns den mekaniska bråkan till höger, och det träfärgade skåpet i bakgrunden inrymmer skäkten. Häckla och spinna får man dock lov att göra för hand fortfarande. 

Det fanns ett litet utställningsskåp också och där hängde nåt som jag måste visa er. 


Flera miniatyrbroderier, sydda med en tråd över en trådkorsning. Det gröna är en avbild av ett kretskort som ni ser, i ungefär naturlig storlek. Otroligt! 

Utanför ”ladan” stod medlemmar i Sollentuna hembygsförening och slog rep. De hade tagit vara på en kugghjulsmekanism som fanns bevarad i deras samling och byggt kompletterande träställningar till den. 



Det blev mycket roligt att se den helgen! 

Länkar: föreningen Garde RobeTorekällberget och Sörmlands museum. Linodlarföreningen Fransåker nås på 076-052 26 63. 

Tredje och sista delen av mina reflektioner på Vårsalongen

Cecilia Pfaffs verk ”Mikaela” väcker en hel del känslor av olika slag hos besökarna har jag förstått. 

  

En stickad kvinnofigur i full storlek. Det är rätt imponerande som arbetsinsats betraktat.  Ungefär två år tog det från idé till färdigt konstverk. Cecilia Pfaff berättar att tanken var att sticka sitt eget skinn, och ”Mikaela” var under tillverkningen med sin ”mamma” vid olika tillfällen. Även då var reaktionerna ganska skiljaktiga. För min del gillar jag både det realistiska i framställningen och valet av teknik. Konstnärens hemsida är länkad till här. Nedan en närbild av ytan. 

  
Frågan är – jag har inte haft möjlighet att ställa den till någon – om någon reagerar lika blandat på detta jättehuvud som på ”Mikaela”? 

  
”Big head”, högre än mig – ja, jag vet, det krävs inte så mycket – med ett inte helt vänligt uttryck, ärrvävnad och öppna sår. Egentligen borde väl den här vara mer skrämmande? Konstnären Gert Germeraad har haft foton av krigsoffer från 1:a världskriget som förlagor, bilder som visar skador i ansiktet. Det som vi visar för andra, det som ska vara vår kommunikationsväg med andra, men där skadorna kan störa våra möjligheter till kontakt. Här är länken till konstnärens hemsida. 

Som avslutning något helt annat: 

  
Charlotte Sachs visar en serie med fyra stadsmiljöer från Stockholm, utförda med flera olika broderitekniker. Som vi kan se på fotot nedan har vi här en konstnär som arbetar i mindre skala och i stället lägger kraft på utformandet av detaljer. Även om bilden är en realistisk avbildning, ger tekniken och materialet i sig ett alldeles väsensskilt uttryck, en egen dimension. Det är lätt att ta till sig och tycka om, men inger också respekt, åtminstone hos oss som fattar kunskaperna bakom. 

  
Konstnären har sin hemsida här. 

Med detta är min lilla genomgång av Vårsalongen avslutad. Det finns väldigt mycket mer att se, och utställningen är öppen till 10 april. Vi får se om jag har möjlighet att gå dit en gång till. Det skulle det vara värt. 

Mer om Vårsalongen 2016

Som sagt, jag var in till Vårsalongen förra veckan.

  
Det är extremt roligt att broderiet utvecklats så stort som konstnärlig metod! Här ser vi ett exempel utfört av Ann Grill, ”Andra stycket” och ”Tredje stycket”. (Man blir onekligen nyfiken på hur ”Första stycket” kan ha sett ut…) Jag är inte den som någonsin kommer att klanka på dem som vill göra ”något fint” med snygga baksidor och så, men att detta mer vilda och frigjorda uttryckssätt också finns, frodas och utvecklats ska vi alla vara tacksamma för tycker jag. Ann Grill hade tidigare efternamnet Granhammer och har under det namnet arbetat bland mycket annat som författare. 

  
Ann Grill beskriver sin arbetsmetod så här i Liljevalchs katalog: ”I dag broderar jag, stygn för stygn, ett långsamt arbete. Stygnen är långa och korta. Jag arbetar direkt med nålen, ingen skiss. Det är improvisation utan förlaga. Jag använder sybåge för att spänna tyget av linne. Tråden är sytråd, silke och lin och metall. Jag tycker om att överraskas av vad jag själv gör. Så tar bilden form och jag styr arbetet allt eftersom jag får syn på min avsikt.”

  
Ett annat verk som man imponeras stort av är Eva Olanders ”Saknaden”. 

  
Konstnärens teknik är flossaväv, vilken lämpar sig utmärkt för den här rasterlika återgivningen av motivet. Alla de små avklippta garnändarna i olika färgnyanser ger oändliga möjligheter att anpassa ljushet och färgstyrka som konstnären vill. En länk till Eva Olanders hemsida finns här. Nedan en närbild. 

  
Det kommer mera!