Kategoriarkiv: väveri

Wålstedts på Dalarnas museum

Jag var till Falun förra veckan, och där hade man nyss öppnat en utställning om Wålstedts spinneri, som uppnått ansenlig ålder. Tidslinjen sträcker sig från grundarens, Lennart Wålstedt, födelse till nutid. Men själva spinneriet har funnits i 75 år.

En av storsäljarna är det melerade Vålbergsgarnet, som tillverkats sedan 1970-talet, om jag inte minns fel. Det är väl inte det allra mjukaste garnet i världen, men har en fantastisk färgskala i oilka teman. Så här ser det ut i spinneriet, när den färgade ullen serveras till spinnmaskinen.

Nästa bild visar en av de nuvarande ägarna, Sonia Bush, fjärde generationen Wålstedt, och vad jag antar är det garn som spanns av ullupplägget.

Lars, Lennarts son, var ett tekniskt geni, som kunde demontera, återuppbygga och underhålla spinnmaskinen, som nu är unik och av ansenlig ålder. Går nånting sönder i den måste delen specialtillverkas. Men han tillverkade också enklare spinnredskap av vad som fanns till hands, som till exempel en spinn- eller snarare långrock av ett cykelhjul.

Wålstedts har samarbetat med textilkonstnären Helena Hernmarck många gånger. Då kommer hon dit och bor där några veckor, för att kunna vara med när hennes garner spinns och specialfärgas. På museet visades två av hennes vävar, Skogsstigen (tror jag den heter) och Mossklyftan.

På ett annat ställe i museet visas skisser från Alice Lund Textilier, ett väveri som finns i Borlänge, en liten bit från Falun. Företaget grundades redan på 1930-talet. De skisser som låg framme gällde främst röllakansmattor, med ett fåtal vävda exempel. Det är många framstående formgivare som arbetat åt detta företag, förutom Alice Lund även Sofia Widén, Dagmar Lodén och många flera.

Här kan man läsa mer om museet, dess utställningar och öppettider.

Resa i Wales 3

Vävstolar hade man också på museet, flera olika sorter. Det var ett förskräckligt oväsen när dom kördes! På väggen bakom ser man något som liknar kulramar. Det är en utbytbar mekanism som användes för mönstervävning. Jag tippar att det är en princip liknande jacquardvävning.

20130604-214019.jpg

Och såna här tyger vävde dom!

20130604-205928.jpg

En av specialiteterna på detta väveri var tunna ylleschalar. Schalarna hade en särskild eftertraktad finish, och för att de skulle få den använde man dessa pressar. I den ena kunde man värma schalarna när de låg i pressen, och i den andra fick schalarna långsamt svalna av.

20130604-210503.jpg

En annan specialite var tunna flanellskjortor av ylle, där tyget inte bara vävdes på fabriken. Man hade också tillverkning av färdiga plagg, som såg ut så här.

20130604-210720.jpg

Nästa bild är tagen utanför fabrikslokalen. Här ser man dels den stora ram som det beredda ylletyget spändes upp i för torkning. Fältet den står på var en gång i tiden alldeles full med sådana ramar, och ladan i bakgrunden användes när det behövdes regnskydd. Krokarna tyget spändes på kallas ’tenter hooks’, och det gav upphov till ett talesätt. Om någon var nervös och spänd sades den personen vara ’on the tenter hooks’.

20130604-211424.jpg

Bredvid museibyggnaden fanns ett mindre väveri, som producerade vävar till olika museibutiker och liknande. Där hade man byggt en brygga där man kunde gå och titta ner på hur de anställda arbetade. Här är en bild på en man som knyter fast den nya varpen i en gammal med samma solvning.

20130604-211836.jpg

Och en sann berättelse ur livet!

20130604-211950.jpg

Lite souvenirgarn måste man ju också ha!

20130604-212723.jpg

Resa i Wales 2

I Wales går det upp och ner. Hela Wales är fullt med kullar, och man förstår att det är knepigt med jordbruk, men lätt att ha får. Överallt är det får, för det mesta vita får eller vita får med svarta ben och huvuden. Lamm hade dom också. Dom branta kullarna gjorde att man ibland fick se fåren liksom underifrån. När vi körde över en bergskedja som var ganska hög och mest påminde om svenska lågfjäll, vad tror ni vi såg uppe på branterna? Just det, får – ulliga små bollar.

Alla dessa får gav och ger en hel del ull, som togs till vara i mindre verkstäder över hela landet. De flesta är stängda nu, men en finns kvar, National Wool Museum i Dre-Fach Felindre. Dit styrde vi kosan.

Det är ett gammalt spinneri och väveri som anlades vid floden Teifi. Under 1800-talet var det en blomstrande verksamhet, men från 1920-talet ungefär gick det neråt. Så småningom lades verksamheten ner totalt, men huset fanns kvar, med en del maskiner. Så kunde man ta hand om det och rusta upp det, tills det öppnades igen 2004.

Här finns cafe och butik, men framför allt finns det maskiner och personal som kan köra maskinerna och berätta om dem.

Efter sortering och tvätt ska ullen luckras upp i en plysmaskin, en ”Willower” med järnspikar på en vals som delar upp fällen. Den kallades också för ”Devil”. Åtminstone en man blev av med sin hand i den apparaten.

20130530-211906.jpg

Därefter läggs ullen i ett kardverk.

20130601-205421.jpg

Här fanns det två kardverk efter varann, och på slutet kom det ut förgarn som rullades upp på stora rullar. Genom ett hål i taket skickades de upp på övervåningen där spinnmaskinerna stod. De såg ut så här, och kallades för ”spinning jack”. Den räckte längs hela rummet som ni ser, och förr i tiden stod det en rad till utefter väggen mittemot.

20130602-213143.jpg

Längst bort i bild ser man rullarna med förgarn. Garnet går framåt till blå koner, som sitter på en ställning, som går på hjul. När konerna förs framåt, släpps förgarnet med. Då lämplig längd dragits ut, sätts konerna i rotation. Varje gång förgarnet ”trillar av” spetsen på konen, får det ett varv i snodden, ungefär som när man spinner på långrock. Och det går jättefort! Så förs konerna framåt, och garnet rullas upp på dem.

Det kommer mer i nästa inlägg på bloggen. Här slutar jag med intressanta fakta om vad som finns i en fäll:

20130602-214131.jpg