Alla inlägg av Lillemor Larsson-Haga

Vantarna från Estland

estniskt mönster, folkkonst, mönsterstickning, stickning, Tallinn, ullgarn, vantar

Jag var till Martinsmarknaden i Tallin för några år sedan, ombloggad här. Där föll jag för ett kit med garn och mönster, se nedan. Det är framtaget av Kirsti Joeste och baserat på ett par gamla vantar från Lihula som finns i Estlands Nationalmuseum.

Jag har jobbat med de där vantarna till och från nu under en tid och äntligen är dom färdiga! Här kommer en rapport om den resan.

Till att börja med bestämde jag mig för att sticka dem enligt mönstret med stickorna nr 1,5 som jag köpte där i Tallinn. Det första som hände var att jag stack mig på stickorna så jag började blöda! Det andra som hände var att jag bestämde mig för att skippa provlappen. Jag vet, urbota dumt! Bortsett från det gick det utan problem att följa beskrivningen, som gavs på både engelska och estniska. Sen kunde jag ju åtminstone ha kollat stickfastheten och eventuellt bytt stickor efter mudden, men nejdå. Men det gick rätt bra i alla fall, jag provade efter hand. Det blev en fast kvalité, kan vi säga. Ganska snart blev jag bekymrad för om det röda garnet skulle räcka, så några varv på mudden och några räta röda varv räknades bort från början. Sen kom jag till anvisningen i mönstret för var lillfingret skulle börja.

Som ni ser hade det inte varit så stor idé att börja med lillfingret där och sticka ungefär 2 cm till fingret. Så det blev raskt ett beslut att göra tumvantar i stället. Visst har mönstret väldigt korta fingrar, det kan man se på bilden på kartongen. Och jag har sett många andra baltiska fingervantar som har korta fingrar, så det är väl en formgivning de använde där förr. Den passar ju också med fågelmönstret.

Nåja, jag strävade på och strax före jul var de färdiga, garnändorna blev infästa, vantarna blötta och småningom fotade. Och garnet räckte till dessa, men jag undrar hur det hade gått med en större storlek. Tummarna blev väldigt stora i öppningen, men det blev ju en bra kompensation för den tumkil som inte fanns.

Jag är inte nöjd med bubbligheten som blev när jag tog ihop vantarna i toppen, men nu får det vara som det är. Dom passar bra och blev rätt fina ändå. Men ringar med vassa stenar på går inte ihop med de här!

Eftersom de röda tupparna eller vad det nu är skulle gå åt olika håll ritade jag för säkerhets skull om mönstret, annars hade min hjärna blivit alldeles in- och utvänd. Och här ser ni också hur krokiga stickorna blivit efter de nästan krampaktiga tagen med nyporna. En sak kan jag i alla fall säga, det dröjer innan jag stickar något med tre färger i varje varv. Och jag tror nog jag väntar ett bra tag med att sticka nåt i mörkblått också.

Födelsedagspresenten

hampagarn, rep, sjömaning

Det är flera år sedan jag först började arbeta på den här flaskan och klä in den enligt sjömaningsmetoden. Flaskan är en butelj från ett loppis som en gång innehållit dansk akvavit. Hampagarnet jag sytt med är ungefär 2 mm i diameter.

Sonen såg den när jag nyss börjat och uttalade önskemål om att få flaskan. Den har legat och skvalpat runt här som ett jobb jag kunnat ta till när det inte fanns något annat jag hade lust med. Till slut började den nå sin fullbordan och jag lade in en extra spurt för att få den klar till födelsedagsfirandet i söndags.

Det är sytt med tränsstygn typ, som langett ungefär. Flaskan går ju både ut och in i formen så jag har fått både lägga ut och ta in, som när man virkar. Inte särskilt svårt men tidsödande. Varven längst ner tog nästan en timme styck.

Runt hela ska det va’, inga halvmesyrer här inte! Fast det borde varit en kork. Det får bli nästa födelsedag.

En bok om korgtekniker

fibrer, folkkonst, korg, korgflätning, lästips, tränsning

Som ni alla säkert redan vet finns det en ursprungsbefolkning i Australien. Ofta använder man samlingsbeteckningen aboriginer, men man måste komma ihåg att det var flera grupperingar med olika språk och kulturer. Alla dessa levde mer eller mindre nomadiskt i Australien under många tusen år, och som nomad måste man bära med sig det man behöver. Genom detta behov utvecklades ett antal tekniker för att tillverka behållare av olika slag. Jag fick tag i den här boken i Etnografiska museets shop.

Det är en utställningskatalog från British Museum i London, som behandlar den här ”korgkulturen”. Trots sin litenhet är den riktig hard core för fiber-sammanfogningsfreakar som jag. Fina närbilder visar hur korgarna är gjorda och fina berättelser förtäljer om sammanhangen de användes i.

Det här är en vattenhink. Ett blad från en palm som behändigt vikts och fixerats i formen med hjälp av växtfibrer och träbitar. Helt suveränt utnyttjande av naturtillgångarna på platsen.

Inte nog med att korgarna, som jag kallar det för enkelhets skull, är finurligt och starkt sammanfogade, de är målade också. Med hjälp av jordfärger och symboler skapas ett uttrycksfullt mönster.

Den här behållaren är gjord av bark, som sedan målats.

Tydliga bilder visar både föremålet och tekniken. Det känns som om det bara är att sätta på sig glasögonen och sätta igång. Ni som läser, tänk på att det går att klicka upp mina bilder till större format.

Man använder ett halvgräs som heter Cyperus javanicus eller C. exaltus. Det växer ju inte i Sverige då, men är släkt med papyrus tydligen. I en av bildtexterna står det sedge, och det ska vara starr. Men de svenska starrarna är väl för korta. Säv kanske? Men den är ju rätt tjock.

En del modeller är lite annorlunda, som man så säger. Jag får inte klart för mig om det beror på tekniken eller på estetiken.

Här har vi en teknik jag är riktigt bekant med i alla fall, tränsning. (Se mitt föregående inlägg.) Här finns också exempel på en annan råvara som introducerades med européernas kolonisation: ull från upprepade filtar…

Bara att ta en tåt och sätta igång, eller hur?

Mot slutet av boken finns också bilder av nytillverkade föremål, i samma tekniker men med moderna material. Att återuppväcka och underhålla den här konsten att göra olika behållare är för många aboriginer en viktig del i att stärka den egna identiteten.

En tunn bok med tungt innehåll. Om ni inte har möjlighet att köpa den på Etnografiska går det säkert att beställa den via nätet. ISBN 978-0-7141-2599-2. Baskets & belongings av Lissant Bolton.

Sjömaning

rep, sjömaning, tränsning, valknop

På den tiden det bara fanns segelbåtar fanns det också en massa sjömän som följde med dessa skepp jorden runt. Då och då hade de frivakter, och då ville de ha något att pyssla med. Rep av olika slag var vad som fanns till hands. Baskunskaper hade man redan, för alla sjömän då var tvungna att kunna hantera rep och slå knopar av olika slag. Dels kunde de utveckla själva knopandet på olika sätt, men det var också många som ägnade sig åt makramé.

Jag för min del är en riktig landkrabba och kan knappt se vad som är fram och bak på en båt, men så gott som allt som är av fibrer och böjbart är intressant för mig. Så när jag för några år sedan hade möjlighet att prova på sjömaning blev jag glad att få lära mig något jag knappt visste fanns innan. Makramé har jag provat tidigare.

Ovan ser ni ett par underlägg som jag har gjort, ett runt som är en tillplattad valknop och ett fyrkantigt som är flätat i tuskaftteknik med en träplatta som hjälpmall.

Man kan gå upp i skala och använda ett tjockare rep som man lägger i slingor efter ett visst mönster med hjälp av en mall. Därefter trär man i mer av repet och fyller ut. Det går åt många meter av rep kan jag säga! Och inte går det fort heller, i alla fall inte för en novis som jag. Men den här rosenmattan, som mönstret kallas, är ju faktiskt rätt snygg. Det finns många fler sätt att fläta en matta på. De här bilderna visar dels hela mattan uppifrån och dels en närbild med en tändsticksask som storleksjämförelse. Repet är en dryg centimeter tjockt.

En särskild ”gren” av sjömaningen är tränsning av föremål som behöver ett extra skyddande lager, fendertar t ex. Samma teknik kan man använda för att klä in flaskor, något som är särskilt kul. Här kommer ett par exempel.

Flaskan till höger är en liten gammaldags apoteksburk som klätts in helt och hållet med tränsning, även locket, och fått en döljande kant runt halsen av en s a s förlängd valknop. Den uppmärksamme ser att det är tre varv med tränsning ”åt andra hållet” mitt på burken, ett sätt att göra ytmönster. Annars ökar och minskar man stygnen efter samma principer som när man virkar för att följa formen på föremålet. Lilla flaskan till höger har en uppdragen valknop runt sidorna och ett inklätt lock.

Sist kommer en bild med ett föremål under arbete, en tålamodsprövande grej jag hållit på med till och från under flera år, puh! Jag ångrar att jag fortsatte att göra så täta stygn på flaskans kropp. Jag skulle ha kunnat glesa ut stygnen på sidorna så flaskans glas fått skina fram lite mer. Men nu ser det ut som att den faktiskt kan bli färdig, kanske rentav i år… Det här funkar bra som bredvidsittningsarbete i tv-soffan och bilen, i alla fall med min toleranta man.

Allra sist en bild som visar hur man tar själva stygnet. Det mysko lilla redskapet heter märlspik, och med den öppnar man ett hål att trä garnet genom. Då har man förberett garnet genom att forma en spets och förstyva den med lite snickarlim. Det går åt många meter garn och man kan knappast arbeta med hela mängden från början. Det blir till att splitsa. Och det första man får göra är en ögonsplits, så man kan få ett garn att lägga upp första varvet på. En hel del knopande blir det.

Den som har lust och möjlighet kan gå en prova-på-kurs som hålls i Stockholms läns hemslöjdsförenings regi lördagen den 3 februari. Länk till information och anmälan Här. Ledaren Gertrud Berglund är den som lärt mig och jag kommer också att vara med som en slags ”bisittare”.