Kurs i eco print

När jag såg på fb att Lotta Helleberg skulle hålla kurs i eco print i Monica Langwes verkstad i Mora var jag omedelbart på. Och det var tur, för kursen blev fulltecknad på en vecka. 

 Eco print går ut på att man för över bladens egen form på papper eller tyg. Färgerna blir dock inte lika som bladets färger, och det färdiga resultatet blir närmast grafiskt. Man kan, när man blivit riktigt duktig, genom val av växt, underlag, betning och vatten uppnå mycket vackra resultat. Dit har jag långt kvar, men det var otroligt roligt att göra de första lärospånen.

Papperen vi använde förbetades inte, men tyg av cellulosafibrer som lin, bomull och hampa betas genom att först kokas ordentligt med t ex pottaska och lite diskmedel. Nästa steg är att låta tyget ligga i ett bad av sojamjölk och vatten. Betning med soja är, tror jag, en gammal japansk metod, där man visserligen inte använde nutidens sojamjölk utan troligen vatten där sojabönor dragit sig. Tyger av ull och silke kan användas utan betning. De växter man vill använda skall också förbehandlas genom att läggas i ett bad av vatten man fått genom att låta järnskrot ligga tillsammans med vatten och ättika, utspätt med vanligt vatten. Vattnet blir inte rostigt men det finns järnmolekyler i det. Växterna ligger i sitt järnbad minst 20 minuter och tas sedan upp och torkas av. 

Man lägger lager med papper/tyg, växter och mellanlägg av makulaturpapper eller gamla tygbitar. Det är viktigt att bladens  undersida vänds mot den yta man vill få avtryck på. Så klämmer man ihop det hela, antingen mellan skivor som sedan fixeras med tvingar, eller genom att rulla upp det hela hårt på en rulle och sno ett snöre om. Sedan läggs paketet i en gryta och kokas. Papperet tål inte mer än en timmes kokning, men tyg kan gärna få koka en hel dag. 


Här syns en gryta med olika paket. 


Och här är paketen upplagda för att svalna av och bli hanterbara. Om man kan hålla sig några dagar innan man öppnar är det bara bra, men det kunde ju inte vi. 


Den översta tygremsan är ett helt oanvänt tyg som först kokats och sedan betats i sojamjölk. Det understa är en gammal linneduk, tvättad många gånger, med sojabetning. På bilden syns också papperet som varit mellanlägg. Man kan se att de blad jag använde till översta remsan kom från bl a daggkåpa, ek och mjölkört. På den undre ser vi rosenblad, näva, gullris, ekblad och ”string lines”, som avtrycket av snöret kallas. 

Jag gjorde flera försök men visar inte alla här och nu. Men här kommer en bild med ”fröken” Lotta och hennes demonstrationsremsa. 

Näst sista dagen förberedde jag ett störe arbete genom att plocka omkring 50 blad av vresros, som lades i järnskrotsvatten som vanligt. Tyg hade jag kokat och sojabetat. Det var så brett att jag måste vika det i tre delar för att få plats på rullen. Jag fördelade bladen mellan vecken och lade samtidigt dit mellanläggspapperet, och rullade det hela sedan hårt på en trärulle. Nästa dag fick rullen koka mellan kl 10 och kl 3. Och jag blev allt rätt nöjd med resultatet… 


Gulsticket som blev på nästan alla tryck som gjordes skyller vi på vattnet i Mora. De svarta prickarna kommer troligen från järnhaltigt vatten som klämdes fram i bladens stjälk, men dom stör inte så värst, tycker jag. 


Här är en bild som visar en del av mina duktiga och trevliga kurskamraters arbeten. 

Monika Langwe är bokbindare, och hon visade oss hur man binder en bok i pyramidbindning, som passar att sätta in proverna i. Den gjorde jag inte färdig så den ska jag visa lite senare när den är klar. 

Här kommer en länk till en gammal intervju med Monika – hoppas den fungerar för er. I våras kom hon med den fina boken Papper och stygn på Hemslöjdens förlag. 

Och här är länken till Lotta Hellebergs hemsida. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *