Kategoriarkiv: tyg

Ett osynligt djur

broderi, fibrer, tyg, ullgarn

Abstract in English below.

Sådär. Nu är bidraget till Västra Götalandsregionens slöjdprojekt klart. Klicka på bilden för större version!


Inbjudan att vara med gick ut när det gått några veckor på coronakarantänen, och det stod klart att folk kunde behöva något roligt att sysselsätta tankar och fingrar med. Temat var Djur och odjur, tekniken skulle vara någon form av broderi, och när man anmälde sitt intresse fick man en lapp vitt ylletyg av en viss storlek. Sen var det bara att sätta igång.

Det tog ett tag innan inspirationen rann till men så kom jag att tänka på Olle Adolphssons visa om Okända djur, som jag brukar sjunga för mig själv ibland. Ännu efter typ 50 år eller när det nu var den spelades i radio. Så det är en vers därifrån jag försöker visualisera. Versen är skriven/broderad med efterstygn i moulinégarn, och vanten sydd med kedjestygn i ullgarn.

Det har visst delats ut mer än 800 lappar, som nu på något sätt ska monteras ihop av slöjdkonsulenterna där i Västra Götaland. Ska bli kul att se vad det blir!

This is my contribution to a project, initiated by ”slöjdkonsulenterna” in the western part of Sweden. A ”slöjdkonsulent” is a person paid by the region’s council to promote ”slöjd” in every way. ”Slöjd” isn’t exactly like craft, it’s more like ”I need a jacket. I knit one”. Or whatever technique.

The title of the project was, in English, Animal or Beast. The recommended technique was embroidery, and when submitting you received a piece of wollen cloth in the size recommended. The project runs to the end of June, I think, and it was launched as a means of helping people get over the trials with covid-19.

I was inspired by a song, written in a nursery rime style on unknown animals. The verse I opted is about a little fellow living in the forests. If you loose your mitten in the forest, he makes his abode in the thumb and, during the winter, slowly eats the mitten away and looses his dwelling.

More than 800 people submitted to the project. When finished, the embroideries are sent back and will be mounted into something bigger, later to be exhibited.

Ur min textila skattkammare del 1

blåtryck, färgning, indigo, kypfärg, linnetyg, örngott, tyg, tygtryck

Abstract in English below.

För närvarande är det ju bara trädgårdsjobb som gäller. Och inga grejer har jag färdigställda så jag kan visa dem. Så nu tänkte jag ta och visa några av mina finaste textila föremål.

Där jag jobbade tidigare, på Skansens klädkammare, kom det ibland försäljare av tyger och tillbehör. En av dessa försäljare kom från Österrike, tror jag det var, och hade med sig fantastiska sidensjalar och underbara ylletyger. Och en gång hade han med sig äldre örngott, gjorda av blåtryckta linnetyger. Ja det var ju bara att försöka bestämma sig för ett, det var ett tillfälle som inte skulle komma åter.


Örngottet mäter 107 cm på längden och 47 cm på bredden, öppet i en kortsida med två knytband. På mina resor på kontinenten har jag stött på den här modellen av kudde, som sträcker sig från ena kanten av sängen till den andra, kanske rentav tänkta att användas av två personer. Den modellen kan man fortfarande se i våra hembygdsgårdar, och den tid som skildras där är ju den där två personer vanligtvis delade säng.

Tyvärr tog jag mig inte tid att fråga ut försäljaren om örngottets historia. Det är en ganska grov tuskaftsvävd kvalitet i linne, och den verkar vara så gott som oanvänd. Så den skulle nog kännas lite ruff att vila kinden mot till att börja med. Jag kommer inte åt någon stadkant, så jag kan inte avgöra om tyget är handvävt. Det är hopsytt för hand med kaststygn och blå tråd.


Men det är ju det fantastiska trycket som är grejen! Min första gissning är att det är ett valstryck, med reliefmönster, och de små prickarna har då åstadkommits med hjälp av metallstift. Det är färgat med indigo, men jag kan inte avgöra om det är naturlig eller syntetisk. Just det här sättet att mönstra ett tyg kallas för blåtryck, vilket är ett namn som kan leda in i fel tankebanor.


För det är ju inte den blå färgen som tryckts på. Det är fråga om en typ av reservagefärgning, dvs att delar av det vita tyget har skyddats för färg. Mönstervalsen har doppats i ett medel som blockerar färgpådragningen, kanske ett vax, och sedan har mönstret tryckts. Därefter har tyget doppats i blått färgbad och fått den ljusare blå färgtonen. Sedan har en annan mönstervals fört på ett annat skyddande lager för att bevara den ljusare blå tonen. Tyget doppas i blått färgbad igen, en eller flera gånger, för att få den mörkblå bottenfärgen. Som avslutning tvättas tyget ordentligt för att få bort allt reservagemedel, och mönstret framträder då i all sin skönhet. Med den här tekniken kan man till och med göra tyger med olika mönster på tygets fram- och baksida. Det fanns många blåtryckerier på kontinenten under 1800-talet, och det var vanligt förekommande med blåtryck i de europeiska folkdräkterna. Det finns några exempel i svenska folkdräkter också.

Det finns inte så särskilt många blåtryckerier kvar, men här är länk till ett i Ungern, som också har försäljning på nätet.
https://blaudruckshop.at

This time of the year I’m mostly outside, working in the garden. Nothing of my textile works are finished and able to show. So I decided to look into my textile treasury and take out one of my beauties to let it shine.

This is a pillow case I had the opportunity to buy some years ago. It’s made from flax in an old fashioned model. This kind of patterned pillow cases were not used in Sweden, but is a continental model. The pattern is accomplished with a technique called ”blau druck” (I think) in German. Sorry to say I don’t know the name in English, ”blue print” maybe? Anyhow, the name’s somewhat misleading, since it is not the blue colour that is printed on the fabric. The white pattern is made by blocking the blue colour, indigo, by printing the fabric with a reservage fluid, that is later washed away. In this case, the blocking print was made two times, first to save the white parts of the pattern and then to save the lighter blue parts. There were many printing shops in Europe using this technique during the 19th century, as this fabric was very popular.

Min nya finjacka

annatto, återvinning, bomull, easypiece, eco-print, färgning, Fiberspace Gallery, galleri, järn, kallfärgning, kläder, knappar, krapp, naturliga färger, paradisäppelträd, slowcreations, solfärgning, sömnad, svampfärgning, tyg, utställning, växtfärgning

Abstract in English below.

I vintras var jag till Fiberspace Gallery och tittade på en utställning som Petra Holmberg aka Slow Creations hade där. Hon berättade att det skulle bli en ny utställning med kläder sydda av hemfärgade tyger denna höst. Den skulle heta Easypiece, med kläder sydda efter ett specialkonstruerat mönster. Jag frågade om jag fick vara med på ett hörn, och det fick jag! Jag behövde en ny ”finjacka”, så det fick det bli.

Den här jackan är sydd av de bästa bitarna från ett gammalt lakan, som jag färgat själv. Lakanet kommer troligen från min storasysters hem eller kanske rentav från mors linneförråd. Min storasyster hade avslutat sin utbildning till småskollärare vid 1950-talets slut, och ganska snart efter det gifte hon sig och satte bo, som det heter. Det ingick förstås lakan i det nya hushållet. Lakansväven kan ha varit vävd vid Norrköping, där den främsta produktionen av sådana varor fanns då. Kanske det rentav var Tuppens väveri? Den är i så fall vävd av svensk personal som visserligen hade väldigt låg lön för tiden, men som hade lagstadgad semester och möjlighet att engagera sig fackligt. På den tiden fanns det också gott om plantageägare som odlade bomull med hög kvalitet, med långa starka fibrer. Hur arbetarna på plantagen hade det vet jag dock inte.

Tygerna i livet och ärmarna är färgade med mald krapp och anattofrön, som också kallas orleana. De är lite olika som synes, och om jag minns rätt är tyget i livet solfärgat under lång tid medan ärmarnas tyg bara är kokat med färgämnena. Som betning där har jag använt alun, som strötts ut på tyget innan jag rullat ihop det hårt och knutit om med färgämnena inuti. Det gula är bark från mitt paradisäppelträd. Det grönsvarta är samma bark med lite järnskrot. De tygerna är animaliserade med soja, dvs de har dragit en dag i en blandning av hälften sojamjölk, hälften vatten. Om jag minns rätt fick de stå ovanpå varmvattenberedaren 2 veckor, inbäddade i en tjock frottéhandduk. Knapparna, som är av ben, betades och färgades när jag gick svampfärgningskurs på sensommaren. Det är rödskiviga spindlingar som har fått ge den färgen.

Mönsterkonstruktionen är inspirerad av de raka tygbitar som genom tiderna och över hela världen använts vid sömnad av folkdräkter. Där var det viktigt att inte slösa med tyg, utan man vävde den bredd som behövdes. För rörelsevidd och bekvämlighet brukade man lägga till kilar av tyget. Jag ville inte heller klippa bort mer än nödvändigt. Dessutom hade jag inte tillräckligt med tyg i en färgställning utan har fått pussla ihop olika bitar.

Fodret är också återbrukat. Jag är med i Stockholms läns hemslöjdsförening, och vi fick en gång en generös gåva av Stadsteaterns klädateljé, ett antal sopsäckar med tygrester. Bland dessa tygrester fanns ett ”utkast” till en lång snedskuren aftonklänning i beige tyg med en blank yta. Jag vet inte vilket material det kan vara men troligen konstfiber. Till foder i livet har jag skarvat ihop delar från den kjolen. Dock tappade jag lusten att skarva detta tyg till ärmarna också utan dök istället ner i min eget förråd av tygbitar. Där hittade jag en bit mörkgrön fodertaft, som jag lyckades pussla ihop ärmfoder av.

Utställningen visades 5-8 december på Fiberspace Gallery. Det var kul att få vara med i ett så viktigt sammanhang som återbruk, göra själv och varsamhet med jordens resurser, för det är det som Easypiece handlar om. De flesta andra plaggen har nu åkt iväg till Rydals museum utanför Borås, som Slow creations också samarbetar med. Så den som har möjlighet kan titta på dem där. Själv ska jag gå omkring och vara fin i min nya jacka under kommande helger.

Here’s a blog post on my new jacket for special occasions. It was part of an exhibition at Fiberspace Gallery in Stockholm dec 5-8. The exhibition was named Easypiece Collaboratory, and was aimed against the terrible waste of the earth’s resources that is going in, in this case in the fashion industry. It’s better to reuse and refashion!

I used the best parts from old sheets when dying. The pink colour comes from madder, the golden dots from anatto seed, the yellow from the bark of my crab apple, the dark green was the same bark but with iron. The buttons, made from bone, were dyed with mushrooms. When constructing the pattern, my mind was focused on the way folk costumes usually are cut: square pieces that save cloth but with gussets for shape and width. Even the lining is reused, an discharged evening dress from a theater.

 

 

Återbruk på Sörmlands museum

återvinning, handsytt, kaffeduk, kläder, lagning, lappat och lagat, Marie Teike, museum, sömnad, Sörmlands museum, sytt, Takao Momiyama, tyg, utställning, Veronika Richterová

Abstract in English below.

Igår (19/10) var det invigning av en ny utställning om återbruk på det nya länsmuseet i Nyköping. Och eftersom jag dels var nyfiken på museet, dels tycker ämnet är intressant, övertalade jag mannen min att göra en utflykt med mig dit.

Det är ett fint och fräscht museum, med allt vad man kan önska sig i stort sett. Utställningar, restaurang, butik, fritt inträde osv. Utställningen ”Konsten att ta till vara” visas fram till 13 april, så det är gott om tid att ta sig dit och se den än så länge. Det är ju ett behjärtansvärt ämne och något som bekymrar många. Hur ska man hantera denna mängd av prylar som produceras och tär på vår enda jords resurser? I utställningen visades en bild av ”avfallstrappan” som kan vara vägledande när man funderar på det här.


Det fanns ett antal exempel på hur man kan praktisera detta återbruk, och här kommer några jag fastnade för.

Den tjeckiska konstnären Veronika Richterová använder sig av PET-flaskor i sitt skapande. Av dem gör hon bl a lampskärmar. Särskilt den mindre skärmen föll mig i smaken och jag kan gott tänka mig att ha den som myslampa i ett fönster, t ex.



En annan intressant utställare är den japanske konstnären Takao Momiyama, som numera bor i Sverige. Han köper inga nya kläder utan lagar sina gamla, praktiserar det japanska begreppet ”mottainai”. Det betyder att man ska ta hand om det man har och vårda det så länge som möjligt. Det är en av rötterna till sömnadstekniken sashiko, som numera bytt status från stoppteknik till dekorativt broderi. Här visar han flera av sina kläder med exempel på tekniken och praktiken.



Man kan också återbruka genom att knalla in på en av alla second-hand affärer som finns och fynda något att ge en ny användning. T ex sy en vacker festklänning av en stor broderad bordduk så som Marie Teike gjort för Stockholms stadsmission.


Policyn på Sörmlands museum är annorlunda på så vis att man är väldigt öppen med att visa vad man har i sina samlingar. Det kallas för ”öppna magasin” men kräver förstås en stor om- eller nybyggnad för att kunna genomföras. Inne i museet finns jättestora glasade väggar där man kan titta in i magasinen. Dessutom genomförs visnningar i dessa magasin två gånger om dagen. Besökare får sätta på sig skoskydd och skyddsrock och följa med en tjänsteman som berättar om föremålen, oftast med med tema för visningen. Just denna dag var temat korgar, något som passade mig väldigt bra. Men jag spar korgarna till ett annat inlägg och visar i stället bilder på två andra föremål från 1900-talets början. De visar en annan aspekt av återbruk, nämligen ren och skär nöd, utan fina ord eller möjlighet att göra val. Vi får inte glömma detta.



Men jag kan varmt rekomendera ett besök på detta museum.

This is a blog post on an exhibition about reusing and recycling, ”Konsten att ta tillvara” at Sörmlands museum, situated in the town of Nyköping south of Stockholm. The first six photos are from the exhibition itself. The two last ones were taken as we followed a guided tour into the museum’s depository, behind the scene so to say. Those two garments are a true application of the term reuse from the early 20th century in Sweden.