Kategoriarkiv: galleri

Korgutställning – exhibition on baskets

Abstract in English below.

Österåkers konsthall strax norr om Åkersberga visar en utställning om korgar i sommar, 13 juni till 16 augusti. Det är öppet torsd – sönd 12 – 16, och det finns ett fint kafe där och en vacker trädgård dessutom, samt en hantverksbutik och en antikhandel. Korgutställningen är gjord av hemslöjdskonsulenterna i Stockholms län, men det är minsann inte bara svenska korgar som visas, och inte heller bara traditionella. Här kommer ett axplock.



Skira korgar av metall i förgrunden.
Baskets from metal wire.


Knypplade korgar. Dom kan man ha rosenblad i t ex?
Baskets made by bobbin lace-method. For rose petals maybe?


Ståltråd omvirat med snören.
Metal wire covered with string.


Ullkorg.
Basket for wool.


Korg med krusiduller.
Basket with frills and turns.


Korgar med spännande utsida, bananblad tror jag.
Baskets with an outer surface made from banana leaves, I think.


I andra huset.


Korg av näver fodrad med bomullstyg.
Made from birch bark with cotton fabric inside.


Korg med historia.
Basket, once used when making cheese.

A short rewiew on an exhibition on baskets, held at an art center/café/garden just outside Stockholm, in Åkersberga. If you have the possibility to go there, it’s open June 13 to August 16, thursdays to sundays, 12-16.

Min nya finjacka

Abstract in English below.

I vintras var jag till Fiberspace Gallery och tittade på en utställning som Petra Holmberg aka Slow Creations hade där. Hon berättade att det skulle bli en ny utställning med kläder sydda av hemfärgade tyger denna höst. Den skulle heta Easypiece, med kläder sydda efter ett specialkonstruerat mönster. Jag frågade om jag fick vara med på ett hörn, och det fick jag! Jag behövde en ny ”finjacka”, så det fick det bli.

Den här jackan är sydd av de bästa bitarna från ett gammalt lakan, som jag färgat själv. Lakanet kommer troligen från min storasysters hem eller kanske rentav från mors linneförråd. Min storasyster hade avslutat sin utbildning till småskollärare vid 1950-talets slut, och ganska snart efter det gifte hon sig och satte bo, som det heter. Det ingick förstås lakan i det nya hushållet. Lakansväven kan ha varit vävd vid Norrköping, där den främsta produktionen av sådana varor fanns då. Kanske det rentav var Tuppens väveri? Den är i så fall vävd av svensk personal som visserligen hade väldigt låg lön för tiden, men som hade lagstadgad semester och möjlighet att engagera sig fackligt. På den tiden fanns det också gott om plantageägare som odlade bomull med hög kvalitet, med långa starka fibrer. Hur arbetarna på plantagen hade det vet jag dock inte.

Tygerna i livet och ärmarna är färgade med mald krapp och anattofrön, som också kallas orleana. De är lite olika som synes, och om jag minns rätt är tyget i livet solfärgat under lång tid medan ärmarnas tyg bara är kokat med färgämnena. Som betning där har jag använt alun, som strötts ut på tyget innan jag rullat ihop det hårt och knutit om med färgämnena inuti. Det gula är bark från mitt paradisäppelträd. Det grönsvarta är samma bark med lite järnskrot. De tygerna är animaliserade med soja, dvs de har dragit en dag i en blandning av hälften sojamjölk, hälften vatten. Om jag minns rätt fick de stå ovanpå varmvattenberedaren 2 veckor, inbäddade i en tjock frottéhandduk. Knapparna, som är av ben, betades och färgades när jag gick svampfärgningskurs på sensommaren. Det är rödskiviga spindlingar som har fått ge den färgen.

Mönsterkonstruktionen är inspirerad av de raka tygbitar som genom tiderna och över hela världen använts vid sömnad av folkdräkter. Där var det viktigt att inte slösa med tyg, utan man vävde den bredd som behövdes. För rörelsevidd och bekvämlighet brukade man lägga till kilar av tyget. Jag ville inte heller klippa bort mer än nödvändigt. Dessutom hade jag inte tillräckligt med tyg i en färgställning utan har fått pussla ihop olika bitar.

Fodret är också återbrukat. Jag är med i Stockholms läns hemslöjdsförening, och vi fick en gång en generös gåva av Stadsteaterns klädateljé, ett antal sopsäckar med tygrester. Bland dessa tygrester fanns ett ”utkast” till en lång snedskuren aftonklänning i beige tyg med en blank yta. Jag vet inte vilket material det kan vara men troligen konstfiber. Till foder i livet har jag skarvat ihop delar från den kjolen. Dock tappade jag lusten att skarva detta tyg till ärmarna också utan dök istället ner i min eget förråd av tygbitar. Där hittade jag en bit mörkgrön fodertaft, som jag lyckades pussla ihop ärmfoder av.

Utställningen visades 5-8 december på Fiberspace Gallery. Det var kul att få vara med i ett så viktigt sammanhang som återbruk, göra själv och varsamhet med jordens resurser, för det är det som Easypiece handlar om. De flesta andra plaggen har nu åkt iväg till Rydals museum utanför Borås, som Slow creations också samarbetar med. Så den som har möjlighet kan titta på dem där. Själv ska jag gå omkring och vara fin i min nya jacka under kommande helger.

Here’s a blog post on my new jacket for special occasions. It was part of an exhibition at Fiberspace Gallery in Stockholm dec 5-8. The exhibition was named Easypiece Collaboratory, and was aimed against the terrible waste of the earth’s resources that is going in, in this case in the fashion industry. It’s better to reuse and refashion!

I used the best parts from old sheets when dying. The pink colour comes from madder, the golden dots from anatto seed, the yellow from the bark of my crab apple, the dark green was the same bark but with iron. The buttons, made from bone, were dyed with mushrooms. When constructing the pattern, my mind was focused on the way folk costumes usually are cut: square pieces that save cloth but with gussets for shape and width. Even the lining is reused, an discharged evening dress from a theater.

 

 

Ullmarknaden i Österbybruk

Abstract in English below.

Österbybruk ligger i norra Uppland, ett av de gamla vallonbruken där. I flera år har det nu ordnats Ullmarknad där, ett tilfälle när ull- och garnproducenter och -konsumenter kan mötas. Jag for dit med en resa ordnad av Stockholm läns hemslöjdsförening. Mitt garnförråd är överfullt så det blev inga inköp av den varan, men det finns ju mycket annat att titta på i den vackra miljön som det här gamla bruket är.

Föreläsningar och kortkurser var det också och jag gick på en föreläsning som Håkan Liby höll. Han har skivit en bok om Hälsinglands folkdräkter och temat för föreläsningen var de stickade plaggen. En stor del fokuserade på de vackra tröjor som används till flera av dräkterna, och han hade tagit med ett flertal delsbo- och bjuråkerströjor som visades i samband med föreläsningen.


En tröja som stickades år 1879 åt jungfrun Sara (t ex) Erikdotter. Det är betydelsen av bokstäverna I S E D som står ovanför årtalet.


Nästa bild visar två manströjor , varav den nedersta gjordes för sonen Erik Ivarsson (t ex), S E I S 1868. Orden ”sonen” respektive ”jungfrun” angav att personerna var ogifta. Det var ett antal specialister som gjorde dessa tröjor på beställning och hade en utkomst av dessa. Även om ”alla” kvinnor kunde sticka av nödvändighet, så var det mest småplagg de gjorde, strumpor, vantar osv.


Man kunde misslyckas med färgningen på den här tiden också… Den här kvinnotröjan ser alldeles oanvänd ut, och inte har den fått några ägarinitialer heller.


En sån här hjärtevärmare är jag väldigt sugen på att göra. Men först ska jag göra färdigt det  projekt jag nu håller på med (och kanske något annat UFO också).

Sedan gick vi till Sadelmakarelängan, där det finns en mindre utställningslokal samt hantverksaffär. Där fanns en utställning med tröjor och andra stickade och sydda föremål av Katarina Brieditis. Här kunde man få tips om vad man göra av sina garnrester!



Katarina var själv där och fixade till lite mer på ett större verk, ett tredimensionellt lapparbete.


Vi hörde rykten om ett konstverk gjort av bananskal, som visades i en annan större utställningslokal. Så vi gick dit, Lena och jag. Den är inrymd i ett av de stora husen, som varit något slags förråd eller liknande. Högt i tak, råa obehandlade väggar, betonggolv – ja, ni vet. Och mycket riktigt, där hängde en installation av över tusen bananskal.


Det kan låta konstigt när man berättar om ett konstverk gjort av torkade gamla bananskal, men den här hängningen gjorde ett väldigt intressant intryck. Det är Katarina Jönsson Norling som ligger bakom det, och det har i mindre skala visats på flera gallerier i Sverige och utomlands. Här heter verket Komposition till Österbybruk.

Vi kom lite sent, strax innan galleriet skulle stänga. Men jag hann få ögonen på och njuta av den installation, som blir det sista jag skriver om denna gång.


Japanskan Mitsue Sugita har tidigare arbetat mycket med ikebana, den japanska konsten att arrangera blommor. Hon greps dock av ett slags samvetskval över detta dödande av växter, om jag förstått rätt, och började i stället arbeta med frön. Dem har hon fogat samman på en bärande väv i detta skira, poetiska stycke, som jag blev alldeles tagen av.


Verket heter Frön är liv som inte talar. Ja. Just det.

The northern part of the county Uppland was once a a place where there were a lot of ironworks, one of them being Österbybruk. The smithy is long since closed, but here is now a beautiful place, where you can go and learn of life in days now gone. In one summertime week end a wool market is held, which I visited the other day. I didn’t buy any yarn, as I have plenty of it already. But I did attend a lecture on the knitted jackets, used in the national costumes in another county of Sweden, Hälsingland. A few examples are shown in the first pictures. Not everyone could perform an extraordinary jacket like this. They were ordered from specialists.

After that I went to see an exhibition in one of the smaller exhibition rooms that have been created in the old buildings. Katarina Brieditis showed knitted jackets and also some other works, very inspiring.

Finally I walked on to the greatest exhibition hall, where I marveled at an installation by Katarina Jönsson Norling, consisting of more than 1 000 dryed banana skins! And another by Mitsue Sugita, where she used seed for this poetic sheer work.

En annorlunda världskarta

Abstract in English below.

På HV:s galleri på Djurgården i Stockholm visas just nu Katarina Evans stora broderi Outforskade vatten. Det är utfört på tyll i många olika stygn och är en slags inverterad världskarta. På samma utställning kan man se arbeten av några av hennes elever på skolan, Katarinas arbetsprover inför det stora arbetet samt broderier gjorda av kvinnorna på Livstycket i Tensta. Alla arbeten är variationer på temana tyllbroderi-vatten-fiskar. Där finns också ett fristående arbete i spetssöm.

Katarina Evans kan man följa på Instagram, och där har man kunnat få små sneak peaks av det som nu visas i sin helhet. Det var verkligen fantastiskt att få se något som man inte alls hade kunnat föreställa sig vad det skulle bli.


Också hängningen med skuggbilden var effektfull.

Det var lite ovant och främmande att se kontinenterna framställda som typ tomma hål.



Lite gissningstävling blev det ibland.

Utställningen står bara till 11 maj så det gäller att rappa på. Vi får verkligen hoppas att det här vackra och imponerande verket kan visas fler gånger på andra ställen.

At HV Gallery in Stockholm there is a time-limited exhibition of Katarina Evans great work Unchartered Waters. An excellent use of tulle embroidery showing an inverted world map.