månadsarkiv: december 2020

Från skattkammaren

Abstract in English below.

Eftersom jag både stickar, väver och broderar men inte har avslutat något, blir det ett inlägg från min textila skattkammare. Eftersom det blir skrivet så sällan blir det ett extra långt och tungt inlägg. Glöm inte att det går att klicka upp bilderna.

Jag börjar med en gammal bild på två gullpluttar.


Anders fyllde två år detta år och Anna kommer att fylla fyra på hösten. Nu är dom vuxna och har egna gullpluttar. Det är nog enda gången de burit dessa dräkter som jag sytt, barndräkter från Ore socken i Dalarna. Här kommer lite info om dessa dräkter.

Vi börjar helt pedagogiskt med att placera ut Ore socken på kartan över Dalarna. En liten socken, mest skogsmark, nu ansluten till Rättviks kommun.


Så kommer en helt underbar bild från Ore hembygdsförenings arkiv. Dessvärre vet jag inte namnen på personerna på bilden. Men den föreställer ett ungt dräktklätt par från Ore med sina två barn, gossen i knät på pappan och flickan framför mamman.


Den här bilden plus muntliga uppgifter från min ”dräktmentor” Ida Söderberg är vad jag haft som förlagor till min dräktsömnad. Dessutom tillkommer en trasig kolt, hittad som tätning i en vägg.

Den lille gossen, som verkar lite förskräckt för fotografen, har en randig kolt på sig. Han har också ett förkläde, en rutig halsduk och vad som ser ut som en haklapp. Det kan också vara en bröstlapp, något som var vanligt till små pojkars kläder vid denna tid i övre Dalarna. Fina små kängor har han också. Det är lite svårare att bestämma vad flickan har, men det är troligen en tröja av något slag, stickad eller sydd, med knäppning fram. Hon har en ljus mönstrad halsduk. Om man tittar på hennes vänstra sida verkar det som att kjolens randning bryts en bit upp upp. Det är kanske tröjan som är så stor att den räcker ända dit? Uppviket på ärmarna tyder också på att tröjan är för stor. Det som syns under förklädet är randigt, kanske av samma typ som kvinnornas ”randkjol”. Mössorna har tagits av inför fotograferingen. Förklädena är båda av samma typ som mammans, det som nu kallas ”randförklä”.

Något år innan jag sydde koltarna var det ett hus som revs i Dalbyn, min födelseby. Då hittades en rest av ett barnplagg, tillräckligt mycket för att man skulle kunna bestämma att det var en pojkkolt. Jag hade förmånen att få se och rita av den. Här kommer en bild av mitt anteckningsblad från tillfället.


Jag ritade en skiss på hur kolten skulle ha kunnat sett ut i helt skick. Min text lyder: ”Pojkkolt från ”gamla Palms” i Dalbyn. Halvylletyg med liv och ärmar fodrade med bomullslärft, halsen kantad med bomullstyg, smårutigt i rött/vitt. Knäppt bak med hakar och hyskor. Smal invikt fåll nertill, ärmarna med tyg och foder vikta mot varann. Tyget vävt i tuskaft på linvarp.”  Det som var kvar av kolten var övre delen med ärmarna och ungefär halva nederdelen, tillräckligt mycket för att man skulle kunna se skärningen på rygg- och sidsömmarna, och fållen. Tillräckligt mycket för att kunna fastslå att det var en kolt för en gosse. Flickornas koltar i Dalarna var alltid avskurna i midjan. Den äldre kvinnodräkten i Ore hade enfärgade veckade kjolar, mörkblå eller svarta, till fest gröna. De har nästan alltid en ”bredda”, en isättning av annat enklare hemvävt tyg under förklädet. Som regel är de randiga på mörk botten, och man kan se att man slagit in garnrester av olika slag, för det är inte alltid som randningen är likadan från sida till sida. Tur var det väl att jag hade sett så många breddor innan och kände igen den typ av tyg som använts till kolten! Den var väldigt blekt och illa faren, men en enklare vävanalys gick att göra. Och jag tycker åtminstone själv att fotografiet bekräftar min teori om tyget.

Jag hade inte tillgång till koltresten när jag gjorde mönstret till Anders kolt, så det fick bli efter min skiss. Tyget hade jag vävt innan, men jag använde mig av en varp som var uppsatt till randkjolar, i den vävstuga som då fanns i Dalbyn. Så det blev bomullsvarp, och garnet jag slog in var rester av mörkblått yllegarn, sådant som användes i randkjolen, och lite blandat smått och gott till ränderna. Alldeles som man vävde breddorna förr, inbillar jag mig. Så här blev den då.

Ingen haklapp som synes. Var jag fick halsduken från minns jag inte, men jag tycker fortfarande att den passar in bra. Förkläsbandet har jag också vävt. Mössan är sydd av olika rödbottnade kattunstyger, och den har förstås kilar i nacken som en pojkmössa ska ha.



Flickans kolt är då sydd med avskuret liv. Här har jag gått efter muntlig beskrivning från Ida Söderberg. Det finns vad jag vet ingen sådan här kolt bevarad heller. Det sys dräkter till flickor fortfarande, men de sys mer som en livkjol: ett ärmlöst liv av rött kläde med en fastsydd randkjol. Till den måste flickan då ha en ”överdel” (blus) av vitt bomullstyg med långa ärmar under livkjolen. Det blir som en kopia av den vuxna kvinnans dräkt med rött livstycke och randkjol. Det är samma tyg i de båda förklädena, jag har bara vänt olika sidor utåt. Och jag har faktiskt – vet inte om jag törs säga det – klippt sönder ett gammalt förkläde… Flickförklädets band är gammalt, men kjoltyget har jag vävt. Mössan har mittstycke och sidostycken som det ska vara till en flicka. Halsklädet är en gammal urblekt ”gulkrokstrasa” – ordet trasa är inte nödvändigtvis negativt i oremålet. Men jag har visst glömt bandet som ska sitta nertill på kjolen, varprandigt med röd botten. Och lövbroschen är nog överkurs till en så liten flicka.

This is a blog post with the story on how I made the national costumes of my home community for two of my children a long time ago. I used the old black-and-white photo and the knowledge of my mentor in textile tecniques and costume wearing, a dear old woman no longer alive, as help when constructing the models. My son Anders on the left is two years when the picture is taken and my daughter Anna is about to be four. In those days long ago (that is 19th century and further away) boys didn’t wear pants, not until say six years, maybe older. Beside the picture and my mentor’s tellings, I also had the lucky opportunity to see an old boy’s dress, found when an old house was tored down. The remains of the dress had, as was common, been used as seal in the wall. The blue striped dress was made for my son, following the model of the dress found, and the dress with a green bodice and striped skirt was made according to what my mentor told me. I wove the fabric to the boy’s dress and the skirt for the girls dress, also the tying band for the boy’s apron.