månadsarkiv: januari 2016

Färga med skal från clementiner

Experimenterandet fortsätter, nu med hopsparade torkade skal från clementiner. 

  
Garnet var alunbetat och jag har gjort alldeles som vanligt: kokat skalen en timme, silat från dem och sedan hållit garnet i 90 graders värme en timme. Sedan fick det ligga över natten och svalna i badet. Dagen efter lades några av småhärvorna i olika påverkansbad. Från höger till vänster först den rena färgen, därefter garn som legat i lut, sedan ättika och sist i raden kopparskrotsvatten. De låg i ungefär en halv timme. 

Kopparskrotsvatten ser ut så här: 

  
Det är en vanlig gurkburk med några avskalade elsladdar samt bitar av ett kopparrör, som ligger i vatten tillsatt med lite ättika. Nu är vattnet mer än ett år gammalt. Jag gör inget mer än fyller på vatten ibland. Garnhärvan ovan har jag bara lagt ovanpå ett tag. Dock tror jag inte jag ska bjuda någon på en sup av den här brygden. 

En annan teknik

Monthly makers är en grupp på face book jag tänkte hänga med ett tag. Där presenteras ett hantverkstema varje månad och så får man visa sitt resultat i deras forum. Tänkte jag skulle få lite nya uppslag och idéer. Man kan ju inte bara sitta och sticka. (Eller?) Januari månads tema är avtryck. Så då kom jag helt fantasilöst att tänka på tygtryck, som jag inte praktiserat särskilt mycket. Raskt inhandlade jag lite tryckfärg för textil, och lite redskap. 
  
De här små tryckstockarna har jag köpt på Östasiatiska museet i Stockholm. Tyget är en bit gammalt lakan som varit omslag till en av mina slow colour-färgningar, så det är faktiskt också ett avtryck! 

  
Till nästa försök tog jag en kvarbliven kakelplatta från omkaklingen av badrummet. Färgen är rullad på i ränder som ni ser. Och ränderna på tvären i mitten kommer från tidningen som låg under när jag tryckte, så den åkte bort till nästa tryck. Det här jag använda till en kudde, tänker jag. Det är en bit gammalt lakan jag tryckt på. 

För ett tag sedan dök en film upp i mitt face book-flöde. Jag är ingen datamatador så jag är inte människa till att länka till den tyvärr – har försökt – men det finns på The Art of Wonderment, Fabric Painting and Printing. Det går säkert att googla på. I alla fall, den handlar om linoleumtryck på 1950-talet. Och då kom jag att tänka på mallen jag skar ut för en kvinnoålder sedan, och som jag hittade när jag gick igenom några lådor. Så jag tog fram den och gjorde några försök. 

  
Till vänster första trycket. I mitten en tryck på en bit tyg jag tidigare solfärgat med skal från avokado och lök samt lite järnskrot. Och längst till höger själva den utskurna plattan, tyvärr i skugga från kameran. Det kan också duga till en kudde tänker jag. Så vitt jag minns använde jag mallen bara en gång då för länge sedan, gjorde ett tryck på framsidan på en t-tröja. Men jag tror tanken var att använda det till en gardin eller ett draperi. Och det är ju inte försent, men jag får kantskära mallen lite och limma upp den på en bit trä, så den blir lättare att hantera. 

Som avslutning gick jag bananas på den tygbit som var kvar med den färg som var kvar i rulle och dyna. 

  
Först några tryck med baksidan av kakelplattan. Sen tog jag bort det mjuka underlägget, och då kunde reliefytan på diskbänken få göra sitt avtryck, när jag körde hit och dit med rullen och tryckte med den hopvikta färgdynan och mina fingrar. Framtiden får avgöra om det här kommer till användning någon gång. Roligt var det i alla fall!  

Om en bok och ett sittunderlag

Jag köpte den här boken på Sätergläntans bokhandel i somras, och nu har jag läst färdigt den: Nomadic Felts av Stephanie Bunn. ISBN 978-0-7141-2557-2, utgiven av The British Museum.

  
Boken är en genomgång av tillverkningen och traditionen kring tillverkningen av filt i främst Asien, med tyngdpunkten lagd på de dekorativa elementen och hur man får fram dem. I tid går den från 400 f.Kr. fram till nutid. Den stora yta som avhandlas sträcker sig från södra Ryssland till Iran och Indien, från Balkanhalvön och Ungern till Kina och Japan. Överallt i dessa områden levde olika kulturella grupperingar, alla med ibland olika, ibland liknande användningar av filten. Den värderades högt en gång i tiden och var det enda som vissa härskare kunde tänka sig att sitta på. Förutom till mattor, vilket väl är det de flesta kommer att tänka på, brukades filten till tältväggar, huvudbonader, hästtäcken, påsar, mantlar, grytlappar, mobiler m.m. Vi känner alla till de vävda mattorna från t ex Iran och vilka höga penningvärden de har. Men hur många vet att det i samma områden fanns starka traditioner om hur filtade mattor skulle se ut och tillverkas? Författaren  påpekar dessutom risken med att dessa kunskaper nu är på väg att försvinna helt, under de stora politiska omstruktureringar som sker i dessa dagar. Boken är full av intressant kunskap och vackra bilder. Det kommer nya böcker om olika moderna tekniker för filtning, men denna bok är nog den första, i alla fall den största, som täcker in filtningens historia efter Mary Burketts The Art of the Feltmaker, som kom 1979. Jag är väldigt glad åt den här boken. 

Och när jag läste den kom jag att tänka på det symposium som hölls i Jakobsberg för ett bra tag sen, kan det ha varit 2003? Gunilla Paetou och några andra personer som jag inte kan minnas lyckades hålla en helg i filtningens tecken, med utställning, föredrag och verkstäder. En dag med ett ruskigt snöoväder fick vi gosa in oss med detta värmande material. Och som kursledare hade vi några personer med fötterna stadigt planterade i den gamla traditionen, en mästarfiltare från Kirgizistan och några av hans släktingar och medhjälpare. Så jag plockade fram och avslutade det sittunderlägg jag började arbeta på då. 

  
Det är gjort i intarsia av två bitar vit och grå maskintilverkad filt. Min kamrat Ulrika och jag samsades om två bitar, så hennes underlägg är vitt med en grå mittfigur. Vi fick handspunnet ullgarn från kamel (tror jag) att sy ihop bitarna med. Själva hopfogningen hann jag med på symposiet, men snoddarna har jag satt på nu. Tyvärr har jag haft herr Mal på besök och han tog sig några smakprov av de specialspunna snoddarna, så jag fick göra det bästa av det som var kvar. Jag hade tänkt försöka splitsa ihop dem, men eftersom de var snodda åt olika håll gick det inte att göra. Därav de vita tjocka översydda skarvarna. Egentligen skulle snoddarna ha lagts bredvid varandra, för att få en bredare v-liknande effekt. Inte heller minns jag om det egentligen skulle vara de vita snoddarna på kanten och de vit/bruna längs konturerna. Förresten, man kan ju tro att figuren föreställer franska liljor men så är inte fallet. Falkar som flyger ska det vara.

  
Här ser ni baksidan med sina stora ordentliga stygn för sammanfogningen, resterna av snoddarna och en bit kamelhårsgarn. 

  
Fast med dom här tjocka snoddarna får man kanske lite avtryck där bak? Jag kommer nog att sätta upp den på väggen.

  
Dom som inte gjorde intarsia fick i stället göra underlägg med sydda mönster, som ovan. Här visar jag ett fodral som jag köpte av kirgizerna, och en slända. Jag köpte också en liten figur till brosch, men den visade sig ha varit huvudmålet för herr Mal, dessvärre. 

Om en tröja

I mellandagarna fick jag äntligen den här tröjan klar. 

  
Den har en väldigt lång tillkomsthistoria, som sträcker sig över flera år. 

Om vi nu börjar med det gråbeiga garnet, så är det färgat med valnötsskal för många många år sedan, i min första period av växtfärgning på 1970-talet. Skalen hade jag sparat från julnötternas knäckande flera år. Valnötter går ju oftast sönder i två halvor, och det var dessa som sparades. Så småningom kokade jag dem i stora bykgrytan, och vattnet blev lovande mörkbrunt. Det var lite snopet att det inte blev mer färg på garnet. Kanske det hade blivit bättre om jag krossat skalen mer, men det är ju å andra sidan de gröna höljena som omger den omogna nöten som har mest färg att ge, det vet jag egentligen. Det är förresten garn från Bergå spinneri, saligt i åminnelse. 

Vi hoppar fram några år i tiden och finner mig på ull- och fårkunskapskurs på lanthushållsskolan i Vålberg utanför Karlstad. Dit kom bl a Margrét Kållberg och lärde oss färga med syrafärger, och då gjorde jag det rosa garnet (som är lite rödare i tonen på fotot än i verkligheten). Jag vet inte alls varifrån det garnet kommer. Efter ytterligare några år sammanförde jag de här garnerna och började sticka en tröja i näverstickning. Men den var på väg att bli alldeles för stor och repades snart upp. 

  
Nåväl, en ny tröjidé uppstod i mitt huvud. Den här gången gick jag lite mer metodiskt tillväga: gjorde modellskiss, stickade provlapp, tog mått på en omtyckt tröja. Sedan satte jag igång att sticka, till och från under några år. Tröjan är som ni kanske förstår stickad på tvären, från mitt fram runt över ryggen till nästa framkant, med avmaskningar och upplägg för ärmhål och sidosprund, hopsydd på axlarna. Ärmarna är också stickade på tvären, med förkortade varv mot handloven och en kil under ärmhålan. Knäppkanten är virkad, och det är också virkat runt alla kanter, utom hals och ärmar som har fått resårkant. Och tekniken är vad jag kallar moss-stickning. Där finns också en musikalisk hemlighet. 

  
Jag är inte helnöjd men kommer inte att göra om den igen. Om inte annat så duger den på landet, vi får se hur det känns när jag använt den lite mer. Kanske är det bara så att den behöver boas in i lite.