månadsarkiv: mars 2016

Kurs i återbruksslöjd

För några veckor sedan deltog jag i en kurs i återbruksslöjd, ordnad av Stockholms läns hemslöjdsförening. Det var många olika tekniker som hade förberetts av kursledarna, men jag liksom de flesta andra fastnade för att göra korgar. Det första jag började med var en korg av elkabel och ståltråd. 

  
Det är den svarta glesa som står längst fram till höger. Jag blev inte helnöjd med den, men nu vet jag åtminstone hur jag ska göra en bättre. Mer om sådana korgar ser du här. 

  
När den var klar började jag med en skål med nylonrep till kärna, lindad med trasor och sedan hopsydd i varv på varv. Flera påbörjade sådana ses här. Den modellen kommer från Malena Skotes bok Skapa med tyg. Jag blev inte färdig med min den dagen utan det blev hemläxa, men den skålen är jag riktigt nöjd med. 

  
Det är den rödrosa skålen baktill i bild, med 5 m rep i kärnan. Lite annorlunda än Malena Skote har jag gjort, för jag tyckte det kändes bekvämare att sy med en grov trubbig nål i stället för att virka som hon föreslår. Framför ligger ett rep av mattrasor, slaget med hjälp av en kamrat och en borrmaskin. Jag tyckte det kändes mera återbruk att använda trasor. Nu har jag ungefär 10 meter matt-traserep med c:a 10 mm diameter att använda till en ny korg. Den kommer på bild så småningom. Det här är en teknik som går bra att kombinera med tv-tittande och konversation av olika slag, har jag märkt.  

Kurs i färgning av sidensjalar

För ett tag sedan ledde jag en kurs i färgning av sidensjalar för mina kompisar i Skansens byalag. Vi hade väldigt roligt.  

Kursen gick ut på att använda sånt man har hemma i köksskåpen och i avfallspåsen, plus några få färskare varor. Typ den bortglömda kryddburken längst in, lökskal, urtvättade svintobitar m.m. Dessutom rödkål och svartris. Sjalarna hade jag förberett med alunbetning hemma innan. 

  
Här har jag gjort ett upplägg med curry, kanel, enbär och svartris. De andra gjorde egna kompositioner av samma typ. 

  
Vi gjorde också smalare tygband med samma ingredienser, här mitt band med rödlöksskal och svinto. De smala banden är avsedda för halsband. Det var min medledare Eva Rapp som stod för kompetensen i det fallet. 

Vi lindade ihop våra små paket med rätt långa bitar mattvarp och satte på namnlappar av tejp. En del paket slogs dessuton in i skyddande bomulltyg, bitar från gammalt lakan. Sen stoppades alla de små paketen ner i grytan och fick sjuda en timme. 

  
Det var spännande att linda upp alla korvarna!  

 
Och här är det strålande resultatet! 

  
Alla blev glada och glatt överraskade.

  
Här är min sjal med gula toner från gurkmejan i curryn och lite svaga bruna toner från kanelen. De blå prickarna är från svartriset. Enbären är svårare att spåra. Det som ligger ovanpå och ser ut som ett ormskinn är biten som är avsedd till halsband, med rödlöksskal och gammal svinto. 

  
Sidenbiten syddes ihop till ett rör och sen stoppade jag in träkulor, de större med 15 mm diameter och de mindre med 10 mm. Mellan kulorna satte jag metalldelar som jag köpt på Slöjddetaljer, liksom låset. Man kan göra det ännu enklare för sig genom att göra knutar mellan kulorna och även göra låset av en kula i ena änden och en knuten ögla i andra. 

Som sagt, vi hade jätteroligt och jag gör gärna om det här med en annan grupp, om intresse finns. 

En fibernörds erfarenheter

För många år sedan hade jag anledning att slänga en krukväxt, svärmors tunga, på komposten. Men hur det nu var hamnade den i hallonhäcken i stället. Och när jag sedan körde med gräsklipparen där blev det stopp i maskin. De starka fibrerna i bladen hade snott in sig i klipparbladen. Då höjde jag ett förvånat ögonbryn. 

Tiden gick och det blev en utställning på Bergianska trädgården 2014, ”Livets trådar”. Den handlade om alla de fibrer som människan tagit fram ur växter och deras användning. Där fick jag se fibrer som Kaili Maide hade vunnit ut ur just svärmors tunga, och då tänkte jag att det ville jag också prova på. Nu har jag gjort det, men först bad jag Kaili om några råd. Så det är hennes arbetsgång jag följer. Tack Kaili för hjälpen! 

  
Jag planterade om min egen växt och klippte av 16 blad. Vissa av dem var mer än en meter långa. Först bankade jag sönder dem med en gummiklubba. Det blev ett förfärligt bankande i flera timmar för de första sex bladen. Saker ramlade ner från köksbordet, växtsaften stänkte och mannen stängde in sig i sitt rum. Träningsvärk fick jag också. Kanske en hammare med en vass kant hade varit bättre än gummiklubban. Det gick ganska lätt att slå sönder bladet vid rotändan, men de övre delarna var sega som bara den. 

  
Sedan lade jag bladen i blöt för att sätta igång rötningen. Som ni ser gjorde jag ett litet nystan av varje blad, och i den här lilla skalan var det praktiskt. Det tog flera dagar innan jag kunde se några påverkan av rötningen. Jag skrubbade av de lösa delarna och la fibrerna i blöt igen, i flera omgångar. De andra bladen ställde jag i en hink vid elementet, och det var mycket effektivare. Det blev lite dålig lukt men inte så farligt ändå. Men det tog ett par veckor och flera omgångar av rötning och skrubbning innan allt det gröna var borta. 

  
Till slut fick jag fram mina fibrer, c:a 30 gr av mina sexton blad. De blev fina, vita och glänsande, i grovlek som hårstrån ungefär och rätt styva i torrt tillstånd. 

  
Vad ska jag nu göra av dessa? Ah, det ger sig. Grejen var ju att se om det gick och vad det blev. En cellulosafiber som den här är väl rätt svår att färga, tänker jag. 

Och om ni undrar varför jag över huvud taget gav mig in på det här, så hänvisar jag till Edmund Hillary, han som 1953 var den förste att tillsammans med sherpa Tenzing Norgay besegra Mount Everest. Han lär ha fått frågan varför han gjorde en sådan sak och svarat: Därför att det fanns där! (berget) 

Figurer i fönster

  
I skyltfönstret på Idungatan 6, Stockholms läns Hemslöjdsförening, hänger och sitter fyra kompanjoner skapade av Kristina Skantze. Hon var föreningens Jenny Åkerström-stipendiat förra året och ställer ut dessa figurer t o m 31 mars. 

De är tillverkade av silkesjersey som Skantze färgat, med stoppning av polyester och handsydda sömmar som formar ansikten och kroppar. Konstnären berättade vid vernissagen att hon alltid ”hållit på” med figurer. Genom många försök har hon utvecklat en teknik som ger henne stora möjligheter att visa olika uttryck. 

  
  
  
På Kristina Skantzes hemsida finns många fler kompanjoner att se.