Kategoriarkiv: kypfärg

Ur min textila skattkammare del 1

Abstract in English below.

För närvarande är det ju bara trädgårdsjobb som gäller. Och inga grejer har jag färdigställda så jag kan visa dem. Så nu tänkte jag ta och visa några av mina finaste textila föremål.

Där jag jobbade tidigare, på Skansens klädkammare, kom det ibland försäljare av tyger och tillbehör. En av dessa försäljare kom från Österrike, tror jag det var, och hade med sig fantastiska sidensjalar och underbara ylletyger. Och en gång hade han med sig äldre örngott, gjorda av blåtryckta linnetyger. Ja det var ju bara att försöka bestämma sig för ett, det var ett tillfälle som inte skulle komma åter.


Örngottet mäter 107 cm på längden och 47 cm på bredden, öppet i en kortsida med två knytband. På mina resor på kontinenten har jag stött på den här modellen av kudde, som sträcker sig från ena kanten av sängen till den andra, kanske rentav tänkta att användas av två personer. Den modellen kan man fortfarande se i våra hembygdsgårdar, och den tid som skildras där är ju den där två personer vanligtvis delade säng.

Tyvärr tog jag mig inte tid att fråga ut försäljaren om örngottets historia. Det är en ganska grov tuskaftsvävd kvalitet i linne, och den verkar vara så gott som oanvänd. Så den skulle nog kännas lite ruff att vila kinden mot till att börja med. Jag kommer inte åt någon stadkant, så jag kan inte avgöra om tyget är handvävt. Det är hopsytt för hand med kaststygn och blå tråd.


Men det är ju det fantastiska trycket som är grejen! Min första gissning är att det är ett valstryck, med reliefmönster, och de små prickarna har då åstadkommits med hjälp av metallstift. Det är färgat med indigo, men jag kan inte avgöra om det är naturlig eller syntetisk. Just det här sättet att mönstra ett tyg kallas för blåtryck, vilket är ett namn som kan leda in i fel tankebanor.


För det är ju inte den blå färgen som tryckts på. Det är fråga om en typ av reservagefärgning, dvs att delar av det vita tyget har skyddats för färg. Mönstervalsen har doppats i ett medel som blockerar färgpådragningen, kanske ett vax, och sedan har mönstret tryckts. Därefter har tyget doppats i blått färgbad och fått den ljusare blå färgtonen. Sedan har en annan mönstervals fört på ett annat skyddande lager för att bevara den ljusare blå tonen. Tyget doppas i blått färgbad igen, en eller flera gånger, för att få den mörkblå bottenfärgen. Som avslutning tvättas tyget ordentligt för att få bort allt reservagemedel, och mönstret framträder då i all sin skönhet. Med den här tekniken kan man till och med göra tyger med olika mönster på tygets fram- och baksida. Det fanns många blåtryckerier på kontinenten under 1800-talet, och det var vanligt förekommande med blåtryck i de europeiska folkdräkterna. Det finns några exempel i svenska folkdräkter också.

Det finns inte så särskilt många blåtryckerier kvar, men här är länk till ett i Ungern, som också har försäljning på nätet.
https://blaudruckshop.at

This time of the year I’m mostly outside, working in the garden. Nothing of my textile works are finished and able to show. So I decided to look into my textile treasury and take out one of my beauties to let it shine.

This is a pillow case I had the opportunity to buy some years ago. It’s made from flax in an old fashioned model. This kind of patterned pillow cases were not used in Sweden, but is a continental model. The pattern is accomplished with a technique called ”blau druck” (I think) in German. Sorry to say I don’t know the name in English, ”blue print” maybe? Anyhow, the name’s somewhat misleading, since it is not the blue colour that is printed on the fabric. The white pattern is made by blocking the blue colour, indigo, by printing the fabric with a reservage fluid, that is later washed away. In this case, the blocking print was made two times, first to save the white parts of the pattern and then to save the lighter blue parts. There were many printing shops in Europe using this technique during the 19th century, as this fabric was very popular.

Historiefärgarna i farten i Norrköping

Den gamla färgargården i Norrköping har väckts ur sin törnrosasömn denna sommar. Aktiviteterna avlöser varandra! Och denna helg var det extra mycket historisk färgning. Det måste jag ju se!

Det färgades med indigo.

Det eldades under grytor.

Det rördes om i grytor med krappkok.

Det hackades och stöttes vejdeblad till en grön massa som lades på tork.

Den gröna fortfarande fuktiga massan formas till bollar som sedan får torka ytterligare. Då kan de sparas för att användas vid ett senare tillfälle, eller som förr fraktas till marknaden för försäljning. På bilden ser vi både nygjorda och urgamla museala vejdebollar.

Här kommer ett par bilder på en del av det som färgades under helgen.

Färgargården är en del av Norrköpings stadsmuseum, beläget i ett parkområde vid Motala ström. Man kan läsa om verksamheten på Norrköpings stadsmuseums hemsida eller söka ”Färgargården” på Facebook.

Ny bok om blåfärgning

I vintras kom det en ny svensk bok om att färga blått med indigo. 


Det är Kerstin Neumüller och Douglas Luhanko som tillbringat en massa tid tillsammans med varandra och olika indigokypar, och nu presenterar de sina rön. Kerstin är textilhistoriker och herrskräddare, och jag träffade henne när hon en gång i tiden var sommarvikarie på Skansens Klädkammare. Douglas driver jeansbutiken Unionville i Stockholm och är dessutom samlare av jeans. 

Den här boken kan jag utan vidare rekommendera till färgningsintresserade. Vackert och tydligt formgiven, med indigoblått bindgarn(!), populärt och lättläst skrivet, många rediga beskrivningar av vad som händer i kypen och hur man ska göra. Det finns inte mindre än 8 recept på kypar, utgående från både indigopulver och indigoväxter, inkluderande vejde och färgpilört. Dessutom ges det tips på hur man kombinerar indigon med andra färgämnen. Det finns en avdelning med projekt, där man kan få idéer för användning av sina blåfärgade textiler. Det finns felsökningsschema och ordlista. Själv blev jag alldeles fascinerad av det här sashikomönstret. 

 
Egentligen är det bara en litteraturlista jag saknar. Men annars väntar jag nu bara otåligt på att mina färgpilörtsplantor och vejdefrön ska ta sig, så jag får börja tillämpa bokens recept. 

Färga med vejde

Vejde är den växt som gav blå färg till romare, kelter och vikingar. Den har använts till Överhogdalsbonaden och till gobelängerna som vävdes under medeltiden. Tillsammans med gult gav den gröna toner till alla verduretapeter i slott och borgar. (Verdure betyder grönska eller skog.)  Fram till 1600-talet fanns stora odlingar av vejde i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England. Men när de östindiska handelskompanierna i flera länder började importera färdigberedd indigo i stor skala från 1700-talet slogs dessa odlingar ut. Jag har sett vejde växa vild här i Sverige, på Stora Karlsö. Men jag köpte frö från Impecta en gång i tiden. Nu har jag egen produktion av frö. 

För två år sedan sådde jag frön i en rabatt som jag ska göra om radikalt någon gång, så den är lite styvmoderligt behandlad, bortsett från rensning av de värsta ogräsen. Men vejden kom upp och växte, och i år satte den blom förstås, men det tog jag bort. Sommaren gick och det började varslas för frost, så jag fick rycka upp mig och ta tag i saken, skörda min vejde. Eftersom jag har misslyckats med vejdefärgning förut var det lite motstånd mot att våga försöket igen… 


Här ser vi en blandning av snigelätna vejdeblad, ringblommor och höstanemon, och hinken jag plockar blad i. 

Jag har använt ett recept som finns i min fb-grupp om färgning, men det finns många recept och metoder på nätet och i böcker. Bladen rensades och klipptes i bitar. Därefter kokade jag upp vatten och hällde på och det fick sedan stå i 40 minuter. Bladen silades ifrån, och sedan var det dags att ta färgbad, ammoniak och provstickor med sig och gå ut på förstutrappen. Ammoniak tillsattes till ett pH av 9-10. Det rödaktiga blötläggningsvattnet skiftade mot grönt. Dessutom hällde jag vätskan fram och tillbaka c:a 20 ggr så att den syrsattes ordentligt. Det bildades ett fint blått skum på ytan. 


In igen för att höja värmen på badet och tillsätta natriumhydrosulfit. Det sista är till för att ta bort syret (jamen!) så nu får man inte röra om i badet. Men nu ska indigomolekylerna finnas där flytande i badet. Det kanske låter förvirrande när jag nu helt plötsligt börjar prata om indigo, men det är så här att det finns några olika växter här på jorden, som inte alla hör till samma släkte. De kan alla fås att ge blå färg, och det är i stort sett samma komplicerade metoder och blir samma typ av indigomolekyler, men onekligen av olika kvalitet och styrka. 


Här är mitt färglabb i tvättstugan med alla nödvändiga tillbehör. Hinken med färgkypen står i vattenbad i tvätthon, och jag häller på hett vatten i hon för att hålla temperaturen på badet runt 50-60 grader. Handskar är nödvändigt, likaså tidur. I stora kastrullen till vänster ligger garnet jag ska färga i blöt. Det ska inte vara betat men rent och vått. Indigo färgar både ull, siden, bomull och lin utan problem, men pådragningen kan vara olika. Tråden som saxen håller fast leder till ett tygprov jag testade med först. 


Här är garnet jag planerade färga: ett vitt redgarn, det tidigare misslyckade färgförsöket samt ett redgarn som färgats med vau. Det gula är då tänkt att bli grönt. Det tvåtrådiga i mitten har inte fått en sann färgåtergivning på bilden, det är mer tråkigt grålila egentligen. 


Resultatet var sådär, efter 10 minuter långa bad. En fisig babyblå, en lite starkare ton på det tvåtrådiga och en ojämn svagt gröngul. Nu är det ju så att garnet inte är blått när man när man tar upp det ur badet. Det är gult och sedan oxideras den blå färgen fram allteftersom garnet torkar. Vill man få starkare färger får man doppa igen när garnet oxiderat färdigt. Så jag gav inte upp hoppet. Men jag letade efter mer garn att färga eftersom det verkade finnas mer färg kvar i badet. Jag hittade en härva från ett efterbad av koschenill med tennsalt för många år sedan, när jag fortfarande höll på med sådana farliga grejer som tennsalt. Den här härvan hade en grisskär ton som jag tyckte var lite svår att använda, så den hade blivit liggande. Jag tänkte att skärt och svagt blått borde kunna ge en lila ton. Eller hur?


Resultatet blev snarast en ofärg, nåt oanvändbart ojämnt gråbäscht. Jag måste säga att mina bildbehandlingsprogram gör verkligen sitt bästa för att framställa mina färger så fina som möjligt…. det resultatet var jag inte nöjd med. 

Nåja. Dagen efter försökte jag fräscha upp färgkypen med mer ammoniak och natriumhydroxid och gjorde nya dopp av samma garner, men det enda som blev bättre var det tvåtrådiga. Så det badet slängdes, och det var ju tur att jag hade vejde kvar. Hela proceduren med plockning osv gjordes om, och hela huset fortsatte stinka ammoniak ett tag till. 


Efter flera dagar fram och tillbaka med minst tre dopp av varje garnhärva och några andra helt misslyckade saker som jag inte tänker visa upp, är detta slutresultatet. Det vita garnet blev blekblått och ojämnt, det tvåtrådiga fick en helt acceptabel blå färg, det gula blev lite dimmigt ljusgrönt och kan väl användas eller fortsätta färgas, det grisskära har nu en helt OK gråblå och jämn färgton. Underst ligger en sidensjal som jag slängde i helt improviserat. Den var betad med alun men blev fint blå i alla fall. Så kan det gå. 

En anledning till det inte blev så starka färger är kanske just att jag gjorde badet så sent på säsongen. Endast fortsatt odlande och färgande kan ge svaret. Jag funderar på saken.