Kategoriarkiv: handsytt

Förr och nu – fortsättning

Abstract in English below.

Fortsättningen på redogörelsen för en utställning i Leksands Kulturhus.

När jag ser på konst är det oftast inte det perfekta som berör mig mest. Hellre vill jag se det som är lite ojämnt och skaver, det som är en överraskning och kräver att man tittar en gång till. Gulligt och/eller tillrättalagt och perfekt är inte alltid så intressant. I den här utställningen fanns många verk med den kvalitén.

Dessa tyglängder i utställningens början anslog tonen. Det röda tyget är avsett att klippas till och bäras som förkläden till pojkkolten i Leksand. Det är vävt av Margit Hallmans i rosengång. Tyglängden till vänster är en textil från Kuba-riket, gjord i applikationsteknik. Användningen meddelades tyvärr inte. Det kan knappast vara större skillnad på två textiler.

Kuba-riket fanns för länge sedan i Afrika, i den del av kontinenten som numera  räknas till Kongo. Under 1600-talet var det ett kungarike med flera olika stammar i en slags union på flera plan. Det var som regel männen som vävde tygerna av raffiapalmens blad, och kvinnorna som broderade de olika mönstren. Det remarkabla med mönstren är avsaknaden av regelbundenhet och symmetri, ett synsätt som ju är helt motsatt den västerländska kultursynen. Tyvärr är inte mytologin och tankarna bakom formgivningen bevarade, så det finns ingen förklaring till valet av motiv.

Just denna teknik kallas Kasai velvet efter en av stammarna i riket. Det är som namnet visar ett broderi med lugg, med en typisk komposition av diagonala romber. Alla har de dock en utformning eller placering som motverkar symmetri.


Här har vi vad jag tror är en modernare tillämpning på mönsterbilden. Tyvärr gavs det inte någon ordentlig katalog, enbart en nummerlista. De övre kuddarna verkade vara av äldre datum och de tre undre senare tolkningar. Det är fråga om applikation med raffiatyger från Kuba-riket (kanske). Figurerna är fastsydda med langettliknande stygn.

Detta broderi, som närmast liknar plattsöm, är en liten del av ett långt tygstycke benämnt ”ntshak”. Det skulle svepas och draperas runt kroppen, mans- eller kvinnokropp angavs inte.


Man kunde mönstra genom att måla på raffiatyget också. Då kunde det se ut så här.

En av de konstnärligt begåvade hantverkare som bor i Leksand är Manne Dahlstedt. Han är bokbindare till professionen men utövar också annat hantverk. Han har tagit fasta på möjligheten att skapa oregelbundenheter i sina trasmattor.


Det är ju faktiskt inget krav att ränder ska vara raka. Vi är bara uppfostrade så.

Dahlstedt har också utfört det verk med fem paneler, som var det första som mötte besökaren på väg in i utställningen. Där har han inspirerats av den längd som hängde bredvid det röda tyget avsett till pojkförkläden. Olika färgkombinationer ger samma mönsterformer alldeles olika slutligt intryck. Tyget är linne i detta fall och figurerna är fastsydda med langettstygn.

Here comes more from the exhibition this summer in Leksand. The exhibition dealt with the matter of symmetry contra disorder. Symmetry is a leading concept of western art and folk art as well, but not so in the remaining ocjects from the culture of the kingdom of Kuba, situated in what now is called Congo. The kingdom was reined in the 16th century, and almost nothing is known of the meaning of the patterns, or why irregularity was so favoured. It’s still inspiring though.

Vad som gör en textilnörd glad

Abstract in English below.

I en väns gamla hus i min hemby gjorde jag några textila fynd. Huset ligger i Ore socken i norra Dalarna. För en textilnörd som mig är även trasiga och dammiga saker intressanta.

Först ut är en liten mössa för en gosse. Vi vet att det är för en gosse eftersom det är sex kilar som möts i nacken. Det är oklart vem som burit mössan och när, men det bör ha varit före 1940 gissar jag. Efter 1930-talet hade nog mer moderna barnkläder slagit igenom. Här syns en blandning av äldre kattunstyger och bomullstyger från tiden.


Insidan är minst lika intressant, ett fint rutvävt bomullstyg. Vad som knappt syns är resterna av knytbanden. De är tillverkade av ett glansigt material i någon slags diagonalteknik. Jag har sett sådana band på andra gamla textilier från 1900-talets början men blev förvånad att hitta det här.


Nästa plagg är en liten flickmössa. De syddes med sidostycken och ett mittstycke som gick över hjässan och nacken, och det ska vara olika tyger. På den här tiden var det viktigt att ange kön även på ett spädbarn. Den är jätteliten, mössan, kunde passa en docka.


Här blev jag helt fascinerad av tyget som använts till foder. Men det är hopsatt av många bitar, och det är svårt att få klarhet i hur rapporten går. Inte heller får man klart för sig om det är två olika tyger som använts. Men det är verkligen en stor tidsmässig överlappning mellan mössans modell och det tyg som använts till foder. Jag har visserligen sett många alldeles otroliga mönster och färgkombinationer från 1800-talets slut. Så vad vet man?


Och så fick jag syn på något ovanligt på golvet. Här fanns det tydligen ett behov av en liten dörrmatta och så tog man vad som fanns. Men dekorativ skulle den ju också vara.


Tygerna som använts är moderna för tiden, en blandning av bomulls- och ylletyger. Korsen är fastsydda med langettstygn men lapparna är hopfogade på maskin. Vad som legat bakom den originella formgivningen får vi aldrig veta. Den här lilla mattan har en baksida av hopfogade bitar av mestadels samma tyg.


Därefter en variation på temat. Den här mattan är helt maskinsydd.


Här var det en extra intressant baksida, en bit av en gammal matta. Det fanns många andra mattor i huset gjorda med det här temat i randningen, breda skyttelkastade bottnar och effektränder med vridna trasor. Enkelt och snyggt.


Så ni förstår, jag var glad i flera dagar över dessa fynd.

When visiting the village where I was born, far from Stockholm where I live nowadays, I happened to come across these old textilies in an old friend’s house. The two small hats, the first one for a boy and the second for a baby girl, were probably sewn and worn in the beginning of the 19th century. They are made in models according to the traditional costume in the area. The two small door carpets in patch work are both unique in model. The fabrics are later in time and they are mostly sewn on a sewing machine. I wouldn’t call them common, but who knows what I will find next?

Ur min textila skattkammare – del 2

Abstract in English below.

Det här är ett foto av min mormor, taget någon gång i början på 1950-talet.


Hon föddes på 1880-talet i Ore socken i Dalarna, kallades Rustas Greta men gifte sig Margareta Diamant. På fotot står hon på trappen till huset där hon bodde som gift. Hon dog 1957 så jag har dessvärre inte så många minnen av henne. Hon är slims-klädd, som det kallades, dvs hon har en blandning av sockendräkt och modekläder. Kjolen och förklädet är traditionella hemvävda plagg, men blusen och tröjan är ”vanliga” kläder. Att hon har huvudkläde är också en rest av gammalt klädskick. Man kan tro att ordet ”slims”, som användes i flera dalasocknar om det här sättet att blanda traditionell och modern klädsel, är nedsättande, men jag är inte så säker på det. Det var vanligt i en övergångstid. Jag har sett det göras ända in på 1970-talet. Min storasyster ärvde mormors dräkt, men min mor lyckdes köpa några delar på auktion åt mig. Sen har jag tillverkat resten själv.

Kjolen är vävd i oliksidig korskypert med ullinslag och bomullsvarp. Glöm nu inte att det går att klicka upp bilden!


Den kortare kjolen är den äldre, som mor köpte. Den passar nu åt en ung flicka. Den längre har jag vävt själv, banden också förstås. Här kommer några närbilder.



Den här typen av randig kjol började användas mot slutet av 1800-talet. Innan dess var kjolarna enfärgade och plisserade, men någon sådan kjol äger jag inte. Det finns hur många varianter som helst på randningen, men det är alltid det röda som dominerar.

Ett förkläde måste man också ha. De vävs oftast i rosengång men också i tuskaft, ullinslag på bomullsvarp.


Här har vi förkläden till både stora och små. I mitten ligger ett vävt i tuskaft med hoppor i mönstret. De andra har mönster trampade i rosengång, med namn som ”kors och ögon”, ”hoppor”, ”getklövskrus”, ”stolpar”. Och det finns många fler varianter på mönster till förklädesbanden. De är långa för de ska knytas på ett särskilt sätt, med ”tuppurna” (tofsarna) hängande till vänster framtill ovanpå förklädet.



Upptill har man ett livstycke (inte en ”väst”!). De är också vävda i oliksidig korskypert med ullinslag, men har linvarp. Det beror nog på att de är av en äldre modell, med drag av 1700-talets modedräkt, men också på att linvarpen gav en stadigare kvalitet som passade bra som BH eller korsett. De knäpps med hakar och hyskor framtill och har vippiga skört baktill.



De kunde också randas med grön botten. De här livstyckena har olika ”rang” som det kallas och användes vid olika tillfällen. Det enfärgade röda av köpt kläde var finast och användes till glada högtider, medan det mörkrandade användes till mer allvarliga tillfällen, som vissa kyrkohelger eller begravningar.

Så här kunde det se ut ”förr-i-tiden”, ett foto av några syskon från en annan by i socknen, hämtat ur en bok jag har. Fotot är möjligen från 1880-talet.


Själv är jag ingen linslus alls, så det är dåligt med bilder på mig i dräkt. Här kommer en bild på ett dräktklätt dockpar, från en bok producerad av Dalarnas museum.


Fortsättning följer.

This blog post begins with a photo of my grandmother on maternal side, taken in the beginning of the 1950’s. She is partly dressed in the national costume from my part of Sweden, the parish where I was born. The blog post continues with an account of the parts of this costume that I own, mostly made by me. To be continued.

Återbruk på Sörmlands museum

Abstract in English below.

Igår (19/10) var det invigning av en ny utställning om återbruk på det nya länsmuseet i Nyköping. Och eftersom jag dels var nyfiken på museet, dels tycker ämnet är intressant, övertalade jag mannen min att göra en utflykt med mig dit.

Det är ett fint och fräscht museum, med allt vad man kan önska sig i stort sett. Utställningar, restaurang, butik, fritt inträde osv. Utställningen ”Konsten att ta till vara” visas fram till 13 april, så det är gott om tid att ta sig dit och se den än så länge. Det är ju ett behjärtansvärt ämne och något som bekymrar många. Hur ska man hantera denna mängd av prylar som produceras och tär på vår enda jords resurser? I utställningen visades en bild av ”avfallstrappan” som kan vara vägledande när man funderar på det här.


Det fanns ett antal exempel på hur man kan praktisera detta återbruk, och här kommer några jag fastnade för.

Den tjeckiska konstnären Veronika Richterová använder sig av PET-flaskor i sitt skapande. Av dem gör hon bl a lampskärmar. Särskilt den mindre skärmen föll mig i smaken och jag kan gott tänka mig att ha den som myslampa i ett fönster, t ex.



En annan intressant utställare är den japanske konstnären Takao Momiyama, som numera bor i Sverige. Han köper inga nya kläder utan lagar sina gamla, praktiserar det japanska begreppet ”mottainai”. Det betyder att man ska ta hand om det man har och vårda det så länge som möjligt. Det är en av rötterna till sömnadstekniken sashiko, som numera bytt status från stoppteknik till dekorativt broderi. Här visar han flera av sina kläder med exempel på tekniken och praktiken.



Man kan också återbruka genom att knalla in på en av alla second-hand affärer som finns och fynda något att ge en ny användning. T ex sy en vacker festklänning av en stor broderad bordduk så som Marie Teike gjort för Stockholms stadsmission.


Policyn på Sörmlands museum är annorlunda på så vis att man är väldigt öppen med att visa vad man har i sina samlingar. Det kallas för ”öppna magasin” men kräver förstås en stor om- eller nybyggnad för att kunna genomföras. Inne i museet finns jättestora glasade väggar där man kan titta in i magasinen. Dessutom genomförs visnningar i dessa magasin två gånger om dagen. Besökare får sätta på sig skoskydd och skyddsrock och följa med en tjänsteman som berättar om föremålen, oftast med med tema för visningen. Just denna dag var temat korgar, något som passade mig väldigt bra. Men jag spar korgarna till ett annat inlägg och visar i stället bilder på två andra föremål från 1900-talets början. De visar en annan aspekt av återbruk, nämligen ren och skär nöd, utan fina ord eller möjlighet att göra val. Vi får inte glömma detta.



Men jag kan varmt rekomendera ett besök på detta museum.

This is a blog post on an exhibition about reusing and recycling, ”Konsten att ta tillvara” at Sörmlands museum, situated in the town of Nyköping south of Stockholm. The first six photos are from the exhibition itself. The two last ones were taken as we followed a guided tour into the museum’s depository, behind the scene so to say. Those two garments are a true application of the term reuse from the early 20th century in Sweden.