Kategoriarkiv: ull

Solfärgning av ylletyg

annatto, avtryck, elkabel, färgning, järn, koppar, koschenill, krapp, lökskal, nässla, solfärgning, stockros, svartris, tigeröga, tyg, ull, växtfärgning

Ja-a hör ni. Det är verkligen fullt upp: styrelseuppdrag, start på trädgårdssäsongen och midsommarfirande på annan ort. Bloggandet har kommit lite långt ner på att-göra-listan. Vilket förstås inte betyder att den textila verksamheten stannat av. Den är livsnödvändig.

Jag passade på att göra en solfärgning när det var så himla varmt, och den kan jag ju ta och berätta om. Vitt berett ylletyg köpte jag av Korps, tror jag, på Syfestivalen. Det är inte så tjockt som vadmal. Det gick bra att finjustera kanterna till trådrakt efter en maskintvätt. Sen blötlade jag tygbitarna ordentligt. Jag strödde lite alun direkt på varje bit istället för att ta mig tid att beta på vanligt vis. Förrådet av torkade växtdelar inventerades och detta är vad som användes. De följande bilderna har tyvärr alla en skugga av min hand på sig…

Här ovan har jag använt lökskal, färgkulla, svartris och krapprot.

Här är det torkad brännässla och koppartråd som syns. Under nässlan ligger också torkade blommor av tigeröga och annattofrön.

På den här gjorde jag ränder med uppifrån räknat krapprot, lökskal, använt bryggkaffe och urtvättad Svinto.

Den sista slutligen ströddes med gamla blommor av svart stockros, svartris, rostiga spikar och koschenill-löss. Här ser man också det vita syntettyg som jag lade på innan jag rullade ihop tygbitarna hårt var för sig och snodde mattvarp om, också den hårt åtdragen. Tanken var att tyget skulle vara en barriär så att färgerna inte blandades alltför mycket. Därefter lade jag tygbitarna i behållare, hällde på kokhett vatten med lite alun i och ställde ut dem i solen en vecka. Det hetaste vädret hade dragit förbi men det blev ändå några soldagar.

Det ser ju lite mystiskt ut, får man säga.

Jag mätte temperaturen och den låg mellan 31 – 34 grader när jag plockade upp tygerna. Det har hänt att jag kommit upp i 40 grader vid sån här färgning. Nedan visar jag alla tygerna i samma ordning som de beskrivits ovan.

Det är troligt att jag kommer att efterbehandla åtminstone två av tygerna för att förändra dem. Lite lut kanske eller kopparvatten?

En oväntad effekt var att även polyestertyget tog åt sig färg så pass mycket.

Tanken var ju att det skulle fungera som en slags spärr. Jag har haft det här tyget liggandes sedan jag tovade, och tog det istället för tunn plast som mellanlägg, för att undvika just plasten. Att det skulle ta färg var en överraskning. Inte vet jag om färgen sitter särskilt bra heller, så vad jag ska använda tyget till är oklart. Jag är inte särskilt förtjust i den hala, lite sladdriga kvaliten.

Och vad ska jag göra med yllebitarna? Det visar sig.

Textilmuseum Tant Vanja

broderi, färgning, folkkonst, museum, Textilmuseum Tant Vanja, tygprover, ull, ullgarn, vadmal, växtfärgning, yllebroderi

Om en är en textilintresserad kvinna som genom sitt arbete träffar äldre människor som berättar om livet förr, kanske en så småningom bygger upp en samling av föremål. Och efter sin pension kanske man fortfarande har mycket ork kvar och vill visa sina saker för andra. Ja, då bygger man ett litet textilmuseum i sitt eget hem. Det har Kerstin Lindebäck i Dals Rostock gjort. Jag hade annat ärende i där i orten så tiden var inte tillräckligt utmätt för att jag skulle kunna grotta ner mig ordentligt i hennes samling. Men ni som råkar ha vägarna förbi bör inte missa att stanna till.

Här kommer lite inspiration för yllebroderi. Denna duk är sydd av Karen Oline Edvardsen runt 1865. Bottentyget är grovt ylletyg i några olika kvaliteer. De olika rutorna är på sina ställen hopskarvade av flera bitar. Blommorna är diktade i fri fantasi, sydda med färgat yllebrodergarn.

Och ett annat exempel på yllebroderi. Jag gissar att det har varit en kudde med kavelfrans runt kanten.

Kanske man har härligt svartröda stockrosor i trädgården? Då kan man prova att färga med dem, eller hur?

Och om man råkar på sådana tygbitar som tjänat som stoppning mellan stockarna i ett gammalt hus, då måste man väl ta vara på dem?

Detta lilla museum är en liten pärla i sitt slag. På hemsidan med den kaxiga adressen Textilmuseum.se kan man läsa mer om utvalda textilier, hur museet kom till och öppettider.

Wålstedts på Dalarnas museum

Alice Lund Textilier, Dalarnas Museum, Helena Hernmarck, mattor, spinneri, textilkonst, ull, utställning, Vålbergsgarn, väveri, Wålstedts Textilverkstad

Jag var till Falun förra veckan, och där hade man nyss öppnat en utställning om Wålstedts spinneri, som uppnått ansenlig ålder. Tidslinjen sträcker sig från grundarens, Lennart Wålstedt, födelse till nutid. Men själva spinneriet har funnits i 75 år.

En av storsäljarna är det melerade Vålbergsgarnet, som tillverkats sedan 1970-talet, om jag inte minns fel. Det är väl inte det allra mjukaste garnet i världen, men har en fantastisk färgskala i oilka teman. Så här ser det ut i spinneriet, när den färgade ullen serveras till spinnmaskinen.

Nästa bild visar en av de nuvarande ägarna, Sonia Bush, fjärde generationen Wålstedt, och vad jag antar är det garn som spanns av ullupplägget.

Lars, Lennarts son, var ett tekniskt geni, som kunde demontera, återuppbygga och underhålla spinnmaskinen, som nu är unik och av ansenlig ålder. Går nånting sönder i den måste delen specialtillverkas. Men han tillverkade också enklare spinnredskap av vad som fanns till hands, som till exempel en spinn- eller snarare långrock av ett cykelhjul.

Wålstedts har samarbetat med textilkonstnären Helena Hernmarck många gånger. Då kommer hon dit och bor där några veckor, för att kunna vara med när hennes garner spinns och specialfärgas. På museet visades två av hennes vävar, Skogsstigen (tror jag den heter) och Mossklyftan.

På ett annat ställe i museet visas skisser från Alice Lund Textilier, ett väveri som finns i Borlänge, en liten bit från Falun. Företaget grundades redan på 1930-talet. De skisser som låg framme gällde främst röllakansmattor, med ett fåtal vävda exempel. Det är många framstående formgivare som arbetat åt detta företag, förutom Alice Lund även Sofia Widén, Dagmar Lodén och många flera.

Här kan man läsa mer om museet, dess utställningar och öppettider.

Nya böcker till textilbiblioteket

boktips, broderi, fårfesten i Kil, filtning, hampagarn, skarvsöm, stickning, ull, vadmal

Först vill jag tacka så mycket för de vänliga och uppmuntrande kommentarer jag får ibland! De betyder mycket för mig ska ni veta.

De senaste dagarna har jag skaffat hela fem nya böcker till mitt privata referensbibliotek. Som jag ser det är boken en av de allra främsta uppfinningarna någonsin. Och jag skulle aldrig hitta dessa böcker på t ex Kindle…

Först ut är Britt-Marie Christofferssons senaste, Brodera på stickat. Boken är pedagogiskt upplagd med teknikbilder som följs av sida efter sida med färgglada tillämpningar, många av dem av helt oväntat slag. Jag tänker genast på alla sparade småstumpar av garner. Och på att man borde kunna sticka rätstickade lappar på stickmaskinen, brodera på dem och sedan sy ihop till en kofta. Man måste dock tillhöra den kategori av stickare som inte har något emot att fästa trådar…

Vi är många många som genom åren gått på Britt-Maries kurser, läst hennes böcker och sett hennes utställningar. Hon var på Syfestivalen och jag träffade henne där, men naturligtvis hade jag glömt att ta med min bok för att få en signering… Troligen blir detta den sista boken hon ger ut. Hennes samling av prover ligger nu i säkert förvar i ett museum. Men i sommar kan man se hennes tröjutställning på Östergötlands ullspinneri, om allt går som det ska.

Förra året kom den här boken, men jag passade på när den fanns till förmånligt pris på Syfestivalen.

Boken Kulturkoftor av Cecilia Dackenberg innehåller beskrivningar till inte bara koftor utan även andra plagg som burits av kulturella personligheter. Men före stickbeskrivningen kommer en fin essä om personen ifråga, och plaggen sätts in i ett sammanhang. Man får läsa om Pablo Nerudas handstickade strumpor, Coco Chanels randiga tröja, Ivar Arosenius fiskartröja mm. Ett ovanligt grepp som författaren gemonför med den äran. För min del tycker jag verkligan den här boken vore värd en översättning så den kunde nå en större publik.

Halsduken nedan, som presenteras som Miss Marples halsduk, är av en modell som jag minns från mina första lärospån i stickningens konst, i skolslöjden. Men modellen jag stickade hade ett annat mönster på de fyrkantiga ändflärparna. Den skulle stickas i ett lejongult garn och mönstret var i vinrött garn. Jag har en klar minnesbild av färgerna tillsammans – rätt snygga – men jag kan inte minnas mönstret. Något med lyfta maskor tror jag.

I fredags var jag iväg till Fårfestivalen i Kil på möte med min stam. Jag visste då att Kerstin Paradis Gustafsson skulle vara där och hade riktat in mig på att få träffa henne och köpa hennes senaste bok, Ull blir vadmal.

Första gången jag träffade Kerstin var när jag gick kursen i ullkunskap på Lilleruds folkhögskola utanför Karlstad på 1980-talet. Då gjorde klassen ett studiebesök hos henne. Senare kom jag åter i kontakt med henne när det togs beslut att Skansens vadmalsstamp skulle återställas. Då hade jag förmånen att få åka till henne och bo där för att kunna vara med när hon körde sin stamp i Skrikarhyttan. Tidigt en vårvintermorgon gick vi upp och Kerstin satte på sig vadarbyxor för att kunna kliva omkring runt och i vattenrännan. Det har jag foton på minsann!

I den här boken redovisar Kerstin den kunskap hon genom åren skaffat om tillverkning av vadmal och andra ylletyger, inte bara i Sverige utan också andra länder. Hon har tidigare skrivit flera böcker där hennes samlade kunskap om främst ullfibern och dess användning redovisas, och det tackar vi för. Nu är det tydligen en bok på gång om hur fiber blir tråd. Själv är jag väldigt sugen på den hon skrivit om nålbindning.

Jag var duktig och köpte inte en massa garn på den stora pow-wowen om får och ull, bara garn till ett par strumpor. Men jag köpte en bok till.

Skarvsöm heter boken som skrivits av Jeanette Rångeby. Det jag föll för först var den historiska redovisningen i bokens inledande avsnitt. Det har visat sig att de småländska dynorna, som är utgångspunkt för författarens arbete, tillverkats av professionella skräddare och inte i hemmen. Det är två olika skäl som talar för detta: dels att flera av tygbitarna i dynorna är samma som användes i de uniformer som skräddarna sydde åt de indelta soldaterna i länet, dels att dynorna inte är prydda med något extra broderi förutom det nödvändiga monogrammet och årtalet.

Största delen av boken upptas av mönsterförslag till moderna tillämpningar av denna gamla teknik, som man också kan köpa av författaren som iordninggjorda kit. Själv blev jag väldigt förtjust i denna modell, men i omarbetning till en storlek passande mig. Skulle inte det bli chict?

Sist ut är denna bok, som är den enda jag inte hunnit läsa eller ens titta ordentligt i. Den har jag köpt i den lilla men utomordentliga hantverksaffär som återuppstått i HV:s hus på Djurgården.

Git Skoglund har samlat information och själv skapat ny kunskap om användningen av hampa som textilfiber i Sverige, en bortglömd del av vårt textilarv. Så den här boken har jag länge haft sökarljuset på efter och ser fram emot att få läsa den.