Kategoriarkiv: ull

En kulturhistorisk notis om vadmal

Nyligen läste jag den här boken.

Njals saga är troligen skriven vid mitten av 1200-talet, men behandlar tiden ungefär mellan år 800 till år 1000. Hur pålitlig den är tvista de lärde om, så det lämnar jag åt dem, litteraturforskarna och historikerna. Handligen går i stort sett ut på att karlar ska försvara sitt goda rykte, företrädesvis genom att klyva varandra på längden och tvären. Lite tröttsamt. Men det finns intressanta små notiser om dagligt liv insprängda här och där och nu ska jag presentera en.

Mård ska trolova bort sin dotter Unn, och vid diskussionerna om brudköpet (där Unn förstås inte får delta) säger han: ”Jag har redan tänkt på villkoren. Hon skall ha sextio hundraden av mig, och därtill ska läggas trettio hundraden, när hon blivit gift.” Eftersom jag är som jag är har jag också läst genom noterna längst bak i boken. Och där hittar jag denna utredning om vilka värden det kan röra sig om.

Det rör sig om 60 x 120 storhundraden, och den enhet som det räknas i är lógaurar. 1 lógeyrir (=lagligt öre) är lika med 6 alnar vadmal. Alltså 7 200 lógaurar x 6 vilket blir 43 200 alnar vadmal. Det är en himla massa vadmal det! Tyvärr får man inte veta – och det vet man kanske heller säkert – hur lång den isländska alnen är, eller hur bred vadmalen vävdes. På vävstolar med hängande varp förstås. Om vi tänker oss att vi räknar med en nutida svensk aln, som är ungefär 0,60 meter, blir det omkring 25 920 meter. En rätt rejäl bunt.

Många får där, och tjänstefolk som får rappa på med vävningen. Sen kan det ju i realiteten varit så att detta värde på något sätt omräknades i t ex silver. Men myntfoten, så att säga, räknades på vadmal.

Klarläggande tillägg: det rör sig inte om något vanligt hundrade enligt notisskrivaren utan om storhundrade, alltså 120.

Handspunnet

Förkyld har jag varit och hållit mig inomhus. Men nåt måste jag ha att göra, så då blev dom här härvorna tvinnade och tvättade.

De är båda spunna på den lilla turkiska sländan som ligger framför. Den bruna ullen köpte jag på WonderWool Wales 2014, och sländan köptes vid samma tillfälle. Dessvärre glömde jag höra efter vilken ull det var som jag drog handfullar av ur en säck, men den är väldigt mjuk och finkrusig så jag satsar på en merino. Den rosa är 100 % alpacka, och den har jag fått av en vän som rensade ut inför en flytt. Den är färgad av Manduzana och köpt på Etsy. Den rosa är tvinnad på slända, men en tyngre, och det tog sin tid ska jag säga! Så till den bruna rotade jag fram mormors gamla hjulbäckare (spinnrock) ur garderoben och tvinnade på den. Efter tvätten kan man verkligen se och känna skillnaden i kvalitet. Ullgarnet är mjukt och elastiskt, alpackan är ännu mjukare men mer stum.

Och vad ska det bli av dem? hör jag en del säga.

Bli och bli! Dom här härvorna är redan någonting i sig själva. De är mjuka och gosiga, härliga att klappa på eller ta med sig i sängen. De är minnen av särskilda tillfällen/personer. De är manifestationer av en självpåtagen genomförd uppgift, och även om de kunde ha blivit jämnare spunna är de helt användbara. De är steg på vägen för min ökade kunskap om ullfibrer.

Det klart att jag har idéer om vad de skulle kunna bli. Min väg är kantad av fådda och släppta idéer, fler än vad jag strängt taget behöver. Dessutom har jag 100 gr ljusgrön ospunnen fiber som skulle kunna passa bra tilsammans med dom här. Någon gång.

6:e textiltriennalen i Riga, del 2

Fortsättning från Riga-triennalen.

Många av verken som visades bestod av delar som sammanfogats till ett helt verk. Dit hör det Erika Pedak (Estland) gjort, Nordic silk. Face up. Hon har använt ull från ett inhemskt får från Kihnu, som hon våtfiltat. Hon berättar att det är samma läge med den inhemskt producerade ullen i Estland som i Sverige: det mesta kastas bort. Hon vill spara en del av det ”nordiska silket”.

Nästa bild visar också på tendensen att bygga av delar. Tatjana Aleksandra (Lettland) har gjort ett flertal små varelser som tillsammans bygger upp hennes personlighet, Whirlpool. Virginija Kirvelieni (Litauen) har i verket Departure. Return? använt sig av nackkuddar för att visa på problemet med att så många nu lämnar landet för att skaffa sig ett bättre liv någon annanstans. Själv blev jag väldigt förtjust i verket Self-portrait som visas till höger i bakgrunden. Lina Joniké (Litauen) har utgått från det huvudplagg som bärs (bars?) till folkdräkten av de gifta kvinnorna i provinsen Aukstaitjia.

Här ser man en kvinna på väg in i bastun, som av konstnären också ses som en viktig del av ett svunnet liv. Huvudduken vävdes 3,5 meter lång och draperades runt huvudet på ett komplicerat sätt. Den röda bården var viktig och skulle skydda mot det onda ögat. Konstnären har sytt fast huvudduken på en skiva av plexiglas som hänger framför fotografiet.

Även Egla Ganda Bogdanié (Litauen) hade arbetat efter principen med flera delar till en större enhet i verket Birth. Många små filtade bebisar var utstspridda på en mörk yta. Tekniken hon använt kallas nålfiltning eller torrfiltning.

Visst är det fantastiskt vad allt man kan göra av ull?

Av alla 84 verk jag såg här var det detta, av Severija Inciraskaite-Kriauneviciene (Litauen), som grep tag i hjärtat.

En hjälm med skador av granatsplitter, nu med noggrannt borrade hål och korsstygnsbroderi. Konstnären hade samlat ihop 8 använda soldathjälmar och även gamla klädpersedlar för att bygga verket Kill for Peace, och med det vill hon fästa uppmärksamheten på resonemanget kring uttrycket Döda för fred. Hon funderar kring det kollektiva minnet av krig och dess orsaker, och hur svårt det verkar vara för mänskligheten att lära av det förflutna. Ett högst aktuellt ämne.

Det här blev ett allvarligt slut, men det kommer mera i nästa inlägg som förhoppningsvis kan lätta upp sinnet lite.

6:e Textiltriennalen i Riga

Så. I förra veckan var jag alltså till Riga för att se det som med ett långt namn kallas 6th Riga International Textile and Fiber Art Triennal. Det är en stor internationell utställning av det som vi här i Sverige numera helt enkelt kallar fiber art eller fiberkonst. Temat för utställningen i Riga var Identitet, detta med anledning av att Lettland, men även Estland och Litauen, i år firar 100 år som stat. Det var fritt för alla fiberkonstnärer världen runt att anmäla ett verk, och det kom flera hundra bidrag (bilder på) från 39 av jordens länder. Av dessa valdes 84 verk ut av en jury med medlemmar från de tre baltiska länderna. Dessutom var det några speciellt inbjudna gästartister. Huvudutställningen med alla dessa verk tog plats i ett museum som heter Arsenals, i utkanten av den gamla stadskärnan i Riga. Dessutom var det tre stora utställningar på andra lokaler som knöt an till denna.

Jag kan förstås inte skriva ett inlägg som diskuterar alla dessa bidrag, utan det blir ett mycket subjektivt urval. Inte heller kommer det att räcka med ett inlägg, utan det blir några stycken på raken. Men jag börjar med gästartisterna, för de är verkliga storheter inom det här området, och jag är glad över att äntligen fått se några av deras verk i verkligheten.

Först ut får Magdalena Abakanowicz (Polen) bli. Redan när hon mot 1960-talets slut ställde ut sina monumentala vävar fick jag kännedom om henne i de konsttidningar jag bläddrade i, och blev vederbörligen imponerad. Hon var en av dem som gav textilkonsten ett nytt ansikte och vred den till att handla om fiber art. Hennes verk var så unika i den tiden att de till och med fick en egen beteckning, abakan. Här i Riga visades två verk men nu visar jag bara bilder av ett, Abakan Lady.

En närbild visar den grova garnet hon jobbade med och jag undrar om hon inte fick ont i händerna och armarna… men om man vill och måste använda det här materialet för sitt uttryck så går det.

Nästa bild visar ett verk av Sheila Hicks (USA/Frankrike). Hon hade en stor retrospektiv utställning i Paris i somras, men den tog jag mig inte till. Kanske jag hade blivit mer nöjd då? Kanske det var hängningen av just detta verk som gjorde mig lite besviken? Bilden i katalogen visar en annan, som jag tycker intressantare version.

Däremot blev jag väldigt glad och imponerad av Jon EriC Riis (USA) två verk, som behandlade människans ursprung och hur vi alla via våra gener hänger ihop med varandra. Den ena verket hette First Ancestor Coat och visar vävda porträtt av olika ansikten från olika typer av människor, placerade på en jacka med urmodern invävd i fodret. Mycket elegant, vackert och serverat med humor.

Den andra väven heter Ancestor Tapestry och är en variant på temat med vävda ansikten. Men här är de fästa mot en bakgrund av vävda trådar som sammanbinder alla och för den delen fortsätter utanför rentav. Ansiktena är vävda för sig och fästa på bakgrunden, dessutom uppstoppade med lite polyfill. Jag för min del ser löven som utskott till andra individer på människoträdet, ännu inte födda.

Verken ovan hängde alla i entrehallen. I den första stora utställningshallen hängde verk av enbart baltiska konstnärer. Där fäste jag mig först vid Ingrida Sunas (Lettland) Flashing Patterns. Artisten har under sitt liv samlat mönster från gamla linfästen av trä med skurna dekorer, ofta givna som gåvor från en kär ung man till en tilltänkt maka. Dessa dekorationer blev sedan en manifestation av givarens känslor för mottagaren, som hon kunde glädjas över under många långa arbetstimmar. Suna ville visa fram och omtolka dessa motiv, och det gjorde hon på ett synnerligen originellt sätt.

Och så går vi lite närmare och kollar in hur hon har gjort!

Åtminstone jag blev paff men också road och imponerad av påhittigheten.

Mera i nästa inlägg.