Kategoriarkiv: sömnad

Min nya finjacka

Abstract in English below.

I vintras var jag till Fiberspace Gallery och tittade på en utställning som Petra Holmberg aka Slow Creations hade där. Hon berättade att det skulle bli en ny utställning med kläder sydda av hemfärgade tyger denna höst. Den skulle heta Easypiece, med kläder sydda efter ett specialkonstruerat mönster. Jag frågade om jag fick vara med på ett hörn, och det fick jag! Jag behövde en ny ”finjacka”, så det fick det bli.

Den här jackan är sydd av de bästa bitarna från ett gammalt lakan, som jag färgat själv. Lakanet kommer troligen från min storasysters hem eller kanske rentav från mors linneförråd. Min storasyster hade avslutat sin utbildning till småskollärare vid 1950-talets slut, och ganska snart efter det gifte hon sig och satte bo, som det heter. Det ingick förstås lakan i det nya hushållet. Lakansväven kan ha varit vävd vid Norrköping, där den främsta produktionen av sådana varor fanns då. Kanske det rentav var Tuppens väveri? Den är i så fall vävd av svensk personal som visserligen hade väldigt låg lön för tiden, men som hade lagstadgad semester och möjlighet att engagera sig fackligt. På den tiden fanns det också gott om plantageägare som odlade bomull med hög kvalitet, med långa starka fibrer. Hur arbetarna på plantagen hade det vet jag dock inte.

Tygerna i livet och ärmarna är färgade med mald krapp och anattofrön, som också kallas orleana. De är lite olika som synes, och om jag minns rätt är tyget i livet solfärgat under lång tid medan ärmarnas tyg bara är kokat med färgämnena. Som betning där har jag använt alun, som strötts ut på tyget innan jag rullat ihop det hårt och knutit om med färgämnena inuti. Det gula är bark från mitt paradisäppelträd. Det grönsvarta är samma bark med lite järnskrot. De tygerna är animaliserade med soja, dvs de har dragit en dag i en blandning av hälften sojamjölk, hälften vatten. Om jag minns rätt fick de stå ovanpå varmvattenberedaren 2 veckor, inbäddade i en tjock frottéhandduk. Knapparna, som är av ben, betades och färgades när jag gick svampfärgningskurs på sensommaren. Det är rödskiviga spindlingar som har fått ge den färgen.

Mönsterkonstruktionen är inspirerad av de raka tygbitar som genom tiderna och över hela världen använts vid sömnad av folkdräkter. Där var det viktigt att inte slösa med tyg, utan man vävde den bredd som behövdes. För rörelsevidd och bekvämlighet brukade man lägga till kilar av tyget. Jag ville inte heller klippa bort mer än nödvändigt. Dessutom hade jag inte tillräckligt med tyg i en färgställning utan har fått pussla ihop olika bitar.

Fodret är också återbrukat. Jag är med i Stockholms läns hemslöjdsförening, och vi fick en gång en generös gåva av Stadsteaterns klädateljé, ett antal sopsäckar med tygrester. Bland dessa tygrester fanns ett ”utkast” till en lång snedskuren aftonklänning i beige tyg med en blank yta. Jag vet inte vilket material det kan vara men troligen konstfiber. Till foder i livet har jag skarvat ihop delar från den kjolen. Dock tappade jag lusten att skarva detta tyg till ärmarna också utan dök istället ner i min eget förråd av tygbitar. Där hittade jag en bit mörkgrön fodertaft, som jag lyckades pussla ihop ärmfoder av.

Utställningen visades 5-8 december på Fiberspace Gallery. Det var kul att få vara med i ett så viktigt sammanhang som återbruk, göra själv och varsamhet med jordens resurser, för det är det som Easypiece handlar om. De flesta andra plaggen har nu åkt iväg till Rydals museum utanför Borås, som Slow creations också samarbetar med. Så den som har möjlighet kan titta på dem där. Själv ska jag gå omkring och vara fin i min nya jacka under kommande helger.

Here’s a blog post on my new jacket for special occasions. It was part of an exhibition at Fiberspace Gallery in Stockholm dec 5-8. The exhibition was named Easypiece Collaboratory, and was aimed against the terrible waste of the earth’s resources that is going in, in this case in the fashion industry. It’s better to reuse and refashion!

I used the best parts from old sheets when dying. The pink colour comes from madder, the golden dots from anatto seed, the yellow from the bark of my crab apple, the dark green was the same bark but with iron. The buttons, made from bone, were dyed with mushrooms. When constructing the pattern, my mind was focused on the way folk costumes usually are cut: square pieces that save cloth but with gussets for shape and width. Even the lining is reused, an discharged evening dress from a theater.

 

 

Återbruk på Sörmlands museum

Abstract in English below.

Igår (19/10) var det invigning av en ny utställning om återbruk på det nya länsmuseet i Nyköping. Och eftersom jag dels var nyfiken på museet, dels tycker ämnet är intressant, övertalade jag mannen min att göra en utflykt med mig dit.

Det är ett fint och fräscht museum, med allt vad man kan önska sig i stort sett. Utställningar, restaurang, butik, fritt inträde osv. Utställningen ”Konsten att ta till vara” visas fram till 13 april, så det är gott om tid att ta sig dit och se den än så länge. Det är ju ett behjärtansvärt ämne och något som bekymrar många. Hur ska man hantera denna mängd av prylar som produceras och tär på vår enda jords resurser? I utställningen visades en bild av ”avfallstrappan” som kan vara vägledande när man funderar på det här.


Det fanns ett antal exempel på hur man kan praktisera detta återbruk, och här kommer några jag fastnade för.

Den tjeckiska konstnären Veronika Richterová använder sig av PET-flaskor i sitt skapande. Av dem gör hon bl a lampskärmar. Särskilt den mindre skärmen föll mig i smaken och jag kan gott tänka mig att ha den som myslampa i ett fönster, t ex.



En annan intressant utställare är den japanske konstnären Takao Momiyama, som numera bor i Sverige. Han köper inga nya kläder utan lagar sina gamla, praktiserar det japanska begreppet ”mottainai”. Det betyder att man ska ta hand om det man har och vårda det så länge som möjligt. Det är en av rötterna till sömnadstekniken sashiko, som numera bytt status från stoppteknik till dekorativt broderi. Här visar han flera av sina kläder med exempel på tekniken och praktiken.



Man kan också återbruka genom att knalla in på en av alla second-hand affärer som finns och fynda något att ge en ny användning. T ex sy en vacker festklänning av en stor broderad bordduk så som Marie Teike gjort för Stockholms stadsmission.


Policyn på Sörmlands museum är annorlunda på så vis att man är väldigt öppen med att visa vad man har i sina samlingar. Det kallas för ”öppna magasin” men kräver förstås en stor om- eller nybyggnad för att kunna genomföras. Inne i museet finns jättestora glasade väggar där man kan titta in i magasinen. Dessutom genomförs visnningar i dessa magasin två gånger om dagen. Besökare får sätta på sig skoskydd och skyddsrock och följa med en tjänsteman som berättar om föremålen, oftast med med tema för visningen. Just denna dag var temat korgar, något som passade mig väldigt bra. Men jag spar korgarna till ett annat inlägg och visar i stället bilder på två andra föremål från 1900-talets början. De visar en annan aspekt av återbruk, nämligen ren och skär nöd, utan fina ord eller möjlighet att göra val. Vi får inte glömma detta.



Men jag kan varmt rekomendera ett besök på detta museum.

This is a blog post on an exhibition about reusing and recycling, ”Konsten att ta tillvara” at Sörmlands museum, situated in the town of Nyköping south of Stockholm. The first six photos are from the exhibition itself. The two last ones were taken as we followed a guided tour into the museum’s depository, behind the scene so to say. Those two garments are a true application of the term reuse from the early 20th century in Sweden.

Gammalt stickmode

Jag städar och städar på mitt arbetsbord. Nu har jag kommit ner till 1973.

Nejdå, så tjocka kulturlager är det inte… dock en bunt gamla sparade stickbeskrivningar som hittats hos min syster. Som har dom efter min mor, där jag sparade dem en gång i tiden. Det är kul att se tillbaka på det som en gång ansågs så snyggt. Fast en del modeller håller faktiskt fortfarande, de som är klassiska och inte alltför präglade av tiden. Den här till exempel. 


Den tyckte jag var jättesnygg då och det gör jag fortfarande. Kanske inte trumpetärmarna dock. Den kommer från ICA-kurirens idé-bok Stickat för stora och små. 

Nästa kommer från tidningen Vi. Jordgubbsmössan, hur många sådana har vi inte sett?


Den här är formgiven av Elisabeth Sahlberg. Var det hon som var först? När jag själv stickade en sådan till ett barnbarn efter en annan beskrivning, skulle man göra avigmaskor av de små gröna prickarna. Det gav ju faktiskt en illusion av ett frö så som det är på jordgubbar. Men det behövdes två varv till det. 

Vi-tidningen igen.  Ett ”superenkelt” mönster som nog kräver en del provning första gången. Men sen så. 


Den är jag också sugen på. Modell av Carina Werner. 


Här är det väl bara att sätta igång eller hur? Fortfarande ursnyggt! Modell av Birgitta Bengtsson om jag förstått rätt. Och Bianca-garn finns ju fortfarande. 

Här kommer ett mönster från gamla Femina, modell Lillemor Bäckström. Det var den till vänster jag tänkte på när jag sparade, ett mönster som passar till långa sittningar framför tv:n eller långa resor. Bara att mata på med stolpvarv och en fin kant till avslutning. 


Och den här: världens bästa babykofta och mössa!


Den kära gamla klassikern från Aktiv hushållning – behövs ingen annan. Den har jag själv stickat till en av sönerna. Här är beskrivningen bearbetad av Therese Widhager. 


Och den här tröjan från 1984 tycker jag fortfarande är fin, ja bortsett från minkremsorna dårå. Dem får jag allt ersätta med något annat, om jag skulle ge mig till att sticka den här. 

Den här är inte på långa vägar allt vad jag har sparat. Inte kan jag slänga något än heller. Jag flyttar in mönstren i pärmar så de får ligga till sig några år till. 

Nya gamla böcker

Eller gamla nya böcker, vilket som önskas. Jag har varit på samlarmässa. 

Det är en liten crush jag har, gamla böcker med textila tekniker. Och jag fick alla dessa för 100 kr. Alltid lär man sig nåt, tänker jag, och det har jag också gjort. 

Ritas sylexikon är utgivet av Saxon & Lindströms förlag någon gång på 1950-talet. Tryckår är inte angivet men den är SÅ 1950 i formgivningen. En gång ingick den i biblioteket på Domnarvets Husmodersskola, enligt stämpel på försättsbladet. När jag bläddrar i sådana här böcker får jag verkligen lust att sy en riktig skortblus med krage med stånd och manschetter med sprund. Sådana finns ju inte att köpa längre, nu när det bara är lågprisimport. Krustera en spets har jag dock inte haft anledning att göra än. Och det nya ordet var nervyrer = stråveck. 

Den lilla broschyren om virkning med kroknål kommer från Aktiv hushållning, en institution som fanns på den tiden hemmafruns arbete skulle uppvärderas och uppdateras. Den är tryckt 1952 och modellerna är delvis hopplöst passé. Men toffelmönstret kanske kommer till användning. 


Jag känner mig lite sugen på virkning just nu, efter att ha mest stickat i flera år. Särskilt fri virkning, för det har jag inte provat. Paludans bok är tryckt 1980, och den är så 1970-tal så hjälp! Men tekniken är ju en annan sak än modellerna. Och förresten blev jag lite tänd på att göra den här jackan. Använda mitt förråd av egenfärgade garner. Det lär ju gå åt en del. 


Eller den här sjalen. 


Boken om batik från 1982 bjöd på en överraskning i form av en redogörelse för hur tekniken traditionellt utövades i Indonesien, Sri lanka och Västafrika vid den tiden. Dessutom visas dåtida moderna verk av ett antal andra konstnärer från Sverige, USA och Uruguay. Allmänbildning i fiberkonst alltså. En stor del upptas förstås av tekniker, tips och trick om färgbehandling och när man ska göra mönster med reservage av vax och en hel del annat. Där har jag ju bara provat shibori.  


Jag köpte en bok till också, men den kommer i ett senare inlägg.