Kategoriarkiv: lingarn

Tomteparad

broderi, bundet broderi, duk, hemslöjd, Henriette Ousbäck, julduk, korsstygn, lingarn, linnetyg, tomtar

Abstract in English below.

För länge sedan hade tidningen Vi en särskild redaktion för olika slags handarbeten, mest av textilt slag. Undrar om inte Uwe Snidare var drivande där? Bland annat kunde man köpa olika kit för broderier, för det mesta genom förmedling från olika hemslöjdsaffärer och andra formgivare runtom i landet. Nuförtiden har tidningen särskilda handarbetsnummer istället.

Men då, på 1970-talet tror jag, fanns det en gång ett erbjudande om en julduk formgiven av Henriette Ousbäck, kallad Tomteparaden. Själva iordningställandet och utskickandet av handarbetskitet sköttes av Kalmar läns hemslöjdsförening. Jag och min syster köpte var sitt kit. Mitt lades i förråd, men min syster sydde sin duk, där hon bodde då, i México. Kitet kostade 88 kr, plus porto och avgift 8:45, för bottentyg, garn, nål och mönster. Det meddelas också att en färdigsydd duk kostade ”över 1 250 kronor”. Jag har sparat tidningsurklippet med informationen så jag kan berätta det här.

Jag lade mitt kit i förråd som sagt, tog fram det och tittade på det ibland men mer blev det inte. Men så helt plötsligt på höstkanten förra året tog jag fram det igen och satte igång, utan att egentligen ha någon annan önskan än att koppla av från stickningen och annat hantverk. Jag lade ut den första halvsydda figuren på Fejan och fick en jättefin respons på den, vilket triggade mig att försöka bli klar med duken till jul.

Så det blev så att jag satte mig med broderiet nästan varje dag, c:a 2 timmar åt gången. Den gråa hösten som var då ville man ju i alla fall inte låtsas om, och med coronapesten dessutom. Det var skönt att bara mata på med de klara färgerna och inte fundera så mycket på världens alla bekymmer. Och jag är väldigt tacksam för allt påhejande via Face book och Insta. Själva broderiet blev klart före jul, men så blev det ju ytterligare och hårdare restriktioner, så det kändes inte meningsfullt att rappa mig med själva monteringen. Det skulle ju inte komma någon och hälsa på i alla fall. Men i mellandagarna tog jag mig samman och fållade duken.

Den mäter ungefär 46 x 48 cm, är sydd på dalalinne med 7 tr/cm. Broderigarnet är Klippans lingarn 16/2. Just garnet var en osäkerhetsfaktor. Skulle det räcka? Det skulle ju inte finnas samma garn att få tag i nu. Skulle det ha blivit torrt och sprött av ålder? Men det enda garn som var lite problematiskt var det svarta, inte särskilt förvånande. Det var också det enda som räckte alldeles precis till sista stygnet. Och det var ju tur då att jag bestämde mig för att ge tomtarna olika färg på ögonen istället för svart, för då hade det inte räckt hela vägen. Det garn som var avsett till ansikten var lite grått för min smak, men en face book-kompis hade ett ecru-färgat lingarn som hon glatt delade med sig, tack för det!

Jag har missat något stygn här och där men det syns inte på helheten. Lite förskjutet i mötet när jag sytt runt blev det också men det inbillar jag mig inte heller syns. Jag är rätt nöjd med min Tomteparad faktiskt och hoppas jag kan använda den nästa jul.

Henriette Ousbäck är fortfarande aktiv med nålen men i helt annan stil. Googla på henne får ni se!

This awful, terrible and grey autumn I picked out an old sewing kit, bought once in the 1970’s. It was a bliss to slowly work the pattern out, keeping my thoughts away from the harsh reality and bad weather, cherished by comments on social media. The pattern is created by Helene Ousbäck, still working as an designer and embroiderer. Just Google her name (I’m not friends with this blog’s functions at the moment, can’t add a link)! The little figures look like gnomes but they are, as part of Swedish lore, not exactly the same. But here they are shown a kind of cross breed with the tradition of S:a Claus… Anyhow, it’s cross stiches with linen yarn on linen cloth.

Stickutställning i Uppsala

boktips, Celia B Dackenberg, docka, handsytt, hemslöjd, indigo, kläder, krapp, lingarn, museum, stickhistoria, stickning, tröja, ullgarn, Upplandsmuseet, utställning

Abstract in English below.

På Upplandsmuseet visas Celia B Dackenbergs utställning ”Kulturkoftor och sagotröjor” fram till 22 september. Missa inte den! Utställningen är baserad på hennes vackra böcker, som ju är ”must-have” för alla intresserade av stickhistoria. Varför har ingen tagit itu med att översätta dem? Och i höst kommer en ny bok av henne, det ser vi fram emot.


Här visar jag bara ett exempel av hennes stickningar, inspirerade av sagor. Det är den röda klänningen som Lillan bär i barnboken Kattresan och också på många av de porträtt hennes pappa Ivar Arosenius gjorde. Ni vet: ”Lillan gick på vägen ut mötte där en katt blev så rädd så att hon hävde upp ett tjut…” osv.


Men Upplandsmuseet passar också på att visa några andra stickade föremål ur samlingarna. Här finns tröjan som hittades tillsammans med många andra utslitna plagg på loftet till ett hus i Riala. Där hade de legat som isolering, men när de hittades vid en renovering erbjöds de till Upplandsmuseet som gåva. Det är bland dessa plagg förlagorna till Riala-dräkten hittades. Tröjan togs inte som modell till något plagg då, men det skulle vara kul om någon tog tag i det. Den är stickad i ett ganska grovt vitt garn med ett litet färgmönster på livet, kanske i natursvart och nu bleknat rött.


En annan enastående sak som visas upp, mitt ibland fina saker som stickade börsar, miniatyrstickningar, strumpor och vantar, är denna fantastiska docka. Kolla på alla utlägg och minskningar för att forma kropp och huvud! Fötter och händer!


På ett helt annat ställe i museet, avdelningen för stadshistoria, hittade jag den här trasiga men just därför så intressanta tvärärmatröjan från 1700-talet. Visst blir museimänniskor glada för gåvor av gamla saker i gott skick men även trasiga saker är väl så intressanta, bland annat för att man då kan gå in i t ex sömmarna och kolla hur man sytt. Här kan man fundera över den handspunna lintråden i fodret och i varpen på yttertyget, färgerna – indigoblått och krapprött – randningarna i yttertyget och i laglapparna, storleken – den är liten men i vuxenmodell – och mycket mer.


Kom ihåg att ni kan klicka upp fotona i större format för att se detaljer bättre! Och se till att ta er till Uppsala för att se utställningen!

This is a blog post on an exhibition at Upplandsmuseet in Uppsala. Writer and knitter Celia B Dackenberg shows garments inspired by children’s books and artist’s wear. There are also some notes on knitted artifacts from the museum’s collections on show.

Reserapport

broderi, inspiration, lingarn, mattor, mattrasor, museum, petit points, textilhistoria, trasmatta, ull, utställning, vävning

Abstract in English below.

Nu har jag varit ute på resa med Skansens byalag igen. Den här gången bodde vi i Vadstena och bussade oss runt mellan olika sevärdheter där. Här kommer en rapport som fokuserar på de få textila föremål som kom i min väg.

Vårt första stopp var i Medevi brunn. Där kan man hyra in sig och bo i autentisk 1700-talsmiljö om man vill. De här avtagna stolklädslarna är dock senare, från slutet av 1800-talet. De kan säkert vara färdigframställda  broderikit, som en dam med gott om tid broderat. Den ena bilden visar en stolsits och den andra två stolsryggar. Men det här hände för så länge sedan så någon copyright finns inte! Bara att sätta igång om en får lust.

Dagen efter for vi till Åsens by, ett kulturreservat i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland. Här hängde trasmattorna på vädring.


Inne i ”Teklas hus” hittade jag en bäddad soffa med ett intressant täcke och en fin broderad kudde. Den som sydde täcket har velat pigga upp det svarta med lite broderi. 


Den broderade kudden var lite speciell. Jag tror inte att den är ett broderikit utan att den har sytts av en duktig brodös med fantasi, dock inte samma som den som sydde täcket. Men säker kan jag inte vara.


Och som vanligt fotar jag gamla trasmattsrandningar!


Sista dagen började med att vi besåg det fina renässansslottet i Vadstena. Där i stora salen låg den här gamla kelimduken på ett bord. Så bra att någon vikt upp den så man kunde se de ursprungliga färgena!


Sista stoppet gjorde vi på Spetsmuseet i Vadstena. Där förberedde man sommarens utställning om Greta Sandberg, som var en mycket skicklig bildknypplerska. Den första bilden är av ett uppförstorat foto av en knyppling hon gjort och föreställer de 12 lärjungarna i båten på Genesarets sjö. Den andra bilden tagen genom en glasruta visar fram några typiska byggnader i Vadstena. Så vitt jag förstår gjorde hon mönstren själv – eller knypplade på fri hand.

I trädgården vid museet hängde en annan sorts snäcka.


På väg till bussen passerade vi Svenska spetsars butik vid torget. Den var dessvärre – eller lyckligtvis? – stängd, men i skyltfönstret hängde en rolig modern tillämpning av den gamla tekniken, en knypplad vimpelgirlang. Alla vimplar var olika.


Together with friends in a society I belong to, I made a busride to places close to the little medieval town of Vadstena. We paid visits to the old spa in Medevi, where I spied some old embroidered chair cloths. At the culture reserve Åsens by (village of Åsen) I came upon rug carpets, a quilt and an embroiderad pillow case. The renaissence castle of Vadstena was pretty empty, but on a table in the great hall there was an old kelim weave. The last place we visited was the Lace Museum in Vadstena, a town well known in Sweden for the bobbin laces made here.

Avesta Art 1

fiber art, Helene Hortlund, lingarn, utställning, Verket

Det gamla järnverket i Avesta fick en annan inriktning för rätt många år sedan. Det blev omgjort till en utställningslokal för konst och omdöpt till Verket. Konstigt nog har jag inte varit där förut men igår blev det av. Vi stannade till på väg mellan stugan och Stockholm. 

Spåren efter den tidigare verksamheten är inte helt bortstädade. Golven är täckta av ojämna plattor av sten eller järn, eller av sand och grus. Belysningen är ibland nästan obefintlig; det är bara konstverken som belyses. Man får se sig för. Det är spännande att leta sig fram och ställas inför helt oförutsägbara installationer eller verk av alla de slag och tekniker. Historien om arbetet presenteras också i korta filmer och permanenta konstverk. 


Men här i bloggen visar jag ett par fiberkonstnärer. Först ut är Helene Hortlund, som ställer ut ett flertal skulpturer gjorda av stål, omvirade med lingarn. De enskilda verken har inga ledande titlar. Man får själv associera. 


Är det här en uppförstoring av något litet kalkdjur från ett korallrev? Eller är det något slags inkomplett förhistoriskt skelett? En närbild visar trådarnas färgövergångar och även strukturen som garnet ger. Dessutom verkar det som om konstnären målat ytan med någon slags lack.  


På ett annat ställe hänger vad som kan vara ett blodomlopp eller ett hjärta. 


Det är nödvändigt att ha gott om tid på sig, minst två timmar, om man ska ha en möjlighet att titta på alla verk. Utrymmet är stort och rätt svåröverskådligt. Förbered besöket lite på hemsidan, länk här.