Kategoriarkiv: konst

En annorlunda världskarta

Abstract in English below.

På HV:s galleri på Djurgården i Stockholm visas just nu Katarina Evans stora broderi Outforskade vatten. Det är utfört på tyll i många olika stygn och är en slags inverterad världskarta. På samma utställning kan man se arbeten av några av hennes elever på skolan, Katarinas arbetsprover inför det stora arbetet samt broderier gjorda av kvinnorna på Livstycket i Tensta. Alla arbeten är variationer på temana tyllbroderi-vatten-fiskar. Där finns också ett fristående arbete i spetssöm.

Katarina Evans kan man följa på Instagram, och där har man kunnat få små sneak peaks av det som nu visas i sin helhet. Det var verkligen fantastiskt att få se något som man inte alls hade kunnat föreställa sig vad det skulle bli.


Också hängningen med skuggbilden var effektfull.

Det var lite ovant och främmande att se kontinenterna framställda som typ tomma hål.



Lite gissningstävling blev det ibland.

Utställningen står bara till 11 maj så det gäller att rappa på. Vi får verkligen hoppas att det här vackra och imponerande verket kan visas fler gånger på andra ställen.

At HV Gallery in Stockholm there is a time-limited exhibition of Katarina Evans great work Unchartered Waters. An excellent use of tulle embroidery showing an inverted world map.

En glimt från London

Vi var till London förförra helgen, dotra och jag. En trevlig vana vi har skaffat oss, att åka dit när det bjuds något särskilt spektakulärt i textilväg.

På fredagen riktade vi in oss på The Knitting & Stiching Show i Alexandra Palace. Då åker man himla långt med tunnelbanan, och allt eftersom man närmar sig kan man uppleva hur stilen på passagerarna utmejslar sig i en särskild riktning. När vi äntligen klev av vid Wood Green var det en hord kvinnor som sökte sig till skyttelbussen, så det var bara att ansluta sig till horden så kom man rätt.

Ally Pally, som man kan säga när man lagt bort titlarna med anläggningen, är en gammal stilig utställningshall i Alexandra Park, en bra bit från de mest centrala delarna av London. Men det var fullt av folk som letat sig dit. Den här mässan har hållits i många år – vet inte hur många – och motsvarar förstås Syfestivalerna som hålls här i Sverige, men är mycket större. Lite annorlunda karaktär är det också, mycket mer om broderi och klädsömnad för vuxna, och inte fullt så mycket stickning och lapptäckestyger som i Sverige.

Jag för min del var mest inställd på att titta, men dottern köpte en hel del tyger och mönster. En av de saker som är annorlunda är de stånd där fiberartister av olika slag får visa sina alster, och där var det vilsamt och inspirerande att gå.

En av dem som imponerade stort på mig var Jenni Dutton med sina The Dementia Darnings. Hon visade ett antal mycket stora tavlor med porträtt av sin mamma och andra familjemedlemmar. Inspirationen kommer från de familjealbum med foton så många har och tycker om att bläddra i. Dutton började arbeta på verken när hennes mamma började bli dement och behövde mer passning än tidigare, och det enda möjligheten för henne att fortsätta sitt konstnärliga arbete var att göra något hon kunde dels utföra där hos mamman, dels med motiv som intresserade mamman. Dutton är egentligen inte fiberartist, men har utvecklat en målerisk metod att sy med tunna trådar på tyll som är fäst på en målarduk. Resultaten var helt enkelt fantastiska och har visats på flera håll. Nedan ett av hennes porträtt av mamman. Jag vill påpeka att bilderna går att klicka upp i storlek så ni kan se deltaljerna bättre.

Fyra konstnärer från New Zealand hade kommit till London och visade sina saker i en gemensam monter. Där fastnade jag för den här lilla ”tavlan” med olika penslar gjorda av material funna i naturen. Dels har konstnären prövat att måla med dem och på så sätt fått väldigt unika uttryck, dels blev penslarna i sig vackra eller egensinniga objekt, värda att visas. Den penselskapande konstnären heter Marianda Twydell, och i sin bifogade text berättar hon om lusten att experimentera med det oväntade.

Det fanns mycket mer broderi att titta på. The Royal School of Needlework hade förstås ett stånd och där kunde man bl a titta på den här klänningen. Den var i halv storlek om jag minns rätt och karamellerna runt dekolletaget är broderade…

I ett av stånden fanns ett antal genomskinliga huvor, och i dem gömde sig de mest fantastiska askar. Det finns som vi vet en otrolig kunskap i broderikonsten i England. Bland specialiteterna finns det som kallas ”stump work”. Med nål och tråd byggde brodöserna tredimensionella figurer i små scener. Under 1600-talet var det också vanliga men skickliga kvinnor som utövade den här konsten. Ja för all del, de tillhörde överklassen och behövde inte slita för födan. De hade tid att sitta vid detta långsamma arbete, och det fanns dessutom en legitimitet i att de visade upp sitt tålamod och sin religiösa övertygelse, eftersom motiven så gott som alltid hittades i Bibeln. Hursomhelst, idag tappar vi hakan inför detta. Men en grupp kvinnor, närmare bestämt 22 stycken, tog en kurs hur man utför sådana här läckra askar. Ledda av Nicola Jarvis deltog de i ett projekt och en kurs som sträckte sig över fyra år. Man träffades och arbetade på en teknik varefter man arbetade hemma på sin egen projektask. Locken är nästan likadana på alla askarna men på sidorna har varje brodös gjort en personlig återgivning av sådant som är viktigt i deras liv. Mina bilder visar först ett lock på en ask, som alltså är sammanställt av olika komponenter och tekniker från tiden, och sedan ett par personliga sidopaneler.

Det är svårt att fota genom monterväggar, men jag vill gärna att ni får en liten uppfattning om skickligheten. Locken är nästen identiska på alla 22 askarna, men dalmatinerhundarna är formgivna och broderade av Deborah Jarman och kissekatterna av Sally Giffen.

Och jag då, köpte jag nånting? Nja, jag var ju mest där för att se. Lite nålar och några vackra shiborimönstrade tygbitar blev det.

Jo just ja, jag slog till på en rejäl souvenir, en karta över centrala London sydd i petits points på styv canvas med ullgarn. Det är rätt kul faktiskt. Det har jag aldrig gjort och vi får väl se om det någongång blir klart. Till jul kanske?
(Märk väl, jag säger inget om vilken jul.)

Del 3 om textiltriennalen i Riga

Det fanns också några svenska deltagare, och en av dem var brodösen Jennie McMillen. I sina arbeten behandlar hon den pågående konfilkten mellan naturen och civilisationen. Den här heter In the forest och är ett utmärkt exempel på vad man kan göra med svart och vitt och nyanserna däremellan. Det här tar tid och man får allt lov att vara hängiven sin teknik!

Hsin Jung Hsieh kommer från Taiwan och har gjort en väv som jag tycker är en underbar metafor för livet. Jag citerar hennes egen text från katalogen: Warp is the direction of my weaving. Weft is like writng words, which means I can express my position and opinions. However, the messages are misrepresented which leads to different conclusions.

Christine Sawyer (England) har gjort ett vackert statement av en katastrof.

Och Naomi Vanjiku-Gakunga (USA/Kenya) får avsluta min serie av inlägg med ett verk som visar på bredden inom den här konstarten.

Notera dock att hon använt textila tekniker och garn för att sammanfoga plåtarna! Verket heter The Future Unfolds.

Jag köpte också en katalog, ett bastant verk med presentation av utställningen, juryns arbete och varje enskild konstnär med både porträtt, helhetbild och närbild av alla 84 verk. All text på både lettiska och engelska. Man verkar i Lettland ha vanan att skriva om alla namn till lettiska, och jag undrar verkligen om det ska vara nödvändigt. Den har ISBN 978-9934-538-19-3.

I samband med triennalen hölls ytterligare två utställningar, en på Nationalmuseet för konst med den lettiske konstnären Egils Rozenbergs, och en gästutställning från det nuvarande gobelinväveriet i Frankrike. Den första hade hunnit stänga men den andra tänker jag berätta om i ett kommande inlägg. Och jag vet nog vad jag ska göra igen om tre år!

6:e textiltriennalen i Riga, del 2

Fortsättning från Riga-triennalen.

Många av verken som visades bestod av delar som sammanfogats till ett helt verk. Dit hör det Erika Pedak (Estland) gjort, Nordic silk. Face up. Hon har använt ull från ett inhemskt får från Kihnu, som hon våtfiltat. Hon berättar att det är samma läge med den inhemskt producerade ullen i Estland som i Sverige: det mesta kastas bort. Hon vill spara en del av det ”nordiska silket”.

Nästa bild visar också på tendensen att bygga av delar. Tatjana Aleksandra (Lettland) har gjort ett flertal små varelser som tillsammans bygger upp hennes personlighet, Whirlpool. Virginija Kirvelieni (Litauen) har i verket Departure. Return? använt sig av nackkuddar för att visa på problemet med att så många nu lämnar landet för att skaffa sig ett bättre liv någon annanstans. Själv blev jag väldigt förtjust i verket Self-portrait som visas till höger i bakgrunden. Lina Joniké (Litauen) har utgått från det huvudplagg som bärs (bars?) till folkdräkten av de gifta kvinnorna i provinsen Aukstaitjia.

Här ser man en kvinna på väg in i bastun, som av konstnären också ses som en viktig del av ett svunnet liv. Huvudduken vävdes 3,5 meter lång och draperades runt huvudet på ett komplicerat sätt. Den röda bården var viktig och skulle skydda mot det onda ögat. Konstnären har sytt fast huvudduken på en skiva av plexiglas som hänger framför fotografiet.

Även Egla Ganda Bogdanié (Litauen) hade arbetat efter principen med flera delar till en större enhet i verket Birth. Många små filtade bebisar var utstspridda på en mörk yta. Tekniken hon använt kallas nålfiltning eller torrfiltning.

Visst är det fantastiskt vad allt man kan göra av ull?

Av alla 84 verk jag såg här var det detta, av Severija Inciraskaite-Kriauneviciene (Litauen), som grep tag i hjärtat.

En hjälm med skador av granatsplitter, nu med noggrannt borrade hål och korsstygnsbroderi. Konstnären hade samlat ihop 8 använda soldathjälmar och även gamla klädpersedlar för att bygga verket Kill for Peace, och med det vill hon fästa uppmärksamheten på resonemanget kring uttrycket Döda för fred. Hon funderar kring det kollektiva minnet av krig och dess orsaker, och hur svårt det verkar vara för mänskligheten att lära av det förflutna. Ett högst aktuellt ämne.

Det här blev ett allvarligt slut, men det kommer mera i nästa inlägg som förhoppningsvis kan lätta upp sinnet lite.