Kategoriarkiv: fibrer

Repslagning förr-i-världen

fibrer, Gammelstan, hembygdsgård, rep, repslagning, sisal

Abstract in English below.

På hembygdsgården Gammelstan i Ore tar man helt enkelt fram museiföremålen när det ska vara demonstration av repslagning.


Den här brädan plockades fram ur ladan och bands fast i en portöppning. På andra sidan ser den ut så här.


Dessa tillskurna träbitar, som går genom hål till andra sidan av brädan, och i vilka garnen som ska snos fästs, är rörligt monterade till det handtag som sitter längst till vänster. Anordningen kallas tvinnaträ.


I andra änden har vi käringen, där garnet vänder tillbaka till tvinnaträt. I det här fallet var det sisalgarn som användes, troligen gammalt garn från en lantbruksmaskin. När garnet slås blir det kortare, så käringen fungerar lite som en släde som kan dras med över marken.


Här vevas det för fulla muggar på andra sidan tvinnaträt! Många varv ska det vara.


När det är färdigvevat, slås garnerna ihop med hjälp av en löpare.


Det färdiga repet, med fint taglade ändar. Det köptes omedelbums av en person i publiken.

Here’s a line of photos, showing the making of a rope in an old fashioned way. This scen took place in a small open air museum in the county of Dalarna.

Ullmarknaden i Österbybruk

delsbotröjor, fibrer, folkkonst, frivirkning, galleri, inspiration, Katarina Brieditis, Katarina Jönsson Norling, konst, Mitsue, mönsterstickning, stickhistoria, stickning, ullgarn, utställning

Abstract in English below.

Österbybruk ligger i norra Uppland, ett av de gamla vallonbruken där. I flera år har det nu ordnats Ullmarknad där, ett tilfälle när ull- och garnproducenter och -konsumenter kan mötas. Jag for dit med en resa ordnad av Stockholm läns hemslöjdsförening. Mitt garnförråd är överfullt så det blev inga inköp av den varan, men det finns ju mycket annat att titta på i den vackra miljön som det här gamla bruket är.

Föreläsningar och kortkurser var det också och jag gick på en föreläsning som Håkan Liby höll. Han har skivit en bok om Hälsinglands folkdräkter och temat för föreläsningen var de stickade plaggen. En stor del fokuserade på de vackra tröjor som används till flera av dräkterna, och han hade tagit med ett flertal delsbo- och bjuråkerströjor som visades i samband med föreläsningen.


En tröja som stickades år 1879 åt jungfrun Sara (t ex) Erikdotter. Det är betydelsen av bokstäverna I S E D som står ovanför årtalet.


Nästa bild visar två manströjor , varav den nedersta gjordes för sonen Erik Ivarsson (t ex), S E I S 1868. Orden ”sonen” respektive ”jungfrun” angav att personerna var ogifta. Det var ett antal specialister som gjorde dessa tröjor på beställning och hade en utkomst av dessa. Även om ”alla” kvinnor kunde sticka av nödvändighet, så var det mest småplagg de gjorde, strumpor, vantar osv.


Man kunde misslyckas med färgningen på den här tiden också… Den här kvinnotröjan ser alldeles oanvänd ut, och inte har den fått några ägarinitialer heller.


En sån här hjärtevärmare är jag väldigt sugen på att göra. Men först ska jag göra färdigt det  projekt jag nu håller på med (och kanske något annat UFO också).

Sedan gick vi till Sadelmakarelängan, där det finns en mindre utställningslokal samt hantverksaffär. Där fanns en utställning med tröjor och andra stickade och sydda föremål av Katarina Brieditis. Här kunde man få tips om vad man göra av sina garnrester!



Katarina var själv där och fixade till lite mer på ett större verk, ett tredimensionellt lapparbete.


Vi hörde rykten om ett konstverk gjort av bananskal, som visades i en annan större utställningslokal. Så vi gick dit, Lena och jag. Den är inrymd i ett av de stora husen, som varit något slags förråd eller liknande. Högt i tak, råa obehandlade väggar, betonggolv – ja, ni vet. Och mycket riktigt, där hängde en installation av över tusen bananskal.


Det kan låta konstigt när man berättar om ett konstverk gjort av torkade gamla bananskal, men den här hängningen gjorde ett väldigt intressant intryck. Det är Katarina Jönsson Norling som ligger bakom det, och det har i mindre skala visats på flera gallerier i Sverige och utomlands. Här heter verket Komposition till Österbybruk.

Vi kom lite sent, strax innan galleriet skulle stänga. Men jag hann få ögonen på och njuta av den installation, som blir det sista jag skriver om denna gång.


Japanskan Mitsue Sugita har tidigare arbetat mycket med ikebana, den japanska konsten att arrangera blommor. Hon greps dock av ett slags samvetskval över detta dödande av växter, om jag förstått rätt, och började i stället arbeta med frön. Dem har hon fogat samman på en bärande väv i detta skira, poetiska stycke, som jag blev alldeles tagen av.


Verket heter Frön är liv som inte talar. Ja. Just det.

The northern part of the county Uppland was once a a place where there were a lot of ironworks, one of them being Österbybruk. The smithy is long since closed, but here is now a beautiful place, where you can go and learn of life in days now gone. In one summertime week end a wool market is held, which I visited the other day. I didn’t buy any yarn, as I have plenty of it already. But I did attend a lecture on the knitted jackets, used in the national costumes in another county of Sweden, Hälsingland. A few examples are shown in the first pictures. Not everyone could perform an extraordinary jacket like this. They were ordered from specialists.

After that I went to see an exhibition in one of the smaller exhibition rooms that have been created in the old buildings. Katarina Brieditis showed knitted jackets and also some other works, very inspiring.

Finally I walked on to the greatest exhibition hall, where I marveled at an installation by Katarina Jönsson Norling, consisting of more than 1 000 dryed banana skins! And another by Mitsue Sugita, where she used seed for this poetic sheer work.

Handspunnet

alpacka, fibrer, slända, spinning, syrafärger, ull, ullgarn

Förkyld har jag varit och hållit mig inomhus. Men nåt måste jag ha att göra, så då blev dom här härvorna tvinnade och tvättade.

De är båda spunna på den lilla turkiska sländan som ligger framför. Den bruna ullen köpte jag på WonderWool Wales 2014, och sländan köptes vid samma tillfälle. Dessvärre glömde jag höra efter vilken ull det var som jag drog handfullar av ur en säck, men den är väldigt mjuk och finkrusig så jag satsar på en merino. Den rosa är 100 % alpacka, och den har jag fått av en vän som rensade ut inför en flytt. Den är färgad av Manduzana och köpt på Etsy. Den rosa är tvinnad på slända, men en tyngre, och det tog sin tid ska jag säga! Så till den bruna rotade jag fram mormors gamla hjulbäckare (spinnrock) ur garderoben och tvinnade på den. Efter tvätten kan man verkligen se och känna skillnaden i kvalitet. Ullgarnet är mjukt och elastiskt, alpackan är ännu mjukare men mer stum.

Och vad ska det bli av dem? hör jag en del säga.

Bli och bli! Dom här härvorna är redan någonting i sig själva. De är mjuka och gosiga, härliga att klappa på eller ta med sig i sängen. De är minnen av särskilda tillfällen/personer. De är manifestationer av en självpåtagen genomförd uppgift, och även om de kunde ha blivit jämnare spunna är de helt användbara. De är steg på vägen för min ökade kunskap om ullfibrer.

Det klart att jag har idéer om vad de skulle kunna bli. Min väg är kantad av fådda och släppta idéer, fler än vad jag strängt taget behöver. Dessutom har jag 100 gr ljusgrön ospunnen fiber som skulle kunna passa bra tilsammans med dom här. Någon gång.

Del 3 om textiltriennalen i Riga

6th Riga International Textile and Fiber Art Triennal, bildvävning, boktips, Christine Sawyer, fiber art, fibrer, Hsien Jung Hsieh, Jennie McMillen, konst, Naomi Vanjiku-Gakunga, textilkonst, utställning, vävning

Det fanns också några svenska deltagare, och en av dem var brodösen Jennie McMillen. I sina arbeten behandlar hon den pågående konfilkten mellan naturen och civilisationen. Den här heter In the forest och är ett utmärkt exempel på vad man kan göra med svart och vitt och nyanserna däremellan. Det här tar tid och man får allt lov att vara hängiven sin teknik!

Hsin Jung Hsieh kommer från Taiwan och har gjort en väv som jag tycker är en underbar metafor för livet. Jag citerar hennes egen text från katalogen: Warp is the direction of my weaving. Weft is like writng words, which means I can express my position and opinions. However, the messages are misrepresented which leads to different conclusions.

Christine Sawyer (England) har gjort ett vackert statement av en katastrof.

Och Naomi Vanjiku-Gakunga (USA/Kenya) får avsluta min serie av inlägg med ett verk som visar på bredden inom den här konstarten.

Notera dock att hon använt textila tekniker och garn för att sammanfoga plåtarna! Verket heter The Future Unfolds.

Jag köpte också en katalog, ett bastant verk med presentation av utställningen, juryns arbete och varje enskild konstnär med både porträtt, helhetbild och närbild av alla 84 verk. All text på både lettiska och engelska. Man verkar i Lettland ha vanan att skriva om alla namn till lettiska, och jag undrar verkligen om det ska vara nödvändigt. Den har ISBN 978-9934-538-19-3.

I samband med triennalen hölls ytterligare två utställningar, en på Nationalmuseet för konst med den lettiske konstnären Egils Rozenbergs, och en gästutställning från det nuvarande gobelinväveriet i Frankrike. Den första hade hunnit stänga men den andra tänker jag berätta om i ett kommande inlägg. Och jag vet nog vad jag ska göra igen om tre år!