Så här kan det bli.

Det här är en bit japonsiden, som jag skrivit om tidigare i bloggen. Den är solfärgad med krapp och sedan omknuten och överfärgad med syrafärg. Det blev inte så pjåkigt, tycker jag. De större cirklarna i hörnen är gjorda genom att jag först tråcklat runt en cirkelform som sedan dragits ihop. De mindre är gjorda på fri hand. Att de blivit mer fyrkantiga beror enligt ”fröken” på att tyget kan styra det så.
Så här ser den ut på.

Nästa schal har jag också skrivit om tidigare: hur jag veckade, markerade, sydde och drog ihop och sedan färgade. Det var minst lika mycket jobb med att efter färgningen sprätta bort alla trådar…

Än så länge har jag ingen lust att pressa bort vecken. Den har en väldigt mysig känsla så här.

På närbilden kan man se spåren efter tråden och nålen. Någonstans har jag läst att man kunde låta lite tråd sitta kvar i tyget, så att köparen skulle se att det var äkta vara! Det kan man verkligen se här, fast på ett annat sätt.

Häromkvällen var jag på en väldigt bra föreläsning, som föreningen GardeRobe här i Stockholm ordnade. Det var Ulla Oscarsson, som tidigare arbetat på Jamtli museum i Östersund, som berättade om arbetet med sin fina bok. Den heter Kvinnomöda och skaparglädje Nedslag i Jämtlands och Härjedalens textilhistoria och kan verkligen rekommenderas! Rätt så dyr, det medges, men det finns ju bibliotek. Läser man den får man en bra uppfattning om det tunga arbete kvinnorna hade förr med att producera allt textilt som behövdes och den enorma kunskap om materialen som byggdes upp. Och trots slitet fanns tid och ork kvar till att dessutom skapa vackra saker.