Kategoriarkiv: vejde

Skördetider

kirskål, malört, stockros, tagetes, tygtryck, vejde

Jag har skurit malört, åbrodd och lavendel. Malört är den med silvriga löv. De ska hängas på tork och sedan stoppas in i små påsar att lägga bland mina garner och tyger. Det är tänkt att malen ska hålla sig borta då. Förutom en kvist åbrodd som jag stoppat ner i en flaska vodka – det blir fin snaps!

Och fröna från förra årets vejde börjar bli mogna.

Sedan kom jag att tänka på man kan hamra ut saften i bladen på tyg och den vägen få ett avtryck. Och det tyget kan jag sedan använda till mina små luktpåsar. En bit av ett gammalt lakan fick duga till experimentunderlag och så plockade jag några blad vejde till att börja med. Bladen var både av årets plantor och gamla, missfärgade. Det blev ett väldigt hamrande men det fungerade bra.

Här ser man både de hamrade bladen och avtrycken. Häftigast tycker jag var att även de halvvissna bladen gav en effekt. Det blir väl ingen härdighet varken för tvätt eller ljus men de här påsarna ska ju inte ligga framme. Jag fick blodad tand i alla fall och gav mig ut i trädgården för att leta reda på fler blad att hamra på. Det blev ju blandat resultat, kan jag säga.

Bladen av min svartröda stockros gav en fin effekt. De andra blå lite blaffiga avtrycken är tre blommor från min femöring, som stod i köksfönstret och såg så vacker och frestande ut. Dessa har jag alltså placerat på ett misslyckat bladavtryck och sålunda kompletterat den första hammarsessionens resultat. Blad från en mörkröd ros gav också fina avtryck, spridda över tyget, men de gröna bladen till rosen gav inga spår alls.

Här är ett blandat resultat. Den oranga blaffan är resterna av en lilja, inte särskilt mycket att stå efter. Men det lilla tagetesbladet blev ju jättefint, likaså bladen av buddleia. Till höger har vi kirskål, som alltså inte duger till det här heller… och en annan växt, en näva kanske. Men nu vet jag i alla fall några blad som fungerar och kan fortsätta förbättra mina tyglappar. Kul var det om än lite hög ljudnivå.

Socktober 2016

koschenill, lökskal, sockor, socktober, Stickning, tubsockor, Ull, växtfärgning, vejde

Tubsockor har jag aldrig stickat förr.

Så nu beslöt jag mig för att prova det. Det behövs inte så mycket tänkande, bara att köra på. 48 maskor i det här rätt grova garnet var lite för mycket för mina 38:or. Stickor nr 4. 


Höger- och vänstervarv. Komma ihåg att göra färgbyte och maskflyttning efter fem varv, bra med stickmarkör där. Låta färgbytet ”följa med varvet”, så att säga. Garnet är från förrådet, ett raggsocksgarn från förr-i-tiden, oklart när. Det orange är ett efterbad av koschenill med ett efterbad av gul lök. Tror jag…. Det grå kommer från mitt vejdefärgkok för några veckor sedan, en annan överfärgning av ett efterbad. Jag färgade ett hekto av varje färg men det gick inte åt hela härvan till paret. 


Rund avmaskning för tån, det ser ni säkert trots suddigheten. Nu gäller det bara att inte låta det bildas en häl genom användningen, utan att komma ihåg att sno sockan lite vid varje påsättning. 

Färga med vejde

färgning, indigo, kypfärg, siden, Ull, vau, växtfärgning, vejde

Vejde är den växt som gav blå färg till romare, kelter och vikingar. Den har använts till Överhogdalsbonaden och till gobelängerna som vävdes under medeltiden. Tillsammans med gult gav den gröna toner till alla verduretapeter i slott och borgar. (Verdure betyder grönska eller skog.)  Fram till 1600-talet fanns stora odlingar av vejde i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England. Men när de östindiska handelskompanierna i flera länder började importera färdigberedd indigo i stor skala från 1700-talet slogs dessa odlingar ut. Jag har sett vejde växa vild här i Sverige, på Stora Karlsö. Men jag köpte frö från Impecta en gång i tiden. Nu har jag egen produktion av frö. 

För två år sedan sådde jag frön i en rabatt som jag ska göra om radikalt någon gång, så den är lite styvmoderligt behandlad, bortsett från rensning av de värsta ogräsen. Men vejden kom upp och växte, och i år satte den blom förstås, men det tog jag bort. Sommaren gick och det började varslas för frost, så jag fick rycka upp mig och ta tag i saken, skörda min vejde. Eftersom jag har misslyckats med vejdefärgning förut var det lite motstånd mot att våga försöket igen… 


Här ser vi en blandning av snigelätna vejdeblad, ringblommor och höstanemon, och hinken jag plockar blad i. 

Jag har använt ett recept som finns i min fb-grupp om färgning, men det finns många recept och metoder på nätet och i böcker. Bladen rensades och klipptes i bitar. Därefter kokade jag upp vatten och hällde på och det fick sedan stå i 40 minuter. Bladen silades ifrån, och sedan var det dags att ta färgbad, ammoniak och provstickor med sig och gå ut på förstutrappen. Ammoniak tillsattes till ett pH av 9-10. Det rödaktiga blötläggningsvattnet skiftade mot grönt. Dessutom hällde jag vätskan fram och tillbaka c:a 20 ggr så att den syrsattes ordentligt. Det bildades ett fint blått skum på ytan. 


In igen för att höja värmen på badet och tillsätta natriumhydrosulfit. Det sista är till för att ta bort syret (jamen!) så nu får man inte röra om i badet. Men nu ska indigomolekylerna finnas där flytande i badet. Det kanske låter förvirrande när jag nu helt plötsligt börjar prata om indigo, men det är så här att det finns några olika växter här på jorden, som inte alla hör till samma släkte. De kan alla fås att ge blå färg, och det är i stort sett samma komplicerade metoder och blir samma typ av indigomolekyler, men onekligen av olika kvalitet och styrka. 


Här är mitt färglabb i tvättstugan med alla nödvändiga tillbehör. Hinken med färgkypen står i vattenbad i tvätthon, och jag häller på hett vatten i hon för att hålla temperaturen på badet runt 50-60 grader. Handskar är nödvändigt, likaså tidur. I stora kastrullen till vänster ligger garnet jag ska färga i blöt. Det ska inte vara betat men rent och vått. Indigo färgar både ull, siden, bomull och lin utan problem, men pådragningen kan vara olika. Tråden som saxen håller fast leder till ett tygprov jag testade med först. 


Här är garnet jag planerade färga: ett vitt redgarn, det tidigare misslyckade färgförsöket samt ett redgarn som färgats med vau. Det gula är då tänkt att bli grönt. Det tvåtrådiga i mitten har inte fått en sann färgåtergivning på bilden, det är mer tråkigt grålila egentligen. 


Resultatet var sådär, efter 10 minuter långa bad. En fisig babyblå, en lite starkare ton på det tvåtrådiga och en ojämn svagt gröngul. Nu är det ju så att garnet inte är blått när man när man tar upp det ur badet. Det är gult och sedan oxideras den blå färgen fram allteftersom garnet torkar. Vill man få starkare färger får man doppa igen när garnet oxiderat färdigt. Så jag gav inte upp hoppet. Men jag letade efter mer garn att färga eftersom det verkade finnas mer färg kvar i badet. Jag hittade en härva från ett efterbad av koschenill med tennsalt för många år sedan, när jag fortfarande höll på med sådana farliga grejer som tennsalt. Den här härvan hade en grisskär ton som jag tyckte var lite svår att använda, så den hade blivit liggande. Jag tänkte att skärt och svagt blått borde kunna ge en lila ton. Eller hur?


Resultatet blev snarast en ofärg, nåt oanvändbart ojämnt gråbäscht. Jag måste säga att mina bildbehandlingsprogram gör verkligen sitt bästa för att framställa mina färger så fina som möjligt…. det resultatet var jag inte nöjd med. 

Nåja. Dagen efter försökte jag fräscha upp färgkypen med mer ammoniak och natriumhydroxid och gjorde nya dopp av samma garner, men det enda som blev bättre var det tvåtrådiga. Så det badet slängdes, och det var ju tur att jag hade vejde kvar. Hela proceduren med plockning osv gjordes om, och hela huset fortsatte stinka ammoniak ett tag till. 


Efter flera dagar fram och tillbaka med minst tre dopp av varje garnhärva och några andra helt misslyckade saker som jag inte tänker visa upp, är detta slutresultatet. Det vita garnet blev blekblått och ojämnt, det tvåtrådiga fick en helt acceptabel blå färg, det gula blev lite dimmigt ljusgrönt och kan väl användas eller fortsätta färgas, det grisskära har nu en helt OK gråblå och jämn färgton. Underst ligger en sidensjal som jag slängde i helt improviserat. Den var betad med alun men blev fint blå i alla fall. Så kan det gå. 

En anledning till det inte blev så starka färger är kanske just att jag gjorde badet så sent på säsongen. Endast fortsatt odlande och färgande kan ge svaret. Jag funderar på saken. 

Färga med vejdefrön

boktips, Ull, växtfärgning, vejde

För några år sedan sparade jag blomställningar av vejde, dock alldeles för många. Jag fick rent ohyggliga mängder frön, som nu stått och blivit gamla. Men i Jenny Deans bok står det att man kan färga med de fröna, så då gjorde jag det. Boken heter A Heritage of Colour, Search press, ISBN 978-1-78221-036-8. Prova Ad Libris eller Amazon för att få tag i den. Det finns recept på det mesta där. 


Enligt bilden i boken skulle man kunna få ljusgrön och rosa färg med vejdefrön, förutom olika bruna toner. Nu lyckades inte det för mig, det blev som syns nedan. 


Lilla härvan längst till vänster är färgen direkt ur färgbadet, den mer gultonade i mitten har legat i lut c.a 20 minuter och den gröntonade i kopparskrotsvatten samma tid. På den här bilden ger solen lite varmare toner och gör den gröna lite mindre färgstark än när den ligger här på mitt köksbord. Det hjälpte inte med ättika för att locka fram det röda heller. Garnet är alunbetat. 

Men jag är rätt nöjd ändå.